Berit Högman: Att åter våga lyfta blicken

Sedan vi senast skrev ett partiprogram har politik än mer kommit att bli synonymt med ekonomisk politik. Den är ju självklart av en helt avgörande betydelse, men utvecklingen riskerar att göra dagens ekonomiska politik till mål och inte medel. Den sätter effektivt de yttre ramarna för den ideologiska diskussionen. Detta är särskilt problematiskt då den idag ofta utgår från ett snävt nationalekonomiskt och nyliberalt perspektiv om vad som anses vara en nödvändig utveckling. Politikens uppgift blir att rätta sig efter marknadens spelregler och vem som kan bedriva den mest effektiva ekonomiska politiken, och göra ”det som fungerar”, snarare än försöka greppa och leda hela samhällsutvecklingen med de resurser vi har.

Politik och ekonomi ses allt mindre som ömsesidigt beroende av varandra. Politiken ska istället begränsas för att uppnå största möjliga ekonomiska effektivitet. Demokratin riskerar att inte ses som en nödvändig balanserande kraft utan alltmer som resultatet av en fri marknad där det yttersta målet är att var och ens enskilda valfrihet ska öka. De gemensamma angelägenheterna och visionerna privatiseras och förs av dagordningen.

Samtidigt genomgår det politiska arbetet en snabb förändring med ökande komplexitet och tilltagande specialisering. Medier och ”experter” får ett allt större utrymme. Det offentliga samtalet snuttifieras och individualiseras. Förutsättningarna för långsiktighet och breda perspektiv minskar och grogrunden är god för stuprörstänkande och samhällelig splittring. Politiskt arbete blir en fråga om att vara bäst på att leverera de ekonomiska nyttigheter som det idag råder konsensus om, snarare än att erbjuda idéer om samhällets samlade behov och utveckling.

Medborgare blir i denna utveckling till kunder och politik kommer primärt att handla om att skapa så goda förutsättningar som möjligt för marknaden och dess kunder inom samhällets samtliga delar. Vinstjakt och konkurrens är de krafter som främst leder fram till goda och rationella beslut. Som kriskommissionen konstaterar så likställs social effektivitet med ekonomisk effektivitet. Socialt värde likställs med ekonomiskt värde och den ekonomiska sfären tillåts dominera över alla andra delar av samhället. Alla samhällsfunktioner utvärderas alltmer enbart efter ”naturliga” kvantitativa mål på effektivitet och lönsamhet inom sina olika stuprör.

Detta gäller inte minst dagens syn på kultur och utbildning, där det kortsiktiga ekonomiska nyttotänkandet begränsar deras betydelse för den samlade och långsiktiga samhällsutvecklingen. Kultur riskerar att definieras som en separat nyttighet som mer och mer utvärderas efter dess underhållningsvärde och tillväxtpotential. Utbildning och grundforskning inom samhällsvetenskap och humaniora får i allt högre grad stå tillbaka och kopplas till dess tänka ekonomiska nytta. Men vad får vi för samhälle där utvecklad kunskap om samhället självt nedprioriteras? Vad får vi för demokrati utan en kritisk och folkbildande kultur som en central utvecklingskraft för hela människan och hela samhället?

Om vi inte ser helheten och till olika samhällsfunktioners intima samspel så riskerar paradoxalt nog också ett enögt och kortsiktigt perspektiv att leda till just ineffektivitet och minskad utvecklingspotential. Den svenska modellen lyfts idag fram internationellt som den mest framgångsrika och hållbara ekonomiska modellen inför framtiden. Humlan flyger. Frågan är dock om vi idag skulle ha haft kraften att utveckla den?

Min önskan är att vi i vårt nya partiprogram ska ha mod att åter betona ett nytänkande helhetsperspektiv som vågar ifrågasätta dagens etablerade sanningar och konventioner. Vår framtidsdiskussion måste börja med de grundläggande idéer som bär den ekonomiska politiken. Att samhällsutveckling inte bara är något som händer, utan något som kan påverkas och styras tillsammans. Att vi i detta lyckas beskriva och visa att ett värdigt samhälle är ett samhälle som ser hela människan – inte bara dennes kläder eller bostad. Där kultur och bildning inte ses som grädde på moset.

Idag visar all forskning och empiri att vi som människor behöver bägge hjärnhalvorna för att fungera.

Detta gäller också samhället i sin helhet och det är det vi måste visa.

 

Berit Högman är ersättare i programkommissionen.

Annonser

4 responses

  1. BRA BRA BRA!
    Tack för ditt inlägg och dina tankar Berit Högman! Du sätter fingret på vår tids sjuka, den nyliberala egoismen som smittat av sig djupt in i våra egna led!
    Ska vi någonsin kunna bli en bred och stark folkrörelse igen måste vi ”våga lyfta blicken”!
    Vi måste få företrädare på alla nivåer som genomsyras av våra grundläggande värderingar, som ser till helheten och inte bara till sin egen position.
    Det är bara om hjärta och hjärna kan gå i takt , eller som du uttrycker det, både vänster och höger hjärnhalva måste vara med som vi kan återerövra människorna och bygga ett samhälle som fungerar för alla.
    Tack för dina tankar. Jag skall försöka sprida dem!
    Krystyna Munthe

  2. Uppfriskande bra och lättläst, välformulerat. Jag saknar bara lite praktiska exempel. Om jag hade haft Facebook kontot så skulle jag ha tryckt på gilla. Men på allvar: Utbildningen med sina målformuleringar och tryck på lärarna att producera godkänt, (annars får lärarna sämre lön) är verkligen kortsiktigt och marknadsanpassat tänkt. Det kan löna sig i längden om läraren är ärlig och ger icke-godkänt nu för att eleven får press på sig.. mvh Päivi Rissanen Nilsson.

  3. Enligt Berit Högman har politik än mer kommit att bli synonymt med ekonomisk politik som effektivt ger de yttre ramarna för den ideologiska diskussionen. Hon vill ha ett samhälle som ser hela människan – inte bara hennes kläder eller bostad, där kultur och bildning inte ses som grädde på moset.

    Det är nog sant att regler för ekonomiska förhållanden begränsar det politiska handlingsutrymmet. Ett tydligt exempel på detta är när Sverige på 1990-talet prioriterade om målen för ”full sysselsättning” respektive inflation så att inflationsmålet sattes först och detta gjordes dessutom i bred politisk enighet.

    Sverige har under de senaste tjugo åren gått från ett mer välreglerat och lagstiftningsmässigt ledande samhälle på lika områden till en nation där nyreglering släpat efter många andra länder. Vi märker detta på område efter område som miljö, djurskydd, livsmedelskontroll, sociala försäkringsskydd, et cetera och sannolikt är detta förhållande en motreaktion – efter en period av upplevd tung överreglering under 1960-70 talen – i takt med spridningen av nyliberala politisk idéer från slutet av 1800-talet som återväcktes efter 100 år under 1980-talet och ifrågasatte socialliberalismen. Under 1970-talet minns många i Sverige Carl Lidbom, ”Calle Batong” vars hårdföra lagstiftande gav upphov till begreppet ”Lidbomeri”, en snabbt skriven lag (ofta) med politisk avsikt.

    Många anser nog att artiklar i tidningar och program i Radio & TV blir allt mer kändis- och idol fixerade likt sporttävlingar, teater och biofilm med välkända världsstjärnor, skådespelare respektive filmstjärnor som dragplåster allt p.g.a. konkurrens om intäkter, publiksiffror, tittar- och lyssnarfrekvens drivet av ”låga” krafter som pengar, status, ”ego spegling” och sex där konkurrensen inte har skapat kvalitet utan kvalitet har blivit ’kvantitet utan kvalitet’. Branschansvariga vet vad som säljer bäst på en fri marknad och ägarna vill ha maximal avkastning på insatt kapital eller maximal ”popularitet” från avgifter till public service.

    I betydande grad verkar Berit Högmans inlägg beröra existentiella frågeställningar vilka modern socialdemokratisk politik bara kan tangera även om kapitalismen både är accepterad och en livsföring i ett modernt socialdemokratiskt samhälle.

    I dikten ”Lärkorna” beskriver f.d. ledamoten av Svenska Akademin, Werner Aspenström vårens ankomst i ett av människan skapat landskap, åkermarken kring en bondgård:

    Två av fönstren i denna mellansvenska bondgård
    håller uppsikt över de ljusöversvämmade sankmarkerna
    ner mot en sjö, som är sysselsatt med sina vågor.
    Daggmaskarna har startat vårbruket.
    Lärkorna bearbetar jorden på sitt sätt.
    Jag skulle inte vilja äga dessa fält.
    Jag skulle vilja vara dessa fält.

    Dikten ifrågasätter vår kapitalistiska livsföring med jordägandet och uttrycker en längtan efter att, liksom sjön, lärkorna och daggmaskarna, vara en del av de jordiska förloppen; att leva i ömsesidig symbios. Genom att tro att vi kan äga, bruka och behärska fälten, et cetera fjärmar vi oss från vårt livs källa [naturen] och illusionen att äga hindrar människan från att leva i harmoni med resten av naturen.

    Människan är mänsklig och känner sig troligen ibland alienerad i en värld där ägandet av tillgångar, prestationsförmåga, utseende, ekonomisk och samlevnadsmässig framgång är mest betydelsefullt enligt tidsepokens rådande normer. Människan har dock alltid sökt ”högre” värden; att finna en mening med den upplevda tillvaron och att acceptera och tycka om sig själv; att få ro genom att kunna leva med en positiv självuppskattning.

    Men, ekonomiskt tänkande och värderingar av tillgångar är nog lika gamla som människan som art. Inget samhälle skulle kunna fungera utan begreppet pengar med villkor för ekonomiska transaktioner. Även i samhällets välfärdssektorer kan mycket väl sådant tänkande faktiskt göra stor nytta i kombination med – som S nyligen föreslagit – öppen redovisning av bokföringen och höga kvalitetskrav i utförande företag (kommunala, privata, stiftelser, et cetera). Allmänheten får därmed möjlighet att granska och löpande följa upp kostnadseffektiviteten.

    Även om det är en subjektiv åsikt tror jag själv att nuvarande partiordförande med sina hitintills visade personliga egenskaper symboliserar en ”mänsklig människa” med både hjärta och hjärna vilket varit rådande under hans livstid och ingen politisk anpassning utan äkta vara och ett enorm tillgång och förtroendekapital som har än större värde än annat kapital i dagens och morgondagens politiska miljö.

  4. Har precis börjat som medlem i S-Kvinnor. Känns skönt att helhetsperspektivet kommer in i politiken. Uppväxt i Malmö, med en far som var fackordförande i byggnads under många år, då Rosengård växte fram i Malmö. På den tiden var socialdemokraterna otroligt duktiga att skaffa lägenheter till människorna i Malmö.1967 kunde flytta min kompis flytta från ett rum och kök med oljekamin, kallt vatten och dass på gården till en jättestor lägenhet på Rosengård, alltså, 3 rum och kök på 90 kvm med badrum, balkong och ett jättestort vardagsrum. På samma sätt som min mor 1948 flyttade från Möllevångstorgets lägenhet på ett rum och kök till en modern tvåa på Roskildevägen, då familjen på fyra personer utökades med ett par tvillingflickor.
    Men samhället har utvecklat sig från materialismen till kreativiteten och vi behöver väldigt mycket av båda hjärnhalvorna för att skapa sysselsättning i framtiden. För vem hade tidigare kunnat trott att musik och konst (som 50-talets sossar inte trodde att man kunde försörja sig på) har blivit en av våra viktigaste inkomstkällor idag? Därför känns det nya programförslaget spännande då det verkligen beskriver dagens verklighet in i en spännande framtid.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s