Morgan Johansson: En modern socialdemokrati. Del 3

3. Klimatfrågorna och arbetstiden

Om det är något som verkligen hänt under de tio år som gått sedan det förra programmet, så är det att klimatfrågorna och de utmaningar för samhället som detta innebär brutit fram på bred front. Jag tvekar inte att påstå att klimatförändringen är vår generations största politiska fråga, och den har följder på nästan alla politikområden: naturligtvis miljöpolitiken, men också utrikespolitiken, migrationspolitiken, socialpolitiken, den ekonomiska politiken – för att bara nämna något.

Med de apokalyptiska scenarier som målas upp om vi inte lyckas vända utvecklingen, så är det en fråga av nästan existentiell karaktär. Det handlar i grunden om huruvida mänskligheten ska kunna tygla sina egna inneboende drivkrafter och därmed kunna överleva på jorden som varelse – eller om hon inte ska klara det.

Det vore emellertid fel att påstå att det är helt nya frågor. Växthuseffekten nämndes redan i mina gamla grundskoleläroböcker från början av 1980-talet, och Olof Palme resonerade om klimatfrågorna på 1970-talet. Men det är ju först nu, när de fysiska förändringarna väl sker – när isarna smälter och öknarna breder ut sig – som det går upp för de flesta att något riktigt obehagligt faktiskt kan vara på väg att inträffa.

Det gröna folkhemmet

Men vi socialdemokrater är i grunden optimister. Vi gräver inte ner oss. Vi tror att problem faktiskt går att lösa – och att folkflertalet kan vinnas för dessa lösningar. Det var själva ledtemat för Göran Perssons vision om det gröna folkhemmet. Det byggde vidare på Palmes öppnande av miljöfrågorna på den globala arenan i och med FN:s Stockholmskonferens 1972, och på Gro Harlem Brundtlands rapport till miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992. Definitionen av hållbar utveckling så som den formulerades i Brundtlandrapporten har blivit klassisk: ”En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”

Men Perssons initiativ förde in ett par viktiga element till. Det ena var just teknikoptimismen, d v s utgångspunkten att vi människor faktiskt är så påhittiga att vi kan komma på nya och mer resurssnåla sätt att göra saker och ting – t ex producera varor, värma våra bostäder och transportera oss – om vi bara är beredda att satsa på forskning, utveckling och implementering av den teknik som redan finns.

Det andra var det svenska handelsperspektivet. Vi är ett litet exportberoende land. På andra sidan jorden växer länder som Kina och Indien så det knakar – det är två miljarder människor som vill ha bättre bostäder, var sin bil i hushållet och bättre mat på bordet. Men alla inser – rimligtvis också politikerna i Indien och Kina – att om alla dessa människor ska köra sin bil på bensin och värma sina bostäder med kolkraft, så kommer planeten förr eller senare att kollapsa. Och att bygga ut kärnkraften är heller ingen långsiktig lösning – hur ska man kunna ta hand om avfallet i 100 000 år?

Men om det finns ett land i norra Europa som har utvecklat modern teknik som är resurssnål och som minimerar miljöpåverkan – ja, då kommer man naturligtvis att vilja köpa den i Asien. Det gröna folkhemmet kopplade alltså miljöfrågorna med handelspolitiken på ett sätt som man inte gjort tidigare, och medförde att vi socialdemokrater kunde argumentera på ett mycket offensivt sätt.

Dessutom så sattes politiken som praktiskt och konkret hantverk i förgrunden. Marknaden klarar inte klimatutmaningarna, det krävs politiska beslut, politisk ledning. Det rör sig om en genomgripande samhällsomdaning, ett samhällsbygge i dess konkretaste mening.

Under min tid i statsrådsberedningen och i näringsdepartementet i slutet av 1990-talet så talade vi nästan dagligen om detta: hur ser vi till att hjälpa människor att ersätta sina gamla oljepannor med värmepumpar? Hur gör vi för att påskynda villaägarnas byte av tvåglasfönster till treglasfönster? Hur stimulerar vi utbyggnad av kraftvärme i kommunerna? Hur hjälper vi företag som vill satsa på ny miljövänlig teknik, så att de kan växa och kanske exportera sina produkter?

Dessvärre så har den borgerliga regeringen avskaffat det mesta av den politiken. Istället för att subventionera värmepumpar och fönsterbyten, så subventionerar staten nu hembiträden. Men det gör det bara ännu viktigare att vi socialdemokrater bygger vidare på visionen om det gröna folkhemmet, och att vi markerar det i partiprogrammet.

Sänkt arbetstid leder till mindre resursåtgång och mindre slöseri

Men klimatfrågorna aktualiserar också andra avvägningar och frågeställningar. En av mina bekanta är gymnasielärare, och han berättade en gång att en av hans elever gjort en mycket intelligent iakttagelse: ”På 60-talet talade man om slit och släng. Men nu är det köp och släng. Man sliter inte ens det som man köper.”

Det räcker att tänka på mobiltelefoner, TV-apparater och datorer. Och på alla nästan nya kök som slängs ut för att det ska sättas in splitternya kök – subventionerat med ROT-avdrag. Och på Afrikas soptippar, där Västeuropas tekniksopor samlas.

Jag menar att det nu blir allt tydligare att denna ständigt ökande varukonsumtion måste dämpas, och att det är den rika delen av världen som måste gå först.

Den ökade varukonsumtionen har möjliggjorts av kraftigt ökade möjligheter till varuproduktion under de senaste 20 åren. Det beror dels på teknikutveckling och automatisering, men också på tillgång till billig arbetskraft i framför allt Asien. Det är ju där som en stor del av våra kläder och teknikprylar produceras. Därför kan allt mer prylar tillverkas allt billigare, och det har gjort att västs medborgare har kunnat lägga sig till med ett konsumtionsmönster som aldrig tidigare skådats i mänsklighetens historia.

Frågan är bara om det gjort oss så värst mycket lyckligare. Jag tror faktiskt inte det, och jag skulle tro att om man frågade familjer i Sverige om vad de helst skulle vilja ha: mer konsumtionsutrymme eller mer tid för sina barn, så skulle de flesta säga barnen.

Därmed så är vi inne i arbetstidsfrågan. Vi kan ha olika åsikter om huruvida tillväxt i sig är eftersträvansvärt, men alla är nog överens om att när det väl uppkommer en ekonomisk tillväxt i ett land, så finns det olika sätt att fördela den. Vi kan välja att konsumera eller investera, och det kan vi göra antingen offentligt eller privat.

Men det finns faktiskt också ett tredje sätt att fördela tillväxten – och det är att arbeta mindre. Detta är förstås inget nytt för arbetarrörelsen – tvärtom. Det stod på våra första plakat: 8 timmars arbetsdag. När det väl var genomfört 1919, så har arbetstidsreformerna kommit slag i slag. Normalarbetsveckan har successivt skruvats ner från 48 timmar, via 45 och 42,5 timmar till 40 timmar. Semestern har byggts ut från två veckor till fem. Föräldraförsäkringen, som byggdes ut från 1970-talet och framåt, har på ett mycket påtagligt sätt minskat barnfamiljernas faktiska arbetstid.

Men på senare tid så har utvecklingen helt avstannat. 40-timmarsveckan fick vi 1970. Fem veckors semester 1976. Utbyggnaden till en sjätte semestervecka påbörjades i slutet av 1980-talet, men slopades med en av krisuppgörelserna 1992. Det senaste som hände i föräldraförsäkringen var den andra pappamånaden 2002.

Trots att BNP har ökat kraftigt sedan början av 1990-talet, så har alltså bara en minimal andel av denna tillväxt använts till sänkt arbetstid. Istället så har vi fått en utveckling där allt färre arbetar allt mer. Arbetslösheten är idag 3-4 gånger så hög som den var 1990, men de som arbetar arbetar längre än vad man gjorde då. Om den samlade arbetstiden var fördelad över befolkningen på samma sätt idag som den var 1990, så skulle vi ha ett par hundra tusen fler arbetstillfällen.

I gällande partiprogram lever frågan emellertid vidare:

”Alla ska ha rätt till inflytande över sin arbetstid. Vi vill förkorta arbetstiden i former som ökar detta det egna inflytandet. Målet är en arbetstid, som motsvarar trettio timmars arbetsvecka.”

Jag menar att denna frågeställning nu borde vara mer aktuell än någonsin. Jag säger inte att vi ska ha 6-timmarsdagen imorgon. Vi får väl ta det steg för steg, eller så kanske ska vi istället bygga ut semestern ytterligare, eller föräldraförsäkringen. Med en längre och mer flexibel föräldraförsäkring så skulle vi faktiskt kunna förverkliga 6-timmarsdagen för de flesta barnfamiljer ganska snabbt.

Min poäng är att det utöver de arbetsmiljö- och jämställdhetsskäl som alltid talat för arbetstidsförkortning nu också finns ett starkt miljöpolitiskt argument: om vi istället för ökad konsumtion använder tillväxten till att minska arbetstiden, ja då kommer resursåtgången att minska.

Dessutom så tror jag att det finns ett mycket starkt stöd i befolkningen för sådana reformer. Och det är ju, när allt kommer omkring, inte så tokigt för ett politiskt parti som gärna vill börja vinna val igen.
Detta var den avslutande delen av Morgan Johanssons inlägg. Första delen finns här (om ekonomisk politik) och andra delen finns här (om välfärdspolitiken).

Morgan Johansson är ersättare i programkommissionen.

Advertisements

4 responses

  1. Morgan Johansson [MJ] visar med sitt skrivna inlägg upp en bred och djup insikt om bakgrunden till aktuell svensk politik även om det tillbakablickande och globala finansperspektivet blev fokuserat på EU & Eurosfären i Del 1 om den ekonomiska politiken och trots att kärnenergi blev liktydigt med fissionskraft och dömdes ut som framtida energikälla i Del 3 om klimatfrågorna och arbetstiden. Man bör nog i sammanhanget hålla i minnet vad den 4e generationens fissionsreaktorer skulle kunna betyda för reduktion av avfallsmängd [befintlig och lagrad] och så vet vi ju inte i dag vad fusionsteknologin kan erbjuda energimarknaden i mitten av 2000-talet. – A la bonne heure, MJ upprepar inte som i flera andra inlägg samma grundfakta och undviker också onödiga referenser och tillför därmed något relevant på varje textrad.

    För den socialdemokratiska rörelsen bör väl annars välfärdspolitiken – ML:s välfärdsfrågor i Del 2 – vara det mest relevanta politikområdet att utforma inom ramen för ett nytt partiprogram? I så fall borde arbetstiden som finns med i Del 3 behandlas parallellt med allt annat som MJ berör i Del 2. Annars synes i allt väsentligt den inriktning av politiken som MJ föreslår vara rimlig inklusive arbetstidsförkortningen.

    I övrigt tycker jag dels rörande Del 3 om klimatfrågorna att en styrning mot mer hållbara konsumtionsvaror kan göras med adekvata anpassningar av nivåer för mervärdesskatt följande varans livstidsklimatkostnader och, dels avseende Del 1 om den ekonomiska politiken så borde med fördel en inriktning kunna påbörjas mot ökad och ”bred” beskattning av tillgångar i samhället men då i kombination med minskad beskattning av företag och anställdas löner från såväl privat som offentlig tjänst.

  2. Intressant och bra att koppla ihop miljöfrågan med tillväxt och arbetstid. Hur länge till kan materiell och ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion hålla sig inom naturens ”ramar”? Kanske kan minskad arbetstid hjälpa oss att ”tagga ner” !?

  3. Bra skrivet Morgan, bl.a. detta:
    ”Dessutom så sattes politiken som praktiskt och konkret hantverk i förgrunden. Marknaden klarar inte klimatutmaningarna, det krävs politiska beslut, politisk ledning. Det rör sig om en genomgripande samhällsomdaning, ett samhällsbygge i dess konkretaste mening.”
    ”Sänkt arbetstid leder till mindre resursåtgång och mindre slöseri”

    Mina kommentarer:
    Alla har ju inte råd och möjlighet att åka bil, dessutom är det miljöförstörande! Därför är det viktigt med gratis eller billig kollektivtrafik för alla! Det bör vara betydligt dyrare att åka med flyg som drar mycket bensin, än att åka tåg. Tågens hastighet bör vara ca 90 km/tim och att man satsar på att hålla tider och bra trafiksäkerhet, i stället för alltför hög hastighet som är trafikfarligt och som de flesta upplever mycket stressande. På Tivoli kan de som älskar fart få åka. Krigsflygplan och krigsindustri måste kriminaliseras i hela världen pga. miljöförstörande effekter och kostsamma framfart.

    Läkemedelsindustrins vinstjakt liksom mobilindustrins måste demokratiseras, eftersom vinst enl. deras regler går före samhällsnytta!

    Krigsindustrin och Mobilindustrin hör nära samman:
    Aktiebolagen anser att egen Vinst är ALLT – och skiter i Natur och Folkhälsa:

    En av de värsta miljöbovarna är Trådlös strålning (Radar, Mobil, Sändare osv.) som inte bara värmer upp, utan också orsakar Kancer, Demens, Bipolära och liknande sjukdomar som ökar lavinartat.

    Forskare har dokumenterat att olika miljöfaror som El-smog ökar lavinartat, och som utlöser obalans med bl.a. hormonrubbningar med oerhört lidande, samtidigt som Högeralliansen i hela Sverige tar bort anslag till Sjukvård där de sjukaste drabbas värst. Läkemedelsindustrin producerar tabletter, som de tar bort om vinsten inte är nog stor. Så kan vi inte ha det!

    Här några adresser att ta del av som Mona Nilsson skrivit under rubriken ”Nyheter” http://www.monanilsson.se/page03.htm – men som sen länge är ett känt faktum, och som Krigs- och Mobilindustrin med jäviga myndigheters hjälp ser till att osynliggöra.

    Trots alla dessa varningar börjar skolor (i Sverige) alltmer använda trådlösa surfplattor till våra elever!

    http://www.vagbrytarenstockholm.se/ Vågbrytaren Stockholm
    ”Mindre strålning – bättre hälsa!” Läs de viktiga dokument som finns.

    Mvh från Solveig Abrahamsson, Norsjö

  4. Morgan Johansson skriver:
    ”Om det är något som verkligen hänt under de tio år som gått sedan det förra programmet, så är det att klimatfrågorna och de utmaningar för samhället som detta innebär brutit fram på bred front. Jag tvekar inte att påstå att klimatförändringen är vår generations största politiska fråga, och den har följder på nästan alla politikområden: naturligtvis miljöpolitiken, men också utrikespolitiken, migrationspolitiken, socialpolitiken, den ekonomiska politiken – för att bara nämna något.
    Med de apokalyptiska scenarier som målas upp om vi inte lyckas vända utvecklingen, så är det en fråga av nästan existentiell karaktär. Det handlar i grunden om huruvida mänskligheten ska kunna tygla sina egna inneboende drivkrafter och därmed kunna överleva på jorden som varelse – eller om hon inte ska klara det.”

    Bra skrivet.

    I förslaget till partiprogram skriver programkommissionen:
    Utarmningen av naturresurser och hotet mot miljö och klimat känner inte heller några nationsgränser. Människans förbränning av fossila bränslen har medfört kraftigt förhöjda halter av koldioxid i atmosfären. Medeltemperaturen stiger i hela världen. Detsamma gäller havsytan. Marknadens oförmåga att hushålla med resurser som saknar pris har lett till en exploatering som hotar allas vår existens. Klimatkrisen är kanske den svåraste utmaning mänskligheten någonsin stått inför. Det handlar, bokstavligen, om allas vår överlevnad ……. Dagens generationer har inte rätt att för sin egen välfärd utarma de naturtillgångar och den fysiska livsmiljö som är basen också för kommande generationers liv.”

    Också bra skrivet. Korta, liknande resonemang finns på fler ställen i Programkommissionens förslag.

    Men borde inte Programkommissionens förslag ha samlat lyft fram dessa ytterst allvarliga resonemang? De borde väl komma först och tydligt bilda grunden för allt det andra som sägs i programmet.

    Därför: direkt under avdelningen VÅR TIDS STORA UTMANINGAR i Programkommissionens förslag bör därför ett sånt här avsnitt komma in:

    Jorden överutnyttjas
    Fram till millennieskiftet dominerade uppfattningen att Jordens tillgångar är oänd¬liga, och att ett skickligt utnyttjande av dem leder till en allt bättre situation för alla människor och länder i hela världen. Mål av den innebörden kunde ställas upp, och uppnåendet av dem framställas som liggande inom relativt nära räckhåll. Utveck¬lingsoptimism var förhärskande. Och utvecklingen och förhållandena under de första åren in på 2000-talet tycktes inte motsäga bilden.

    Under 00-talet växte dock samtidigt insikten att Jordens resur¬ser är begränsade. Ren luft, rent vatten, odlingsbar mark, fiskbestånd, metaller, mineraler och lagrade fasta energiresurser finns inte i oändlig mängd. Även den kontinuerliga energitill¬förseln från solen till Jorden har gränser.

    Det började också allmänt stå klart de befintliga resurserna numera utnyttjas för hårt. Ett och ett halvt Jorden skulle – vid 2010-talets början – behövas för att upprätthålla de samhällen och den genomsnittliga standard som människorna skapat åt sig. Måttet ”overshoot day”, den dag på året då man redan använt det som borde varit jordens totala årskvot för förbrukning av naturtillgångar, för¬flyttades successivt åt fel håll. Overshoot day och låg i början av 2010-talet i augusti. Under årtiondena framöver kan denna allvarliga utveckling väntas fortsätta.

    Allra tydligast framstår överutnyttjandet av våra befintliga resurser i fråga om oljan. Allmänt anses oljekulmen (”peak oil”) ha inträffat/inträffa perioden 2010-2015. Efter peak oil minskar successivt tillgången och därmed möjligheterna till årligt uttag. Men även vissa andra viktiga resurser kommer att ta slut eller skingras, så att de inte kan återutnyttjas.

    Överutnyttjandet av Jordens resurser har också indirekta effekter. Avfallsflödena ökar, atmosfären, haven, sjöarna, och marken förorenas, detta särskilt som en följd av att otaliga nya material tillkommit och fortsätter att komma till. Under slutet av 00-talet uppmärksammades alltmer den form av avfall som den ökande kol¬dioxidhalten i atmosfären utgör, och hur den växthuseffekt den leder till, åstadkom¬mer en uppvärmning av Jorden. Koldioxidhalten passerar under perioden 2015-2020 halten 400 miljondelar av luften. Bortom denna gräns blir risken för själv¬förstärkande klimatförändringar överhängande. I takt därmed stiger Jordens medel¬temperatur. Ökenspridningen påskyndas samtidigt som på andra håll fre¬kven¬sen av förödande extremväder ökar. Den för människan bebo¬eliga ytan på Jorden minskar.

    Sammantaget försämrar den globala uppvärmningen och de ökande avfalls¬flödena den miljö – och därmed de livsbetingelser -som människan och hennes medvarelser är anpassade till och på sikt beroende av för sin existens.

    Mål och strävanden under den närmaste 10-15-årsperioden måste ställas upp mot bakgrunden av att ”systemet Jorden” har begränsade resurser, liksom gränser som recipient för avfall och föroreningar. Som en följd av detta måste omställning från många av de nuvarande samhällsförhållandena till både bestående hållbarhet vara det centrala temat för alla områden av den konkreta politiken.

    Efter detta kan en rubrik/ett avsnitt ”Globaliseringen” komma.

    Och som konsekvens: avdelningen VÅR POLITIK bör inledas med avsnittet ”Hushållning för bestående hållbarhet” med text hämtad från sidorna 28-30. Här bör tilläggas: ”Från och med 2010-talets början måste all politiks viktigaste uppgift vara att bryta den hotande utvecklingen. Målet måste vara en värld och ett samhälle med bestående hållbarhet.”

    Med detta upplägg kommer det absolut viktigaste först. Och risken blir mindre att programmet ganska fort efter 2013 blir ur takt med tiden.

    Morgan! Du inser ju uppenbarligen hur läget är. Jobba för det här upplägget.

    David Lundqvist
    SAP-medlem sedan 1966

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s