Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 1

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken, skriver de socialdemokratiska ideologerna Anders Nilsson och Örjan Nyström. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet.

I en analys för den franska tidskriften La Vie des Idés av valförlusten år 2006 skrev vi: ”För att tala klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten” (på svenska i Nilsson & Nyström 2008a). Hur är det med den saken i dag, när vi ostörda av regeringsbestyr har haft sex år på oss att utveckla politiken?

I den socialdemokratiska diskussionen om sysselsättningen ser vi ett antal spår, som i debatten ibland ställs emot varandra. Ett kan vi kalla det näringspolitiska spåret. Här förenas en samförståndstradition i Saltsjöbadsanda med moderna rön från vad som kallas den nya ekonomiska geografin. Centrala begrepp är kluster, triple helix och en distinktion mellan nätverksstad och centralortsstad. Det handlar om att verka för fler arbetstillfällen och högre sysselsättning genom att stimulera samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv för innovationsdriven produktutveckling, branschutveckling och starkare konkurrenskraft på globala marknader – men också om att främja inhemska tjänstesektorer genom urban tillväxt, förtätning och regionförstoring.

En som länge argumenterat i denna riktning är förre LO-utredaren Jan Edling, numera verksam vid Vinnova. En handlingens man som tidigt var inne på detta spår är Göran Johansson i Göteborg. Det är väl knappast att fara med osanning eller avslöja någon hemlighet om man påstår att också vår partiordförande med sin bakgrund i IF Metall är en tillskyndare i sammanhanget. Även vi har medverkat i utvecklingen av en regional socialdemokratisk näringspolitik med denna inriktning i Göteborgsområdet.

Vad vi dock – och bestämt – vill beskriva som en avart av detta spår är när socialdemokrater stämmer upp i det småföretagande tjänstesamhällets visa. I det rådslagsmaterial som togs fram efter valförlusten år 2006 tycktes det på sina ställen som om vi skulle kontra moderaternas anspråk att vara det nya arbetarpartiet med att utropa oss själva till tjänstesamhällets nya småföretagarparti. Som vi visar i vår nya bok ”Jämlikhetsnormen” är den gängse bilden av att vi gått från ett storföretagande industrisamhälle till ett småföretagande tjänstesamhälle en sanning med mycket stor modifikation (Nilsson & Nyström 2012).

Cirka 80 procent av marknaderna för tjänster handlar om vad man kan kalla tjänstefierad varuförädling, dvs. insatser som i statistiken bokförs som tjänster men riktas mot tillverkningen och cirkulationen av varor (Jansson 2008). En hög andel av de små och medelstora företagen har inte bara sin existens som leverantörer åt storföretag – cirka en tredjedel av de aktiva småföretagen och över 90 procent (!) av de medelstora ingår i själva verket i storföretagskoncerner eller kedjor (Tillväxtverket 2011).

Sverige har aldrig tidigare varit så beroende av den industriella och storföretagsdominerade exporten som i dag. Den motsvarar ungefär hälften av vår bruttonationalprodukt, att jämföra med en tredjedel på 90-talet och strax över en femtedel på 60-talet. Det är en grov förvanskning av verkligheten att framställa det som om vi numera huvudsakligen lever av att gå på restaurang, klippa håret på varandra och utbyta hushållstjänster.

Berättelsen om att vi i dag lever i ett småföretagsdominerat tjänstesamhälle är en tendentiös och slirig diskurs som definierar arbetarrörelsen, vår arbetsmarknadsmodell och den generella välfärdspolitiken som relikter från ett svunnet industrisamhälle, illa ägnade åt att svara mot den nya tidens krav. Socialdemokratin måste naturligtvis utveckla politiken utifrån en analys av hur samhället förändras, och samhällsförändringarna är verkligen mycket stora sedan Folkhemmets glanstid, men sanningen måste sökas i fakta om sakförhållanden, inte i skenet av gängse och av särintressen närda föreställningar.

Vi menar att det näringspolitiska spåret befriat från mytbilden om att vi nu lever i det småföretagande tjänstesamhället utgör en nödvändig och viktig del av en ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Men vi tror inte att det räcker. En komplikation i sammanhanget är om ”affärsplanen för Sverige” kombineras med ett fasthållande vid de strama restriktioner för penning- och finanspolitiken som 1990-talskrisen lämnade efter sig. När överskottsmålet och kommunallagens strikta balanskrav infördes fanns en rationalitet för det, dels mot bakgrund av att vi hade en drygt tjugoårig period av förödande inflation att blicka tillbaka på, dels för att det då i hög grad handlade om att undvika sänkt kreditvärdighet och högre räntor för stat och kommuner. Men inget av detta är aktuellt i dag.

Här tar ett annat spår i socialdemokratins diskussioner i sysselsättningsfrågan vid. Vi kan kalla det för det makroekonomiska stimulansspåret – eller vi kanske ska skriva spåren i pluralis, då det finns lite olika varianter. Ibland skiljer man inom akademin på en radikalt lite ostyrig postkeynesianism och en mera måttfull nykeynesianism. Inom arbetarrörelsen kan vi kanske se en liknande spännvidd. Å ena sidan odlas på sina håll en konspiratorisk legend om hur allt ont tog sin början när socialdemokratin med nyliberalismens genombrott på 1980-talet övergav den tidigare så framgångsrika politiken för att åstadkomma full sysselsättning med efterfrågestimulanser. Den lösning som mot denna bakgrundsteckning anbefalls är lika enkel som självklar. Det handlar bara om att återställa den fulla sysselsättningen med omfördelningspolitisk offensiv och finanspolitisk expansion.

Som vi har visat i en rad skrifter är historieskrivningen falsk (senast i Nilsson & Nyström 2012). Den stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Den Rehn-Meidnerska modell socialdemokratin tillämpade under de framgångsrika efterkrigsdecennierna kännetecknades inte av efterfrågestimulanser utan tvärtom av en restriktiv penning- och finanspolitik för att undvika överhettning i denna period av starka internationella konjunkturer. Det var en helt annan tid än vår och det går inte att dra paralleller. Inte heller var det nyliberalismen som gjorde slut på de goda tiderna. Tvärtom fick den sitt genombrott som en reaktion på att den långa expansionsfasen i västvärlden efter det andra världskriget nådde vägs ände med samtidigt stigande inflation och arbetslöshet, något som den dåvarande politiken stod maktlös inför.

Vi tror inte att lösningar på sysselsättningsfrågan som anbefalls av dem som så grovt förvanskar nutidshistorien är att rekommendera. Sedelpress och skuldsättning är inte vägar till en uthållig hög sysselsättning.

Å andra sidan hör vi i dag allt fler nationalekonomer som ifrågasätter överskottsmålet och det rigida balanskravet för kommunerna med andra, mer kunniga och mindre verklighetsfrämmande resonemang. Det är inte ofta vi finner anledning att instämma med Assar Lindbeck, men i dessa frågor slaktar han vad som blivit heliga kor i svensk politik. Här finns också någon slags gråzon mellan vad som alltmer framstår som två olika makroekonomiska stimulansspår inom arbetarrörelsen, ett ostyrigt postkeynesianskt med anknytningar till EU-motståndet och ett mer måttfullt och realistiskt. Stefan Carléns och Christer Perssons nya bok ”Åter till full sysselsättning” må i titeln vara en blinkning åt de ostyriga, men till innehållet är den en saklig och övertygande argumentering för ett balansmål över konjunkturen för de offentliga finanserna – och därmed avveckling av överskottsmålet. I boken finns också en välformulerad kritik av riksbanken för dess räntepolitik som ständigt skjutit under inflationsmålet. Så långt är det inte svårt att hålla med.

Problemet är inte så mycket vad de skriver, utan de komplikationer de inte tar upp. Vi ställer oss i hög grad skeptiska till om en makroekonomisk reglering ”von oben” av det slag de förordar verkligen är tillräcklig för att förse åtskilliga hundratusentals människor med nya arbeten, vilket faktiskt är vad som krävs om vi, med Carléns och Perssons formulering, ska ”åter till full sysselsättning”. För att komma någonvart i den riktningen krävs det nog att vi angriper problemen mer konkret i gyttjebrottning nere på marken. Det framgår med stor tydlighet av en betraktelse av hur det samband på arbetsmarknaden som visas med den s.k. Beveridgekurvan utvecklas.

Figur 1. Teoretisk Beveridgekurva

 Beveridge

Kurvan demonstrerar helt enkelt att om antalet lediga jobb (vakanser) ökar och vi rör oss från B till A på kurvan så sjunker arbetslösheten – och vice versa. Men det finns också en tendens att kurvan av och till med tiden skiftar ut till höger i diagrammet. I Sverige såg vi det för första gången på 1970-talet. Det betyder att det behövs fler lediga jobb än tidigare för att få samma effekt på arbetslösheten. I figur 2 ser vi utvecklingen under de allra senaste åren.

 

Figur 2. Beveridgekurva, Sverige 2007-2011

Beveridge Sverige

Vi kan lägga märke till att kurvan inte bara förskjuts till höger utan också rätas upp. Denna förändring av Beveridgekurvan ser vi i praktiskt taget hela EU och den har nått ännu längre i Förenta staterna (figur 3).

 

Figur 3. Beveridgekurva, Förenta staterna, före (grönt), under (rött) och efter (blått) finanskraschen 2008

Beveridge USA

De blå punkterna, som visar de allra senaste årens utveckling, bildar ett mer eller mindre vertikalt streck. Det betyder att antalet lediga jobb inte längre har någon inverkan på sysselsättningen. Fundera ett ögonblick på vad det betyder för möjligheterna att råda bot på arbetslösheten med makroekonomiska efterfrågestimulanser.

Läs andra delen av Nilssons och Nyströms text här, och den tredje och avslutande här.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s