Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 3

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en helt ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet. I denna tredje och avslutande del av Anders Nilssons och Örjan Nyströms text beskrivs i punktform vad denna strategi består av. Första delen av texten finns här, den andra här.

En strategi för sociala investeringar i humankapitalet kan med några nedslag beskrivas på följande sätt:

  • Det näringspolitiska spåret bör inriktas mot att utveckla processorienterade lärande organisationer i arbetslivet som främjar icke-kodifierad kunskapsproduktion på djupet i arbetsorganisationen. Med icke-kodifierad kunskap menas färdigheter som inte kan förmedlas med bokstäver eller siffror. Man kan beskriva det som det kvalificerade hantverkets återkomst på en högre teknisk nivå i den digitala revolutionen. Kvalificerad icke-kodifierad kunskap kan i interaktion med avancerad, forskningsbaserad kodifierad kunskap i produktutveckling och tillverkning skapa unika och svårkopierade innovationer som är uthålligt konkurrenskraftiga på globala marknader, där kodifierade innovationer snabbt kopieras eller efterliknas av konkurrenter (Nonaka & Takeuchi 1995). En central del av detta handlar om att arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar utvecklar strategier för att främja icke-hierarkiska, inom forskningen om arbetsorganisation kallade High Performance Workplace Organisations, HPWO, som förmår mobilisera de anställdas inre motivationsfaktorer och göra arbetet till en del av självförverkligandet (Bauer 2004; CTU 2010). Vi bör söka en till svenska förhållanden anpassad trepartsöverenskommelse i likhet med den pakt för att med gemensamma krafter främja utvecklingen av HPWO som fackföreningarna, arbetsgivarorganisationerna och staten i Nya Zeeland träffade år 2010. Det skulle kunna bli ett nytt Saltsjöbadsavtal i vår tid. I ett litet land som Sverige behöver vi stärka sammanhållningen i den globala konkurrensen.
  • De outnyttjade resurser för folkhushållet som i dag disponeras för överskottsmålet för de offentliga finanserna och det gigantiska överskottet i bytesbalansen (6-7 procent av BNP) bör så långt det är möjligt styras om från finansiellt sparande i utlandet till inhemska investeringar, såväl reala som i humankapitalet, för att rusta Sverige starkare inför utmaningarna i det globaliserade kunskapssamhället.
  • Forskningen talar om för oss att den kognitiva förmåga som blir allt mer avgörande för människors framgång i skolan, deras attraktivitet på arbetsmarknaden och livschanser i stort i mycket hög grad formas under de första sex levnadsåren (Esping-Andersen 2009; Marmot et al 2011). Det betyder att föräldrars skilda förutsättningar att forma familjen till en stimulerande och lärande miljö innan barnen når skolåldern är en hävstång för polariseringen i morgondagens samhälle. En stor del av de ökade sociala investeringar i humankapitalbildningen vi vill se handlar om att säkra uppväxtvillkor för alla barn som ger god kognitiv stimulans, främjar känslan av sammanhang (KASAM) och försvagar det sociala arvets makt. Här kan vi göra väldigt mycket med små medel om vi låter vår reformistiska fantasi vägledas av forskningens nyare rön.
  • Att investera i barn och utjämna livschanser ger utdelning först i ett tjugofemårsperspektiv. Vi behöver också etablera en infrastruktur för att redan i dag främja livslångt lärande i arbetslivet och större rörlighet på en arbetsmarknad som allt mer präglas av hastig och disruptiv strukturomvandling. Samtidigt är kompetens en bristvara vi hushållar dåligt med. Forskningen visar att ungefär en tredjedel av dem som arbetar i Sverige är överkvalificerade för de arbetsuppgifter de har (Le Grand, Szulkin & Tåhlin 2004; Åberg 2002; Näringsdepartementet Ds 2000:49). Befolkningsutvecklingen kommer att förvärra arbetsgivarnas svårigheter att klara kompetensförsörjningen med extern rekrytering på en arbetsmarknad som allt mer präglas av bristande överensstämmelse mellan de arbetssökandes meriter och vakansernas kravprofiler. En infrastruktur för offentliga insatser för validering av reella kompetenser i kombination med individanpassade kompletterande utbildningsinsatser av redan anställda för att bistå arbetsgivarna att klara rekryteringsbehov högre upp på kompetensstegen med ökat bruk av interna karriärvägar skulle öppna luckor längre ner på kompetensstegen som det är rimligare att rusta dem som står utanför arbetsmarknaden till.
  • Ytterligare en insats som skulle sänka barriärer till arbetslivet för dem med svag attraktionskraft, och samtidigt hålla tillbaka okontrollerad löneglidning för dem med hög attraktivitet vilka arbetsgivarna i allt starkare konkurrens tävlar om att rekrytera, är att göra arbetsgivaravgifterna progressiva. Med rätt utformning skulle det utan tvivel bli en stark kraft för en sammanhållen lönebildning, samtidigt som det skulle vara en generell politik för att sänka barriärer in till arbetsmarknaden för dem som har svårt att göra gällande, utan de snedvridande effekter för konkurrensvillkoren på marknaden som följer av den borgerligt selektiva politiken att sänka arbetsgivareavgifterna för vissa grupper (ungdomar), branscher (RUT, restaurangbranschen) eller särskilda ekonomiska zoner (som de har sagt sig vilja införa i resurssvaga förorter i storstäderna). Man ska lägga märke till att negativa tröskel- och marginaleffekter som kan följa av progressiva inkomstskatter helt uteblir då arbetsgivaravgifter betalas av arbetsgivaren och bara har indirekta effekter för individens inkomster och beteende. Den mer sammanhållna lönebildning och jämnare inkomstspridning som blir följden av progressiva arbetsgivareavgifter skulle samtidigt främja mobiliteten på arbetsmarknaden och motverka friktioner vid omställning i samband med strukturomvandling. Betydelsen av så kallad utbildningsbonus är inte så stor i ett samhälle med kostnadsfri högre utbildning och allmän studiefinansiering (men det kanske finns behov av att se över studiemedelssystemet).
  • Även om stimulerad inre rörlighet uppåt längs kompetensstegen för redan anställda och progressiva arbetsgivaravgifter skulle öppna luckor och sänka barriärer in till arbetslivet för de som av olika anledningar har svårt att göra sig gällande, så tror vi inte att det räcker. Det behövs ytterligare insatser för ett inkluderande arbetsliv. År 2005 presenterade vi ett förslag i rapporten Återupprätta arbetslinjen, som gavs ut av en för LO Göteborg och Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt gemensam arbetsgrupp för sysselsättningsfrågor. Vi har sedan i en rad böcker, rapporter, rådslagsmaterial och olika skrifter bearbetat och utvecklat tankarna. Det handlar om att i ny form och med nytt innehåll återskapa de anpassningsgrupper som verkade på lokal nivå på svensk arbetsmarknad under 1970- och 80-talet med stöd av Främjandelagen. För att skilja de nya grupperna från de gamla har vi kallat dem arbetsanpassningsgrupper. Det är viktigt att inse att det inte är någon ny, regelstyrd arbetsmarknadspolitisk åtgärd vi föreslår, utan vi tänker oss en fri förhandlingsarena där allt är möjligt och tillåtet så länge samtliga parterna i den lokala arbetsanpassningsgruppen – facket, arbetsgivaren och samhällets företrädare – är överens. Det handlar om att använda resurser som samhället lägger på att försörja människor utanför arbetsmarknaden på ett klokare sätt, genom att bereda plats i arbetslivet med anpassning av arbetsuppgifter och prestationskrav utifrån individernas förutsättningar. Vi tror att det är en mer framkomlig väg att komma tillrätta med det samhällsproblem som moderaterna satte ljus på med begreppet ”utanförskap”, men som piskan i deras ”nya arbetslinje” hittills visat sig oförmögen att påverka. Man kan anta att skiftet i befolkningsutvecklingen kommer att få såväl offentliga som privata arbetsgivare mer benägna att ta tillvara de outnyttjade arbetskraftsreserver som finns, i synnerhet om det finns en morot i form av en medfinansiering från samhällets sida. Tanken är att inte bara baxa människor till en position där de med föga framgång intar en plats i arbetskraftsutbudet utan träffsäkert med riktade insatser på individuell nivå öka efterfrågan på denna arbetskraft.

Göteborg i oktober 2012

Anders Nilsson & Örjan Nyström

Referenser

Läs mer

Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 2

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en helt ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet.

Detta är andra delen av Anders Nilssons och Örjan Nyströms text. Första delen finns här, den tredje och avslutande här.

Det finns de som vill förklara den numera vertikalt raka Beveridgekurvan i Förenta staterna med att fallande fastighetspriser efter finanskraschen har minskat rörligheten på den amerikanska arbetsmarknaden. Folk sitter fast i hus som de inte kan sälja därför att köpeskillingen inte räcker till att lösa lånen, och då kan de inte flytta till de lediga jobben. Det kan ha betydelse på marginalen men knappast vara en huvudförklaring. Det är orimligt att alla vakanser skulle uppkomma geografiskt avskiljda från de arbetssökande. Man undrar hur ett sådant samhälle ser ut – människorna på ett ställe och jobben på ett annat. Vi ser i figur 2 att utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden går i samma riktning som i Förenta staterna. Mönstret går igen i stora delar av OECD-området.

Ett exempel som illustrerar vad det egentligen handlar om är att vi år 2010 fick en rekyl på arbetsmarknaden med en tämligen snabb ökning av vakanser efter att arbetslösheten hade stigit under åren innan till följd av den internationella finanskrisen. Nära hälften (47 procent) av de arbetsgivare som försökte rekrytera fann det ”svårt eller mycket svårt” att finna den personal de sökte (Svenskt Näringsliv 2010). Då fanns fortfarande över 400 000 personer inskrivna som aktivt arbetssökande arbetslösa vid arbetsförmedlingen! Vi ser att den allt mer vertikala Beveridgekurvan är ett utslag av att två decenniers polarisering mellan de som är attraktiva på arbetsmarknaden och de som inte är det har forcerats under de allra senaste åren, och det tycks vara en trend i hela västvärlden.

Vi hamnar här i ett tredje spår i socialdemokratins diskussioner i sysselsättningsfrågan. Låt oss kalla det för det utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska spåret. Man får hålla med Jan Edling när han skriver ”att blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb”, men om det finns vakanser torde matchning numera, mot bakgrund av vad vi ser på Beveridgekurvan, vara av mer avgörande betydelse än någonsin tidigare för att få ner arbetslösheten. Detta är klassisk mark för socialdemokratin och den aktiva arbetsmarknadspolitiken, och föga förvånande finner vi LO i främsta ledet för detta spår. Här finns även ett arv att förvalta från Kunskapslyftet, då LO och dess förbund spelade en viktig roll som samverkanspart med den kommunala vuxenutbildningen runt om i landet.

Läs mer

Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 1

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken, skriver de socialdemokratiska ideologerna Anders Nilsson och Örjan Nyström. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet.

I en analys för den franska tidskriften La Vie des Idés av valförlusten år 2006 skrev vi: ”För att tala klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten” (på svenska i Nilsson & Nyström 2008a). Hur är det med den saken i dag, när vi ostörda av regeringsbestyr har haft sex år på oss att utveckla politiken?

I den socialdemokratiska diskussionen om sysselsättningen ser vi ett antal spår, som i debatten ibland ställs emot varandra. Ett kan vi kalla det näringspolitiska spåret. Här förenas en samförståndstradition i Saltsjöbadsanda med moderna rön från vad som kallas den nya ekonomiska geografin. Centrala begrepp är kluster, triple helix och en distinktion mellan nätverksstad och centralortsstad. Det handlar om att verka för fler arbetstillfällen och högre sysselsättning genom att stimulera samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv för innovationsdriven produktutveckling, branschutveckling och starkare konkurrenskraft på globala marknader – men också om att främja inhemska tjänstesektorer genom urban tillväxt, förtätning och regionförstoring.

En som länge argumenterat i denna riktning är förre LO-utredaren Jan Edling, numera verksam vid Vinnova. En handlingens man som tidigt var inne på detta spår är Göran Johansson i Göteborg. Det är väl knappast att fara med osanning eller avslöja någon hemlighet om man påstår att också vår partiordförande med sin bakgrund i IF Metall är en tillskyndare i sammanhanget. Även vi har medverkat i utvecklingen av en regional socialdemokratisk näringspolitik med denna inriktning i Göteborgsområdet.

Vad vi dock – och bestämt – vill beskriva som en avart av detta spår är när socialdemokrater stämmer upp i det småföretagande tjänstesamhällets visa. I det rådslagsmaterial som togs fram efter valförlusten år 2006 tycktes det på sina ställen som om vi skulle kontra moderaternas anspråk att vara det nya arbetarpartiet med att utropa oss själva till tjänstesamhällets nya småföretagarparti. Som vi visar i vår nya bok ”Jämlikhetsnormen” är den gängse bilden av att vi gått från ett storföretagande industrisamhälle till ett småföretagande tjänstesamhälle en sanning med mycket stor modifikation (Nilsson & Nyström 2012).

Läs mer