Morgan Johansson: En modern socialdemokrati. Del 1

Vi i programkommissionen har ombetts att skriva ett blogginlägg utifrån frågeställningen om vad som har förändrats sedan den förra programrevisionen, och vilka följder det får för den socialdemokratiska idédebatten.

Det är en stor uppgift, och man måste välja tema. Men ett stort parti måste våga ta i de stora frågorna, och därför är det nödvändigt att det nya partiprogrammet visar att socialdemokratin förstått vad som hänt inom de tre stora frågekomplexen den ekonomiska politiken, välfärdsfrågorna och klimatfrågorna. Det är således till dessa tre områden jag kommer att hålla mig, skriver Morgan Johansson, ersättare i programkommissionen.

1.  Det nödvändiga uppbrottet från normpolitiken

Klassiskt vs Keynes

Sedan den moderna nationalekonomins barndom har två skolor stått emot varandra. Den ena har menat att om marknaden och kapitalismen lämnas ifred, får verka fritt utan statlig inblandning och med så små regleringar som möjligt, så skapas bäst förutsättningar för välstånd, tillväxt och sysselsättning. Denna grundsyn har haft olika namn genom åren – klassisk, laissez-faire, nyklassisk, nyliberal – men det har alltid varit varianter på samma tema.

Den andra skolan har menat att en oreglerad kapitalism i grunden är en instabil kapitalism. Utan statliga interventioner och regleringar så kommer ekonomin att svänga i kraftiga konjunkturcykler, där långa perioder av massarbetslöshet och dåligt resursutnyttjande växlar med perioder av överhettning och hög inflation. Enligt detta synsätt ges staten en central roll för att med penning- och finanspolitik stabilisera ekonomin. Också denna skola har haft många namn, men det mest använda är keynesianism, efter dess upphovsman John Maynard Keynes.

Keynesianismen formulerades på 1930-talet och praktiserades i bl a USA och Sverige för att bryta depressionen, men den bröt fram på bred front i västvärlden efter andra världskriget. Fram till 1980-talets början dominerade den det nationalekonomiska tankesättet, och lade enligt min mening grunden för den stabila ekonomiska utveckling som präglade nästan hela denna tid.

Normpolitiken tar över

Men under 1970-talet vände vindarna. Oljekris och tilltagande inflationsproblem fick många att dra slutsatsen att den keynesianska politiken inte längre fungerade. Dessutom började arbetslöshetstalen stiga. Nyklassiska ekonomer hand i hand med den politiska högern började argumentera allt hårdare för att de ekonomiska problemen inte berodde på kapitalismens inneboende instabilitet, utan på statliga interventioner i form av skatter, socialförsäkringar, regleringar och statligt ägande. Och var det inte statens fel, så var det fackföreningarnas.

Med Thatcher i Storbritannien och Reagan i USA inleddes en lång period av avregleringar, skattesänkningar, försämringar av det sociala skyddet, utförsäljningar och slag mot facket. När det ändå inte fungerade, när arbetslösheten tvärtom steg, drog man slutsatsen att det behövdes ännu mer av den ordinerade medicinen, d v s avregleringar, skattesänkningar etc.  Också övriga Europa påverkades, även om man till en början inte gick lika långt som i USA och Storbritannien.

I Sverige devalverade vi oss ur 1970-talskrisen, och hade under 1980-talet mycket låg arbetslöshet – ner mot 2 procent i slutet av årtiondet. Vi hade också statsfinanserna i ordning och förhållandevis god tillväxt. Problemet var en allt för hög inflationstakt, något som möttes av de socialdemokratiska regeringarna med arbetsmarknadsåtgärder för att vidga flaskhalsarna och en ständig diskussion med arbetsmarknadens parter om att ta ansvar för lönebildningen, så att den inte skulle bli inflationsdrivande. Samtidigt slog socialdemokratin vakt om socialförsäkringarna, byggde ut den offentliga vården och omsorgen och behöll skatterna på en nivå som var världens högsta.

Valet 1985 kom att kallas ”systemskiftesvalet”, när Olof Palme i tal efter tal varnade för att gå en amerikansk/brittisk väg, som han menade skulle äventyra hela den svenska välfärdsmodellen. Hösten 1984 hade de borgerliga haft ett försprång på åtta procentenheter. Men socialdemokratin hämtade in försprånget, gick förbi och vann valet. S fick 44,7 procent.

Svenska avregleringar och den svenska bankkrisen

Bilden av ett land som stod emot de nyliberala strömningarna var emellertid inte entydig. Också socialdemokratin tog intryck av avregleringsargumenten, och från 1980-talets mitt genomfördes några betydelsefulla sådana, framför allt kreditavregleringen. Den innebar att bankerna gavs friare händer att låna ut pengar. Men det var en frihet som de uppenbarligen inte var mogna för.

Efter bara några år så hade bankerna lånat ut mycket stora belopp till fastighetsaffärer, både i Sverige och utomlands. En spekulationsbubbla blåstes upp: ju mer man lånade ut till fastighetsuppköp, desto mer ökade fastighetspriserna. Och det otäcka med sådana bubblor är att så länge de blåses upp, så tjänar alla pengar; både banken och fastighetsspekulanterna. Men förr eller senare når man en gräns när priserna börjar falla. Då vill alla ha tillbaka sina pengar så snabbt som möjligt: bubblan spricker. Då förlorar alla som råkar sitta på Svarte-Petter, d v s inte gjort sig av med sina tillgångar i tid.

När detta skedde i början av 1990-talet ledde det till en omfattande bankkris. Kreditförlusterna uppgick till mångmiljardbelopp. Då blev det tvärstopp i utlåningen, investeringarna föll, tillväxten likaså. Arbetslösheten ökade dramatiskt, och med den budgetunderskottet. Bildtregeringen spädde på krisen ytterligare med ofinansierade skattesänkningar. Mellan 1991 och 1994 fördubblades statsskulden, tredubblades arbetslösheten och fyrdubblades budgetunderskottet.

Budgetunderskottet ledde i sin tur till kraftiga räntehöjningar och en press nedåt på den svenska kronan. Vi tillämpade då fast växelkurs – kronan hade knutits till den då fiktiva europeiska valutan ecu. Kursen försvarades med allt högre Riksbanksränta, men med de stora underskotten gick inte detta i längden. Ett fåtal debattörer insåg det tidigt, t ex  socialdemokratiska Arbetets chefredaktör Anders Ferm, men både den borgerliga regeringen och den socialdemokratiska oppositionen höll hårdnackat fast vid hårdvalutapolitiken.

Hösten 1992 gick det emellertid inte längre att försvara kronkursen, trots att regeringen och den socialdemokratiska oppositionen gjort upp om krispaket två gånger, och trots att Riksbanken fått höja räntan till 500 procent. Till slut släppte man kronan, och den föll omedelbart. Det var samtidigt början på återhämtningen: devalveringen innebar att svensk industri fick andrum.

Samtidigt fortgick budgetkrisen och den stora upplåningen. Det fick ankomma på den nya socialdemokratiska regeringen 1994 att under Göran Perssons ledning reda upp den budgetkris som skapats av oansvariga banker och en handfallen borgerlig regering.

Jag utvecklar upptakten till 1990-talskrisen, eftersom det finns lärdomar att dra. Det är ett skolboksexempel på hur kapitalismen fungerar – eller inte fungerar. Krisen uppkom på grund av att krediterna avreglerades. Staten litade på bankirerna. Det skulle man inte gjort. Och den klarades upp delvis av socialdemokraternas budgetsanering under andra halvan av 1990-talet. Men återhämtningen hade aldrig lyckats om inte Sverige tvingats till en faktisk devalvering 1992, tvärtemot vad de flesta fackekonomer då rekommenderade.

Finanskrisen och euron

Finanskrisen 2008 har i praktiken följt samma spår som den svenska bankkrisen. Det är samma destruktiva mekanismer som är i rörelse, fast på en global nivå och med mycket värre effekter. Avregleringarna av finanssektorn har fortsatt under dessa 15 år, och nu är världens alla banker sammankopplade med varandra i ett komplext mönster där alla lånar av varandra timme för timme, minut för minut – och utan någon större kontroll. Då skapas spekulationsbubblor.

Av en tillfällighet befann jag mig i Washington några dagar före det att finanskrisen bröt ut sensommaren 2008. Jag besökte Internationella Valutafonden IMF, och fick en föredragning av en av fondens ledande ekonomer. Han var mycket bekymrad, och det hade han all anledning att vara. När jag två dagar senare skulle åka hem och satt och åt frukost på hotellet så slog jag upp Washington Post: huvudnyheten var att Lehman Brothers gått i konkurs.

Fyra år senare så verkar USA vara på väg ur krisen på grund av de omfattande stimulanspaket i keynesiansk anda som Barack Obama genomfört. Men i Europa går det trögare, och det beror på att vi skapat en institution som både förvärrat krisen och nu effektivt förhindrar en lösning av den: valutaunionen EMU.

Egentligen borde det vara självklart för alla som åtminstone läst grundkursen i nationalekonomi. Om man skapar en valutaunion med ett stort land i mitten, Tyskland, med avsevärt högre konkurrenskraft än de andra länderna, då kommer det att byggas upp ett stort kapitalöverskott i detta land. Man tjänar helt enkelt mer pengar på att sälja varor och tjänster än övriga länder.

Dessa pengar lägger man inte i madrassen eller gräver ner i trädgården: de lånas ut. Och vem lånar? Naturligtvis medborgare och företag i länder med stort investerings- och konsumtionsbehov – t ex Baltikum, Irland och Sydeuropa.

Tyska banker utmålas nu ofta som offer för lata sydeuropeér som inte orkar betala, och man glömmer lätt att just dessa banker tjänade mycket pengar på dessa lån under den tid det kunde pågå – för övrigt precis som svenska banker tjänade mycket pengar på att blåsa upp spekulationsbubblor i Baltikum. Återigen: så länge bubblorna växer så tjänar alla pengar.

Det är ett obehagligt drama som nu spelas upp inför våra ögon. Det som började på finansmarknaderna har redan fått stora sociala och politiska effekter. Arbetslöshet och social oro breder ut sig. Populistiska politiker använder gärna krisen för att spela på nationella fördomar om andra europeiska folk. Vår egen finansminister missar t ex sällan ett tillfälle att förstärka bilden av sydeuropeér som lata och odugliga. Samma tongångar hörs av konservativa politiker i hela nordeuropa. I södra Europa växer hatet mot tyskarna, som beskrivs som hycklare, ockrare och utsugare. Så skapas återigen ett bråddjup mellan nord och syd som nationalistiska politiker av alla slag kan exploatera.

Men valutaunionen inte bara förvärrade krisen. Den täppte också till den utväg som alltid tidigare funnits i liknande situationer: devalvering. Eftersom olika länders konkurrenskraft inte längre kan justeras med valutaförändringar, så krävs nu finanspolitiska medel istället. Länder med stora underskott ombeds nu helt enkelt att stänga sina skolor och sjukhus för att de ska kunna fortsätta att rulla sina lån framför sig, och för att tyska banker ska hållas skadeslösa.

Det går emellertid inte att ensidigt spara sig ur en kris av detta slag. Då förvärrar man bara situationen. Man måste både spara och investera sig ur krisen. Och man behöver den draghjälp som en devalvering ger. Ändå har Europas ledare i snart fyra år försökt rädda ekonomierna med sparpaket efter sparpaket, allt medan miljoner och åter miljoner människor tvingats ut i arbetslöshet. Europa har, för att låna en formulering av Ernst Wigforss, blivit så fattigt att vi inte längre verkar ha råd att arbeta.

Valutaunionen skulle ena Europa. Det blev tvärtom. Valutaunionen sliter sönder Europa, ställer folk mot folk, spär på misstro och förvärrar fördomar. Europa har blivit sin egen värsta fiende, och jag har mycket svårt att se hur krisen ska kunna klaras med valutaunionen intakt.

För en vän av det europeiska samarbetet så är det ett mardrömsscenario som spelas upp. Jag har i över 20 år arbetat för ökad europeisk integration. Jag engagerade mig för ett svenskt EU-medlemskap redan i slutet av 1980-talet, skrev ja-sidans manifest inför SSU:s extrakongress om EU och kampanjade för ett ja inför folkomröstningen 1994.

Men när det gällde valutaunionen så kom jag till en annan slutsats. Det skulle inte gå att skilja finans- och penningpolitik åt på olika beslutsnivåer. Olika länder behöver olika räntesatser vid olika tidpunkter, och därtill kom den överdrivna inflationsfokuseringen som ligger i själva ECB:s uppdrag. Jag röstade nej till EMU 2003. Det har jag aldrig ångrat.

Jag begär inte att partiprogrammet ska ta avstånd från valutaunionen. Det är en enskild sakfråga och programmet ska hålla sig på en principiell nivå. Men jag tycker att det socialdemokratiska partiet ska deklarera att EMU-medlemskap inte är aktuellt för Sveriges räkning under överskådlig tid. Det är viktigt för väljarna att veta att vi inte tänker ge oss ut på några nya EMU-äventyr.

Och när det gäller partiprogrammet, så måste det vara tydligt i kritiken av de normpolitiska dogmer som gällt i den ekonomiska politiken i Europa i över 20 år. De har prövats av verkligheten, och inte hållit måttet. När marknaderna avreglerades, skatterna sänktes och politiken drog sig undan så utlovades ökad tillväxt och fler jobb. Det blev inte så, snarare tvärtom. Det står klarare än någonsin att kapitalismen inte reglerar sig själv. Den löper då och då amok, och det behövs en aktiv ekonomisk politik för att få till stånd full sysselsättning och en trygg ekonomisk utveckling.

Vägen mot full sysselsättning går inte över fortsatta avregleringar, nedrustning av de sociala trygghetssystemen eller skattesänkningar för de rikaste. Vägen mot full sysselsättning går över offentliga och privata investeringar i utbildning, infrastruktur, miljöteknik och bostäder. Och det behövs starka regleringar av banksektorn så att liknande kriser som den vi nu upplever kan förebyggas.

Inlägget fortsätter här (om välfärdspolitiken) och här (om klimatfrågan).

Annonser

2 responses

  1. Ok, det mesta var bra skrivet, utom oklarheten i sista stycket:
    ”Vägen mot full sysselsättning går över … PRIVATA investeringar i utbildning, infrastruktur, miljöteknik och bostäder.”

    Förbjud ”vinst i välfärd”!
    Jag önskar att du tydligt och klart säger ja för jämlikhet men NEJ till ”vinst i välfärd” och till konkurrens, som ökar klyftor.
    För detta krävs ”det starka samhället” som är skattebaserat, öppet, demokratiskt och organiserat för kommunikation och medbestämmanderätt.

    Småföretagare ex lokala jordbruk, bör få samma trygghet och inkomst som för andra arbetare.

    Men Privatiserade aktiebolag har enl. stadgarna en diktatoriskt sluten struktur baserad på makt hierarki, där det tillåts att våra skattemedel används till arbeten vars främsta mål är egen vinstutdelning, som går före samhällsservice – se hur det gick med Telia, SJ osv!

    Mått på Välfärd är rätten för alla till jobb oavsett handikapp; rätt person på rätt plats, och det blir helt fel med olika status och lön! Samarbete, gemenskap, kunskap, nyfikenhet ger arbetsglädje också bland eleverna.

    Att tävla i lek är något helt annat, än när Mammon är målet: Man kan inte tjäna Gud och Mammon samtidigt! De som börjar spela på Börsen blir lätt gripna av Speldjävulen!/ Mvh från Solveig A

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s