Peter Weiderud: Stärk de mänskliga rättigheterna i Sverige

I programarbetet är det värt att på allvar se hur vi kan utveckla vår politik för mänskliga rättigheter, inte bara i världen utanför Sverige, utan också i vårt eget land, skriver Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Vi måste bygga en civilisation som kan överleva perioder även när majoriteter inte är progressiva, och stå upp för rättigheter även i lägen där en majoritet har annan uppfattning över tiden. Det finns också tydliga tecken på att S är på väg i en riktning där fler rättigheter befästs i lag.

I juni 1941, mitt under brinnande världskrig, höll USAs president Franklin D. Roosevelt sitt årliga tal om tillståndet i Nationen – State of the Union.

Det var ett visionärt och hoppingivande tal, som kom att kallas för de fyra friheternas tal. Han beskrev de fyra fundamentala friheter, på vilka han menade att civilisationen ska byggas. Han talade om yttrandefrihet och religionsfrihet, samt frihet från fattigdom och rädsla.

“In the future days, which we seek to make secure, we look forward to a world founded upon four essential human freedoms.

The first is freedom of speech and expression—everywhere in the world.

The second is freedom of every person to worship God in his own way—everywhere in the world.

The third is freedom from want—which, translated into world terms, means economic understandings which will secure to every nation a healthy peacetime life for its inhabitants-everywhere in the world.

The fourth is freedom from fear—which, translated into world terms, means a world-wide reduction of armaments to such a point and in such a thorough fashion that no nation will be in a position to commit an act of physical aggression against any neighbor—anywhere in the world.”

(Översättning här)

Efter Franklin Roosevelts död i Andra världskrigets slutskede kom hans hustru Eleanor att arbeta vidare med dessa tankar i utkastet till det som så småningom blev FN:s Allmänna Förklaring om de Mänskliga Rättigheterna, och som antogs av FN:s Generalförsamling 10 december 1948.

Den Allmänna förklaringen är ett enastående dokument – visionärt, tidlöst och hoppingivande. Det har genom åren inspirerat och förfinats i rader av konventioner – både i FN och regionala organ som Europarådet – och utvecklats i nationella lagstiftningar.

Socialdemokraterna kom tidigt att bli en ivrig tillskyndare av de mänskliga rättigheterna. Det kom att bli en grundsten för biståndspolitiken redan i utarbetande av den proposition som Olof Palme hade ett huvudansvar för 1962. Detta förstärktes ytterligare i arbetet med Politik för global utveckling, PGU, som presenterades 2003. Våra regeringar och företrädare har varit drivande i utvecklande av konventioner och tillskapande av globala instrument – t ex FN:s Råd för mänskliga rättigheter – för att förverkliga de mänskliga rättigheterna i praktiken. Vi införde ett MR-kriterium i vapenexportpolitiken. MR har varit och är en hörnpelare i Palmecentrets internationella arbete.

Det är få, om ens något, nationellt politiskt parti som gjort mer för att förverkliga mänskliga rättigheter på ett principiellt plan på internationell nivå.

Också på svensk nivå har vi med en progressiv politik bidragit till enorma framsteg för de mänskliga rättigheterna. Vid en internationell jämförelse har vi inte minst haft en politik som stärkt de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Rätten till fri sjukvård och utbildning samt att säkerställa en ekonomisk trygghet för de mest utsatta är enorma framsteg ur ett rättighetsperspektiv.

Men medan vi har valt att se på rättigheterna internationellt i ett principiellt perspektiv, har vi ofta valt ett mer pragmatiskt förhållningssätt i det svenska sammanhanget.  Skälet till detta har att göra med spänningen mellan demokrati och mänskliga rättigheter.

Å ena sidan förutsätter förverkligandet av mänskliga rättigheter ett demokratiskt samhälle. Men å andra sidan sätter mänskliga rättigheter också gränser för majoritetsstyrets räckvidd, genom att rättigheterna måste tillgodoses och därmed prioriteras. Utbyggda rättigheter sätter därför gränser för politikens handlingskraft. Därför har en vanlig socialdemokratisk argumentation i relation till krav på stärkta rättigheter varit att vi ”inte ska juridifiera politiken”.

Detta har lett till viss kritik från MR-organisationer för att Sverige inte tillträtt vissa konventioner och för att vi inte tillämpat andra tillräckligt strikt. I mitten av 1990-talet föreslog t ex en statlig utredning, tillsatt av en socialdemokratisk regering, att vi skulle tillträda ILO-konvention 169, om urbefolkningars rätt, inom fem år, men vi misslyckades med att mobilisera tillräcklig politisk vilja. Vi har heller inte tillträtt konventionen om migrantarbetares rättigheter eller tilläggsprotokollet till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Även socialdemokratiska regeringar har fått kritik, enligt tortyrkonventionen, för att vi utvisat människor som riskerar att mötas av tortyr. För MR-kriteriet i vapenexportpolitiken har vi bidragit till att detta har tillämpats materialspecifikt och i balans med säkerhetspolitiska intressen, vilket t ex medförde att även svenska vapen användes för att slå ner fredliga uppror i den arabiska våren. Vi har heller inte lyckats samla en riksdagsmajoritet för att upphäva det förbud av koscher-slakt, som Sverige införde efter påtryckningar från Tyskland i slutet av 1930-talet.

Ändå var tveksamheten till att ”juridifiera” politiken ett relativt begränsat problem i en tid när socialdemokraterna organiserade samhällets mest utsatta och samtidigt innehade regeringsmakten i näst intill orubbat bo. Då kunde vi själva i kraft av politiska majoritetsbeslut ta ansvar för att rättigheterna förverkligades.

Men när samhället och den politiska spelplanen förändrats, kommer denna fråga delvis i en annan belysning. Även om vi med vår politiska ideologi företräder samhällets mest utsatta grupper, är dessa inte självklart företrädda i vår partiorganisation, som idag främst organiserar en svensk medelklass eller lägre medelklass. Och även om den borgliga parentesen från 1976-82 inte på allvar utmanade den svenska välfärdsmodellen, har de borgliga regeringarna de senaste 20 åren fört en väsentligt annorlunda politik, som gjort det svenska samhället hårdare och underminerat viktiga rättigheter, framför allt på det ekonomiska och sociala området.

Därför är det i vårt programarbete värt att på allvar se hur vi kan utveckla vår politik för mänskliga rättigheter, inte bara i världen utanför Sverige, utan också i vårt eget land. Socialdemokratins uppgift att förverkliga ett jämlikt samhälle och en rättvis värld, behöver i varje tid finna sina lösningar. Till detta hör att bygga en civilisation som kan överleva perioder även när majoriteter inte är progressiva. Och stå upp för rättigheter även i lägen där en majoritet har annan uppfattning över tiden.

Jag har under senare år gjort tre tydliga observationer av att vi som parti, medvetet eller omedvetet, går i denna riktning.  Den första är beslutet hos några s-styrda landsting att erbjuda papperslösa samma sjukvård som övriga i Sverige. Jag hade gärna sett att detta beslut hade tagits nationellt och på ett sätt som säkrat finansieringen och därmed varit en del av den generella välfärdspolitiken, men jag är glad över att partivänner i vissa landsting har satt rättighetsfrågorna så högt att de gått fram även med de risker det innebär.

Det andra är förtroenderådets beslut i höstas om att komplettera det finanspolitiska ramverket med ett sysselsättningspolitiskt ramverk. Detta är inget annat än ett sätt att stärka rätten till arbete på ett sätt som sätter grimma på det politiska beslutsfattandet. Ett tydligt steg framåt i förverkligandet av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Det tredje är en växande opinion inom partiet för att göra barnkonventionen till svensk lag. Att på detta sätt inkorporera en konvention i svensk lagstiftning, istället för att enbart anpassa existerande lagstiftning så att den blir kompatibel med konventionerna, har bara tillämpats undantagsvis i Sverige (Europarådskonventionen om MR) och skulle självklart vara ett principiellt steg framåt.

Jag skulle önska att dessa initiativ blev del av ett mer systematiskt och framåtblickande förhållningssätt till mänskliga rättigheter i Sverige i samband med partiets programarbete. MR-utmaningarna kommer att öka, snarare än minska, och en viktig anledning till den ökade betydelsen av mänskliga rättigheter, både för individen och samhället, är globaliseringen och den ökande mångkulturalismen. Nya grupper och minoriteter har betydligt svårare att få sina rättigheter tillgodosedda, än den normgivande majoriteten. En grupp som är särskilt utsatt, i såväl Sverige som Europa i stort, är praktiserande muslimer, som inte bara har ett svagt rättighetsläge i utgångspunkten, utan också upplever hur rättighetsläget ytterligare beskärs genom krav på inskränkningar av klädval, utbildning eller möjlighet till religionsutövning.

Sverige har på bara några decennier och sedan tidpunkten för vår religionsfrihetslagstiftning 1951, förändrats från ett kristet protestantiskt samhälle till ett samhälle som rymmer alla världsreligionerna, och i synnerhet de monoteistiska. Medan normer och traditioner från majoritetsreligionerna är så väl integrerade att de oftast inte längre ens uppfattas som uttryck för religion, möts minoriteterna ofta från myndigheterna med okunskap och oförståelse. Detta ställer stora krav på hela samhället till ökad kunskap både av rättigheterna och minoriteternas erfarenheter och perspektiv.

Kvinnor och HBT-personer har under senare år fått ett starkare i skydd genom lagstiftning. Dock släpar alltjämt implementeringen av dessa rättigheter på grund av fördomar och låsta samhällsstrukturer.

Andra grupper som har särskilda behov av att få sina rättigheter tillgodosedda och stärkta är immigranter – asylsökande, papperslösa och flyktingar – samt hemlösa och funktionshindrade.

Det finns ibland också en risk att olika gruppers rättigheter ställs emot varandra. T ex kan kvinnors och HBT-personers rättigheter i den svenska debatten ställas mot muslimers rätt och religionsfrihet. Eller när barnkonventionen görs till ett redskap för att begränsa rätten för judiska familjer att tillämpa traditionen av omskärelse av pojkar.

Mänskliga rättigheter är en helhet och försöken att ställa olika gruppers rättigheter mot varandra innebär att allas rättigheter riskerar försvagas. När vi upplever kollisioner är det därför viktigt att föra ett ödmjukt och lyssnande resonemang, så att vi hela tiden bygger de mänskliga rättigheterna starkare och inte svagare.

De mänskliga rättigheternas hus ska aldrig byggas om. Bara byggas till. Genom att successivt bygga huset starkare och mer sofistikerat kan mänskliga rättigheter bidra till internationell och nationell civilisation.

Jag hoppas att arbetet med programkomissionen innebär att vi socialdemokrater blir ännu tydligare byggmästare för detta hus i Sverige i framtiden.

Peter Weiderud är ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Annonser

2 responses

  1. ”Det finns ibland också en risk att olika gruppers rättigheter ställs emot varandra. T ex kan kvinnors och HBT-personers rättigheter i den svenska debatten ställas mot muslimers rätt och religionsfrihet. Eller när barnkonventionen görs till ett redskap för att begränsa rätten för judiska familjer att tillämpa traditionen av omskärelse av pojkar.”

    Ja. Jag har ju tagit ställning härom. Har Tro och Solidaritet gjort det? Jag har fortfarande inte hört ett enda hållbart argument varför vuxna människor ska ha rätt att på ett oåterkalleligt sätt märka sina barn med sin religiösa övertygelse (jag har hört argument om varför detta ska ske på ett medicinskt säkert sätt, men inte varför det ska få ske överhuvudtaget). Lika lite som jag har hört någon säga att muslimers (eller kristnas, judars, hinduers…dessa religioner kränker nämligen kvinnor i lika hög grad som Islam) religionsfrihet står över kvinnors rättigheter i Sverige.

  2. Sven Englesson Skickat frn min iPad

    11 okt 2012 kl. 08:23 skrev ”programkommissionen” <comment-reply@wordpress.com>:

    programkommissionen posted: ”I programarbetet r det vrt att p allvar se hur vi kan utveckla vr politik fr mnskliga rttigheter, inte bara i vrlden utanfr Sverige, utan ocks i vrt eget land, skriver Peter Weiderud, ordfrande fr Socialdemokrater fr Tro och”

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s