Morgan Johansson: En modern socialdemokrati. Del 2

2. Välfärdsstatens framtid

Globaliseringen gör välfärdsstaten ännu viktigare

På 1990-talet fördes en intensiv debatt om huruvida välfärdsstaterna skulle kunna klara sig i en globaliserad värld. Argumentet var att det helt enkelt inte skulle vara möjligt att upprätthålla skattenivån för att kunna finansiera välfärden. 1990-talskrisen i Sverige användes av högern, både i Sverige och utomlands, som ett bevis på att välfärdsstaten inte klarade sig i den moderna världen. Med ett så högt skatteuttag som välfärdsstaten krävde så skulle företagen fly utomlands och med dem arbetstillfällena.

De hade fel. Efter budgetsaneringen visade den svenska modellen sin styrka. När socialdemokratin väl klarat upp de statsfinansiella problemen, så minskade också arbetslösheten kraftigt. På fyra år halverades arbetslösheten, från 8 procent 1996 till 4 procent år 2000. Runt millennieskiftet framstod Sverige dessutom som världens modernaste land – visserligen med höga skatter, men också med målmedvetna satsningar på IT, forskning, högre utbildning och miljöteknik. Välfärdssystemen stärktes och socialbidragstagandet sjönk. Vi hade god tillväxttakt, låg inflation och ökade reallöner. Nu började man tala om Sverige som humlan som kunde flyga trots att den inte borde kunna det enligt mekanikens lagar.

Globaliseringen innebar inte en strukturell kris för välfärdsstaten, även om många gärna ville tro det. Utvecklingen under 2000-talets första år visade att de stora skattebaserna arbete och konsumtion trots allt är ganska trögrörliga. De mindre skattebaserna kapital och förmögenheter är kanske något mer känsliga, men inte alls i den omfattning som många vill göra gällande.

Jag skulle dessutom vilja ta resonemanget ett steg längre. Vi socialdemokrater säger ofta att det visst visat sig vara möjligt att upprätthålla en stark välfärdsstat, eftersom de eventuella minuseffekterna till följd av ett högt skatteuttag mer än väl vägs upp av alla välfärdsstatens pluseffekter: bra utbildningssystem, omfattande forskningsresurser, högt arbetskraftsdeltagande till följd av utbyggd barnomsorg, möjlighet för alla att läsa vidare, toppmodern infrastruktur, social sammanhållning som minskar konfliktriskerna etc.

Det är sant. Men det är en alltför defensiv hållning. Enligt min mening hotar inte globaliseringen välfärdsstaten, den gör tvärtom välfärdsstaten ännu mer nödvändig. En genomgripande förändring är ju att globaliseringen inneburit ett ännu större och ständigt pågående omvandlingstryck i ekonomin. Gamla jobb ersätts av nya. Om Sverige ska hänga med i utvecklingen måste alltså ännu större resurser sättas av till forskning, vidareutbildning och kompetensutveckling av arbetskraften och utbildning av de arbetslösa.

Men det är inte längre bara lågutbildade som hotas av arbetslöshet. I en globaliserad ekonomi löper alla risk att bli arbetslösa någon gång i livet – arbetare, tjänstemän, akademiker. Då blir det ännu viktigare att ha en arbetslöshetsförsäkring som ger de flesta ett bra inkomstskydd. A-kassan är ingen ”bidragspolitik” som vi ska förmås att skämmas för – tvärtom, det är ett modernt socialt skyddssystem, allt viktigare i en globaliserad värld.

Kort sagt: globaliseringen innebär att välfärdsstaten snarare än avvecklas måste utvecklas, byggas ut, omfatta fler uppgifter och områden. Den poängen måste det socialdemokratiska partiprogrammet ta.

Demografin omöjliggör fortsatta skattesänkningar

Den andra dystopin som högern målat upp för välfärdsstaten har handlat om befolkningsutvecklingen. Med ett nästan ny-malthusianskt resonemang har man försökt föra i bevis att det faktum att medellivslängden ökar med tiden kommer att innebära att vi inte har råd med en välfärdsstat. Kostnaderna för sjukvård, äldreomsorg och pensioner kommer helt enkelt att växa oss över huvudet, har man sagt. Därför borde alla betala mer för sjukvård och äldreomsorg ur egen ficka och pensionerna skäras ner, heter det.

Det har visat sig vara kraftigt överdrivet. Nyare analyser visar att kostnadsutvecklingen i reala termer till följd av den demografiska förändringen kan uppgå till ett par procent av BNP fram till 2030. Det är i så fall ca 50-60 miljarder kronor, att jämföras med att regeringen sänkt skatterna med över 100 miljarder kronor på bara sex år.

Till det ska man förstås lägga att kraven på kvalitet i välfärden kommer att öka, men det är inte en följd av demografin, utan beror på att människors förväntningar på sjukvård och äldreomsorg ökar.

Man skulle kunna tro att påståendet att välfärdsstaten på sikt inte kommer att kunna finansieras är något nytt. Men det är det förstås inte. Välfärdsstatens motståndare har i alla tider överdrivit kostnadsprognoserna för välfärden, för att skapa ett argument för ett systemskifte.

Det vanligaste misstaget är att underskatta produktivitetsutvecklingen i offentlig sektor. Det gäller t ex sjukvården, där den tekniska och medicinska utvecklingen gjort att vi idag kan förebygga och bota i mycket högre utsträckning än tidigare. Starroperationer görs mycket snabbare än förr och läkare behöver idag inte öppna hela bröstkorgen på sina patienter för att göra enkla hjärtingrepp, för att bara nämna några exempel. Dessutom lever vi mer hälsosamt: rökningen har gått ner kraftigt, vilket reducerat antalet hjärtkärlssjukdomar och cancerfall. Inget av detta kunde förutses på 1980-talet.

Ja, det är rätt att vi blir äldre. Men vi blir också friskare. De största vård- och omsorgskostnaderna kommer under våra sista 2-3 år i livet, oavsett om dessa år infaller i 70-årsåldern eller i 80-årsåldern.

Kostnaderna för vård och omsorg på grund av den demografiska utvecklingen kommer alltså att öka, men inte mer än vad vi kan klara inom ramen för en rimlig produktivitetsutveckling och en modest ökning av skatteuttaget.

Det sista är faktiskt den viktigaste poängen ur en socialdemokratisk synvinkel: den enda säkra slutsatsen vi kan dra av demografiutvecklingen är att utrymmet för fortsatta skattesänkningar är mycket litet. Vi behöver, minst, det skatteuttag vi nu har för att kunna ta hand om våra äldre framöver. Att fortsätta med vidlyftiga skattesänkningar, så som de borgerliga vill, vore att äventyra framtidens vård och omsorg.

Första delen av inlägget finns här (om ekonopmisk politik) och avslutningen finns här (om klimatfrågan).

Annonser

3 responses

  1. Född 1948 rakt in i Byggnads avd 8 i Malmö. Det var byggnadsarbetarna som lärde mig dansa, när vi hade gemensamma utfärder med de danska byggnadsarbetarna i Skåne och Själland. Många somrar tillbringades på Roskilde Folkhögskola på 50-talet, då far var på facklig kurs tillsammans med socialdemokrater från hela Norden. Fantastiskt att tillsammans på kvällarna sjunga sånger och nationalsångerna på alla Nordens språk. Tänkte mycket på denna tid, som var så fridfull när händelserna skedde på Utöya 2011. Att ta bort morgondagens ungdomar för oss är ett djupt sår i socialdemokratin. Följer våra egna Unga Örnar och SSU:are och hoppas vi kan skapa ett säkrare samhälle.

    Började själv min bana som kontorselev i Malmö på 60-talet och då jag hoppade av realskolan (Malmö Borgar samma som Zlatan gjorde på 90-talet). Tror att Zlatan och jag hade samma skäl till avhopp från gymnasieskola, nämligen klass-skillnader.
    Nåväl, jag fortsatte min bana med ett litet familjeföretag, vilket gjorde att vi själva försörjde oss i tjugo år. Men hade tröttnat på att vara ekonom och alltid kämpa för sin inkomst i en ganska ensamtillvaro som egen företagare. Jag längtade efter erbetskompisar. Lämnade företaget och kom ut i arbetslivet precis innan kraschen 1992. Drabbades då av arbetslöshet, vilket var en chock att vid 42 års ålder inte ha ett arbete att gå till. När jag började arbeta vid 15 års ålder, kändes det som det fanns lika mycket jobb för en 15-åring som ett fullmoget äppleträd.

    Nu blev tiderna annorlunda, men tack vare att Malmö satsade enormt mycket på projekt för arbetslösa så började jag läsa på högskolan vid 48-års-ålder. Jag avverkade utbildning till socionom och dramapedagog, men fick flytta 80 mil norrut för att erhålla arbete. Arbetsförmedlingen hade rått mig att satsa på högskoleutbildning för det behövde Sverige och jag hoppade på tåget. Men när jag var klar med min första utbildning vid 51 års ålder, så ville Malmö inte ha mig, för de hade så många unga studenter, då Malmö också blivit en högskolestad.

    Dessutom förstod inte arbetsförmedlingen år 2003 hur man skulle hjälpa de nybakade akademikerna i Malmö ut i livet. Men skam den som ger sig. Tack vare internet blev det lätt för mig att söka arbete i hela Sverige och jag sökte arbete i en icke-högskolestad, som kunde vara behov av min utbildning. Hamnade i en liten stad i Norrland, som är väldigt lik Malmö sociokulturellt. Här kommer återigen klass-skillnaderna in, för hade jag hamnat i Lund, så hade jag nog alltid känt mig mindervärdig för Malmö var en industristad som försörjde Sverige och Lund var en akademikerstad, vilket vi på den tiden i Malmö hade svårt att se nyttan av.
    Även om en utjämning har skett idag i samhället mellan arbetare, tjänstemän och akademiker märker jag skillnaderna, då jag är aktiv i Vision, Fackförbundet för olika tjänstemän.Här har mest funnits gymnasie- och yrkesutbildningar och nu börjar det bli fler och fler akademiker som tar plats. Men det arbetas på att skapa förståelse på att vi alla behövs. Det märkliga var, att jag som vuxen, tyckte det var mycket lättare och intressantare att läsa på högskolan än på gymnasienivå.

    Så vid 55 års flyttade jag 80 mil norrut och fick nytt arbete i en mindre stad. Är nu 64 år och hoppas få arbeta till 79, eftersom jag är en rekonditionerad person. Min arbetslivsomställning skedde mellan 1996 – 2004, men känner att jag har många år, att ge tillbaka till samhället. Jag tycker, att det är fantastiskt vad jag som en medelålders kvinna har kunnat förändra mitt liv och nu också gått med i S-kvinnor för att kunna påverka samhället och ta tillvara på den erfarenhet jag har skapat mig.

    Brukar ofta säga, att ”har jag kunnat ta körkort, så kan alla” och ”har jag kunnat studera, så kan nog många andra också läsa på högskolan”. Det kändes ofta som att arbetarbarn och socialdemokrater satt ”akademiska studier” på en piedestal och istället för att behandla alla likvärdigt. Vi är olika yrken som behövs, men vi är bara människor. Och vem skulle jag vara, om ingen ville passa mina barn, och om ingen ville vårda våra lokaler?

    Att egentligen se oss alla som arbetare, för det är ju det vi gör, oavsett om jag är arbetare, tjänsteman, akademiker eller egen företagare?

    Men det jag är tacksam för är, att jag hann utbilda mig oavsett ålder och innan alla förmåner har försämrats. För jag tror inte att jag hade orkat med studier på samma sätt, med alla de försämrade villkor som kommit efter år 2006. Tycker att förändringen av avgiften till A-kassan var den största nedmontering av vårt välfärdssamhälle som påbörjades. Det har varit ledsamt att se de senaste årens alla försämringar och därför önskar jag nu vara med och hjälpa till att förbättra vårt samhälle. Som ett tack för den chans jag har fått i livet.
    Men vi behöver minnas vår historia, inse att vi är i dagen och tänka framåt vilket jag nu tycker att det verkar som det nya programförslaget innebär.

  2. Ja, tekniken har gått framåt. Uppfinnarglädje finns och görs oftast av dem som jobbar ”på golvet”. Viktigt är dock statliga anslag för obunden forskning utan eget vinstsyfte!

    Glädjen av att tillsammans få jobba för forskning finns redan som barn, men tyvärr hämmas denna naturliga glädje som finns, genom att ställa barn (olika betyg) och vuxna (olika löner) i konkurrens mot varandra.

    Sorg att aktiebolag får köpa upp geniala uppfinningar, ta patent och gömma undan uppfinningar som kan återanvändas och därför inte ger aktiebolaget nog vinst.

    Det finns olika typer av värdegrunder:

    1. Tekniken framåt enbart pga. konkurrens, jakt på egen rikedom, makt. patent o status?
    2. Tekniken går framåt pga. arbetsglädjens gemenskap, nyfikenhet, för att underlätta egna arbetet, tjänandet, för att hjälpa kollektivet?

    Enl. könsrollstänkande är nr 1 för män, och nr 2 traditionellt för kvinnor. Och därför är det kvinnokamp – att traditionellt tjänade jobb inom skola, omsorg, kontorsarbete ska organiseras demokratiskt – uppifrån och ner och tvär om – och finansieras via progressiv beskattning i syfte att utjämna de stora orättvisorna i lön mellan kön. Arbetsbördor, arbetstider o lön ska vara rimliga! 6 timmars arbetsdag för alla, samt allas rätt till jobb!

    Det patriarkala samhället vill gärna ha tillbaka det gamla privata pigsamhället med olika status. De vill tom använda våra skattemedel för privata att stoppa i egen ficka – att kunna nyttja låg status människor, kvinnor, barn, som ju kommer i beroendeställning till sina privata arbetsgivare som ”personliga assistenter”.

    Man osynliggör då också den utsatta maktpositionen som ”pigorna” kommer i, och som genom våld och sexuella övergrepp aldrig kan skaffa bevis på detta, utan förlorar sitt jobb om de protesterar. Vi håller nu att få tillbaka detta samhälle!

    Högerregeringen håller på att ersätta progressiv skatt med Näringslivets önskade ”plattskatt” som har förödande effekt på kommuner o landsting, där fattiga bor. Högern ändrar också bidragsregler som missgynnar de områden som har stora sociala problem.

    Socialdemokraterna är uppbyggd av intresseorganisationer som S-kvinnors brinnande intressefrågor ex. om kortare arbetsdag för alla,
    S för Tro o Solidaritet som ex ekumeniskt vill minska klyftor mellan religioner, i kampen för Fred,
    Ungdomsförbund, LO, TCO m.fl. – och vi ska ta tillvara deras intressen, som ofta är helt olika Näringslivets.

    Våra skattepengar måste därför gå oavkortat till öppet, demokratiskt och väl organiserat kollektivt ägande, kommuner o stat, till rimliga löner i offentlig tjänst, och får inte som nu stoppas i Globala aktieägares fickor! Vi måste göra kursändring:

    Organiserat samarbete och öppenhet – är motsatsen till konkurrens och slutenhet! Var tydlig med dessa motsatsförhållanden: Tillsammans kan vi vända samhället och världen på rätt köl igen!

    Hoppet tändes hos oss när vi lyssnade på Håkan Juholt, som utan rädsla framförde samma brännande budskap o framtidstro som Olof Palme. Högern ger nu skattesänkningar för de rikaste, och till aktiebolag, medan de själva spelar på Börsen med våra pensioner!

    Men Palme ville använda Löntagarfonder för att ”få hjulen att rulla” inom Offentlig sektor och i kampen för ”arbete åt alla”:

    Valet 1985 kom att kallas ”systemskiftesvalet”, när Olof Palme i tal efter tal varnade för att gå en amerikansk/brittisk väg, som han menade skulle äventyra hela den svenska välfärdsmodellen.

    Idag är det mycket modernt att lyssna på Olof Palmes tal, liksom på Håkan Juholt som är en förutsättning för att vårt parti ska bara trovärdigt!

    Håkan Juholt och kunniga Lena Sommestad som parhästar, står varandra ideologiskt väldigt nära varandra, och skulle ge en skrällseger för Socialdemokraterna!
    Fredskämpen S för Tro o Solidaritet Peter Weiderud skulle bli ypperlig som utrikesminister!

    Mvh från Solveig Abrahamsson, Norsjö

  3. Synpunkter på nytt partiprogram
    När man skriver om partiprogrammet är det enligt mig viktigt att dokumentet blir både tidlöst och att man inte lägger in något bäst-före-datum. Risken blir annars att programmet blir tendentiöst och snabbt blir inaktuellt. När första programmet skrev 1897 så skrev man att socialdemokratin ville förändra det borgerliga samhället i grunden. Vi har under drygt 100 år lyckats ganska bra med det, men inte fullt ut. Vi måste med andra ord fortsätta omvandla det borgliga samhället.
    Socialdemokratin måste alltid befinna sig i skärningspunkten mellan arbete och kapital. Vårt bästa och enda vapen är att i kraft av en folkrörelse väga upp makten och kapitalet. Vår strävan måste då som nu bli att det klasslösa samhället något annat mål kan vi enligt mig inte ha. /Anders Tengberg medlem i Bromstens s-förening.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s