Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 2

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en helt ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet.

Detta är andra delen av Anders Nilssons och Örjan Nyströms text. Första delen finns här, den tredje och avslutande här.

Det finns de som vill förklara den numera vertikalt raka Beveridgekurvan i Förenta staterna med att fallande fastighetspriser efter finanskraschen har minskat rörligheten på den amerikanska arbetsmarknaden. Folk sitter fast i hus som de inte kan sälja därför att köpeskillingen inte räcker till att lösa lånen, och då kan de inte flytta till de lediga jobben. Det kan ha betydelse på marginalen men knappast vara en huvudförklaring. Det är orimligt att alla vakanser skulle uppkomma geografiskt avskiljda från de arbetssökande. Man undrar hur ett sådant samhälle ser ut – människorna på ett ställe och jobben på ett annat. Vi ser i figur 2 att utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden går i samma riktning som i Förenta staterna. Mönstret går igen i stora delar av OECD-området.

Ett exempel som illustrerar vad det egentligen handlar om är att vi år 2010 fick en rekyl på arbetsmarknaden med en tämligen snabb ökning av vakanser efter att arbetslösheten hade stigit under åren innan till följd av den internationella finanskrisen. Nära hälften (47 procent) av de arbetsgivare som försökte rekrytera fann det ”svårt eller mycket svårt” att finna den personal de sökte (Svenskt Näringsliv 2010). Då fanns fortfarande över 400 000 personer inskrivna som aktivt arbetssökande arbetslösa vid arbetsförmedlingen! Vi ser att den allt mer vertikala Beveridgekurvan är ett utslag av att två decenniers polarisering mellan de som är attraktiva på arbetsmarknaden och de som inte är det har forcerats under de allra senaste åren, och det tycks vara en trend i hela västvärlden.

Vi hamnar här i ett tredje spår i socialdemokratins diskussioner i sysselsättningsfrågan. Låt oss kalla det för det utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska spåret. Man får hålla med Jan Edling när han skriver ”att blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb”, men om det finns vakanser torde matchning numera, mot bakgrund av vad vi ser på Beveridgekurvan, vara av mer avgörande betydelse än någonsin tidigare för att få ner arbetslösheten. Detta är klassisk mark för socialdemokratin och den aktiva arbetsmarknadspolitiken, och föga förvånande finner vi LO i främsta ledet för detta spår. Här finns även ett arv att förvalta från Kunskapslyftet, då LO och dess förbund spelade en viktig roll som samverkanspart med den kommunala vuxenutbildningen runt om i landet.

Matchning handlar inte bara om utbildning utan också om subventionerade anställningar. Vi har länge argumenterat för att behoven av sådana har ökat kraftigt med förändrade prestationskrav i arbetslivet, parallellt med att vi också ser behov av nya former för en mer flexibel anpassning av insatser efter individens förutsättningar och de lokala villkoren på en arbetsplats. Vi har vid upprepade tillfällen lagt en rad konkreta förslag i denna riktning (se Nilsson & Nyström 2012; 2011; 2009; 2008b; 2005). Glädjande nog ser vi att LO nu kommer till liknande slutsatser (LO 2012).

Det är naturligtvis olyckligt att den moderatledda regeringen mer eller mindre har lagt ner arbetsmarknadsutbildningarna. Samtidigt måste man konstatera att arbetslivet förändras på ett sätt som nog kräver en nyorientering på detta område. Under den senaste tolvåriga socialdemokratiska regeringsperioden såg vi hur arbetsmarknadspolitikens tidigare så framgångsrika instrument för att främja ett inkluderande arbetsliv visade sig dysfunktionella för att hantera den omfattande utsorteringsvåg ur arbetslivet på individuell nivå som följde på 1990-talskrisens skapande förstörelse och starka förändringstryck till ökad effektivitet. Förfallet berodde delvis på att tyngden av volymer förde med sig en förskjutning från yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning med hög kvalitet till billigare insatser. För många som var i behov av omställning verkade därtill utsorteringen genom den passiva sjukförsäkringen. Men man måste erkänna att den ”mismatch” som vi ser i dag på arbetsmarknaden är av ett mer komplext och svårbemästrat slag än på den tid då friställda kollektiv av textilarbetare via en kortare svets- eller svarvkurs enkelt blev anställningsbara inom verkstadsindustrin. Vi tror att det behövs helt nya grepp.

Det gäller inte bara detta utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska spår. Vi ser utvecklingsbehov också när det gäller de andra spår i den socialdemokratiska sysselsättningspolitiska debatten vi har tagit upp här. Vår bedömning är att inget av dessa spår i nuvarande tappning förmår skapa vad vi kallar full sysselsättning. Den slutsats vi drog efter 2006 års valförlust, att det i nuläget inte finns något socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten, är nog fortfarande giltig.

Ska vi kunna utveckla en ny framgångsrik socialdemokratisk sysselsättningspolitik kan det inte handla om att ställa dessa spår mot varandra och träta om vad som är den rätta vägen, utan att ta fasta på och utveckla vad som är hållbart inom respektive spår och foga samman dem till en ny sammanhållen politik för att så långt det är möjligt mobilisera och utveckla samhällets mänskliga resurser i den demokratiska, sociala och produktiva samhällsgemenskapen. Vi talar om en samlad strategi för sociala investeringar i humankapitalet som rustar människor för arbetslivets nya anspråk.

I denna text har vi med Beveridgekurvans förändring satt en punktvis blixtbelysning på de fundamentala förändringar som den ekonomiska produktionen, arbetslivet och arbetsmarknaden befinner sig i. I vår bok ”Jämlikhetsnormen” gör vi en åtskilligt mycket bredare och djupare analys av detta. En central slutsats är att om vi inte utvecklar och vinner stöd för en ny socialdemokratisk tillväxt- och välfärdsregim som är anpassad till vår tid och dess utmaningar så kommer strukturomvandlingen att driva på en fortsatt allt skarpare polarisering mellan dem som är attraktiva på arbetsmarknaden och de som inte är det – och därmed av samhällslivet i dess helhet. De bjärta kontraster vi i dag ser mellan resurssvaga stadsdelar från miljonprogrammet med hög arbetslöshet, låga inkomster, klen folkhälsa, låg utbildningsnivå och svaga skolresultat, och å den andra välmående villaområden och innerstadsdelar i den socioekonomiska skalans andra ända, är sannolikt inte slutpunkten för dessa förlopp.

Vi ska avsluta med några exempel på hur vi menar att de tre spår i sysselsättningsfrågan vi har granskat kan utvecklas och fogas samman till en strategi för sociala investeringar i humankapitalet. Men det ska understrykas att det är punktvisa nedslag i den analys vi gör i ”Jämlikhetsnormen”.

Fortsättning här

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s