Berit Högman: Att åter våga lyfta blicken

Sedan vi senast skrev ett partiprogram har politik än mer kommit att bli synonymt med ekonomisk politik. Den är ju självklart av en helt avgörande betydelse, men utvecklingen riskerar att göra dagens ekonomiska politik till mål och inte medel. Den sätter effektivt de yttre ramarna för den ideologiska diskussionen. Detta är särskilt problematiskt då den idag ofta utgår från ett snävt nationalekonomiskt och nyliberalt perspektiv om vad som anses vara en nödvändig utveckling. Politikens uppgift blir att rätta sig efter marknadens spelregler och vem som kan bedriva den mest effektiva ekonomiska politiken, och göra ”det som fungerar”, snarare än försöka greppa och leda hela samhällsutvecklingen med de resurser vi har.

Politik och ekonomi ses allt mindre som ömsesidigt beroende av varandra. Politiken ska istället begränsas för att uppnå största möjliga ekonomiska effektivitet. Demokratin riskerar att inte ses som en nödvändig balanserande kraft utan alltmer som resultatet av en fri marknad där det yttersta målet är att var och ens enskilda valfrihet ska öka. De gemensamma angelägenheterna och visionerna privatiseras och förs av dagordningen.

Samtidigt genomgår det politiska arbetet en snabb förändring med ökande komplexitet och tilltagande specialisering. Medier och ”experter” får ett allt större utrymme. Det offentliga samtalet snuttifieras och individualiseras. Förutsättningarna för långsiktighet och breda perspektiv minskar och grogrunden är god för stuprörstänkande och samhällelig splittring. Politiskt arbete blir en fråga om att vara bäst på att leverera de ekonomiska nyttigheter som det idag råder konsensus om, snarare än att erbjuda idéer om samhällets samlade behov och utveckling.

Medborgare blir i denna utveckling till kunder och politik kommer primärt att handla om att skapa så goda förutsättningar som möjligt för marknaden och dess kunder inom samhällets samtliga delar. Vinstjakt och konkurrens är de krafter som främst leder fram till goda och rationella beslut. Som kriskommissionen konstaterar så likställs social effektivitet med ekonomisk effektivitet. Socialt värde likställs med ekonomiskt värde och den ekonomiska sfären tillåts dominera över alla andra delar av samhället. Alla samhällsfunktioner utvärderas alltmer enbart efter ”naturliga” kvantitativa mål på effektivitet och lönsamhet inom sina olika stuprör.

Detta gäller inte minst dagens syn på kultur och utbildning, där det kortsiktiga ekonomiska nyttotänkandet begränsar deras betydelse för den samlade och långsiktiga samhällsutvecklingen. Kultur riskerar att definieras som en separat nyttighet som mer och mer utvärderas efter dess underhållningsvärde och tillväxtpotential. Utbildning och grundforskning inom samhällsvetenskap och humaniora får i allt högre grad stå tillbaka och kopplas till dess tänka ekonomiska nytta. Men vad får vi för samhälle där utvecklad kunskap om samhället självt nedprioriteras? Vad får vi för demokrati utan en kritisk och folkbildande kultur som en central utvecklingskraft för hela människan och hela samhället?

Om vi inte ser helheten och till olika samhällsfunktioners intima samspel så riskerar paradoxalt nog också ett enögt och kortsiktigt perspektiv att leda till just ineffektivitet och minskad utvecklingspotential. Den svenska modellen lyfts idag fram internationellt som den mest framgångsrika och hållbara ekonomiska modellen inför framtiden. Humlan flyger. Frågan är dock om vi idag skulle ha haft kraften att utveckla den?

Min önskan är att vi i vårt nya partiprogram ska ha mod att åter betona ett nytänkande helhetsperspektiv som vågar ifrågasätta dagens etablerade sanningar och konventioner. Vår framtidsdiskussion måste börja med de grundläggande idéer som bär den ekonomiska politiken. Att samhällsutveckling inte bara är något som händer, utan något som kan påverkas och styras tillsammans. Att vi i detta lyckas beskriva och visa att ett värdigt samhälle är ett samhälle som ser hela människan – inte bara dennes kläder eller bostad. Där kultur och bildning inte ses som grädde på moset.

Idag visar all forskning och empiri att vi som människor behöver bägge hjärnhalvorna för att fungera.

Detta gäller också samhället i sin helhet och det är det vi måste visa.

 

Berit Högman är ersättare i programkommissionen.

Annonser

Morgan Johansson: En modern socialdemokrati. Del 3

3. Klimatfrågorna och arbetstiden

Om det är något som verkligen hänt under de tio år som gått sedan det förra programmet, så är det att klimatfrågorna och de utmaningar för samhället som detta innebär brutit fram på bred front. Jag tvekar inte att påstå att klimatförändringen är vår generations största politiska fråga, och den har följder på nästan alla politikområden: naturligtvis miljöpolitiken, men också utrikespolitiken, migrationspolitiken, socialpolitiken, den ekonomiska politiken – för att bara nämna något.

Med de apokalyptiska scenarier som målas upp om vi inte lyckas vända utvecklingen, så är det en fråga av nästan existentiell karaktär. Det handlar i grunden om huruvida mänskligheten ska kunna tygla sina egna inneboende drivkrafter och därmed kunna överleva på jorden som varelse – eller om hon inte ska klara det.

Det vore emellertid fel att påstå att det är helt nya frågor. Växthuseffekten nämndes redan i mina gamla grundskoleläroböcker från början av 1980-talet, och Olof Palme resonerade om klimatfrågorna på 1970-talet. Men det är ju först nu, när de fysiska förändringarna väl sker – när isarna smälter och öknarna breder ut sig – som det går upp för de flesta att något riktigt obehagligt faktiskt kan vara på väg att inträffa.

Läs mer

Morgan Johansson: En modern socialdemokrati. Del 2

2. Välfärdsstatens framtid

Globaliseringen gör välfärdsstaten ännu viktigare

På 1990-talet fördes en intensiv debatt om huruvida välfärdsstaterna skulle kunna klara sig i en globaliserad värld. Argumentet var att det helt enkelt inte skulle vara möjligt att upprätthålla skattenivån för att kunna finansiera välfärden. 1990-talskrisen i Sverige användes av högern, både i Sverige och utomlands, som ett bevis på att välfärdsstaten inte klarade sig i den moderna världen. Med ett så högt skatteuttag som välfärdsstaten krävde så skulle företagen fly utomlands och med dem arbetstillfällena.

De hade fel. Efter budgetsaneringen visade den svenska modellen sin styrka. När socialdemokratin väl klarat upp de statsfinansiella problemen, så minskade också arbetslösheten kraftigt. På fyra år halverades arbetslösheten, från 8 procent 1996 till 4 procent år 2000. Runt millennieskiftet framstod Sverige dessutom som världens modernaste land – visserligen med höga skatter, men också med målmedvetna satsningar på IT, forskning, högre utbildning och miljöteknik. Välfärdssystemen stärktes och socialbidragstagandet sjönk. Vi hade god tillväxttakt, låg inflation och ökade reallöner. Nu började man tala om Sverige som humlan som kunde flyga trots att den inte borde kunna det enligt mekanikens lagar.

Globaliseringen innebar inte en strukturell kris för välfärdsstaten, även om många gärna ville tro det. Utvecklingen under 2000-talets första år visade att de stora skattebaserna arbete och konsumtion trots allt är ganska trögrörliga. De mindre skattebaserna kapital och förmögenheter är kanske något mer känsliga, men inte alls i den omfattning som många vill göra gällande.

Jag skulle dessutom vilja ta resonemanget ett steg längre. Vi socialdemokrater säger ofta att det visst visat sig vara möjligt att upprätthålla en stark välfärdsstat, eftersom de eventuella minuseffekterna till följd av ett högt skatteuttag mer än väl vägs upp av alla välfärdsstatens pluseffekter: bra utbildningssystem, omfattande forskningsresurser, högt arbetskraftsdeltagande till följd av utbyggd barnomsorg, möjlighet för alla att läsa vidare, toppmodern infrastruktur, social sammanhållning som minskar konfliktriskerna etc.

Det är sant. Men det är en alltför defensiv hållning. Enligt min mening hotar inte globaliseringen välfärdsstaten, den gör tvärtom välfärdsstaten ännu mer nödvändig. En genomgripande förändring är ju att globaliseringen inneburit ett ännu större och ständigt pågående omvandlingstryck i ekonomin. Gamla jobb ersätts av nya. Om Sverige ska hänga med i utvecklingen måste alltså ännu större resurser sättas av till forskning, vidareutbildning och kompetensutveckling av arbetskraften och utbildning av de arbetslösa.

Läs mer

Morgan Johansson: En modern socialdemokrati. Del 1

Vi i programkommissionen har ombetts att skriva ett blogginlägg utifrån frågeställningen om vad som har förändrats sedan den förra programrevisionen, och vilka följder det får för den socialdemokratiska idédebatten.

Det är en stor uppgift, och man måste välja tema. Men ett stort parti måste våga ta i de stora frågorna, och därför är det nödvändigt att det nya partiprogrammet visar att socialdemokratin förstått vad som hänt inom de tre stora frågekomplexen den ekonomiska politiken, välfärdsfrågorna och klimatfrågorna. Det är således till dessa tre områden jag kommer att hålla mig, skriver Morgan Johansson, ersättare i programkommissionen.

1.  Det nödvändiga uppbrottet från normpolitiken

Klassiskt vs Keynes

Sedan den moderna nationalekonomins barndom har två skolor stått emot varandra. Den ena har menat att om marknaden och kapitalismen lämnas ifred, får verka fritt utan statlig inblandning och med så små regleringar som möjligt, så skapas bäst förutsättningar för välstånd, tillväxt och sysselsättning. Denna grundsyn har haft olika namn genom åren – klassisk, laissez-faire, nyklassisk, nyliberal – men det har alltid varit varianter på samma tema.

Den andra skolan har menat att en oreglerad kapitalism i grunden är en instabil kapitalism. Utan statliga interventioner och regleringar så kommer ekonomin att svänga i kraftiga konjunkturcykler, där långa perioder av massarbetslöshet och dåligt resursutnyttjande växlar med perioder av överhettning och hög inflation. Enligt detta synsätt ges staten en central roll för att med penning- och finanspolitik stabilisera ekonomin. Också denna skola har haft många namn, men det mest använda är keynesianism, efter dess upphovsman John Maynard Keynes.

Keynesianismen formulerades på 1930-talet och praktiserades i bl a USA och Sverige för att bryta depressionen, men den bröt fram på bred front i västvärlden efter andra världskriget. Fram till 1980-talets början dominerade den det nationalekonomiska tankesättet, och lade enligt min mening grunden för den stabila ekonomiska utveckling som präglade nästan hela denna tid.

Läs mer

Peter Weiderud: Stärk de mänskliga rättigheterna i Sverige

I programarbetet är det värt att på allvar se hur vi kan utveckla vår politik för mänskliga rättigheter, inte bara i världen utanför Sverige, utan också i vårt eget land, skriver Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Vi måste bygga en civilisation som kan överleva perioder även när majoriteter inte är progressiva, och stå upp för rättigheter även i lägen där en majoritet har annan uppfattning över tiden. Det finns också tydliga tecken på att S är på väg i en riktning där fler rättigheter befästs i lag.

I juni 1941, mitt under brinnande världskrig, höll USAs president Franklin D. Roosevelt sitt årliga tal om tillståndet i Nationen – State of the Union.

Det var ett visionärt och hoppingivande tal, som kom att kallas för de fyra friheternas tal. Han beskrev de fyra fundamentala friheter, på vilka han menade att civilisationen ska byggas. Han talade om yttrandefrihet och religionsfrihet, samt frihet från fattigdom och rädsla.

“In the future days, which we seek to make secure, we look forward to a world founded upon four essential human freedoms.

The first is freedom of speech and expression—everywhere in the world.

The second is freedom of every person to worship God in his own way—everywhere in the world.

The third is freedom from want—which, translated into world terms, means economic understandings which will secure to every nation a healthy peacetime life for its inhabitants-everywhere in the world.

The fourth is freedom from fear—which, translated into world terms, means a world-wide reduction of armaments to such a point and in such a thorough fashion that no nation will be in a position to commit an act of physical aggression against any neighbor—anywhere in the world.”

(Översättning här)

Läs mer

Partiprogramsseminarier

Under oktober månad arrangerar s-studenter tillsammans med programkommissionen fyra seminarier runt om i landet. Välkommen!

 

Stockholm den 4 oktober

Socialdemokraterna är ett feministiskt parti – hur gör vi för att det också ska synas i den ekonomiska politiken?

http://www.facebook.com/events/437693972935234/

Forskarpresentation: Emma von Essen, doktorand i nationalekonomi vid Stockholms universitet

Paneldeltagare: Lena Sommestad, ordförande S-kvinnor Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO samt ledamot i programkommissionen Moderator: Elin Molin, nationalekonom och aktiv i S-studenter vid Handelhögskolan Plats: Sveavägen 68 Kaffe och smörgås serveras från 17.00 Seminariet pågår mellan 17.30-19.00

Umeå den 11 oktober

Socialdemokraterna är ett parti för jämlikhet – hur skapar vi en likvärdig skola?

Forskarpresentation: Lisbeth Lundahl, professor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet

Paneldeltagare:

Anders Nilsson, idéverkstaden Tankeverksamheten i Göteborg

Ibrahim Baylan, riksdagsledamot och skolpolitisk talesperson för Socialdemokraterna

Moderator: Magnus Nilsson, förbundsordförande S-studenter

Plats: Umeå universitet Kaffe och smörgås serveras från 16.30 Seminariet pågår mellan 17.00-18.30

Göteborg den 15 oktober

Socialdemokratin är internationell – hur bygger vi förutsättningar för en god ekonomisk utveckling och rättvis global handel?

Forskningspresentation: Sven Tengstam, forskare i utvecklingsekonomi vid Göteborgs universitet

Paneldeltagare:

Monika Arvidsson, utredningschef vid Arbetarrörelsens tankesmedja

Magnus Nilsson, förbundsordförande S-studenter

Peter Persson, riksdagsledamot (S) och representant för programkommissionen

Moderator: –

Plats: Malmstensalen på Handelshögskolan

Kaffe och smörgås serveras från 17.00

Seminariet pågår mellan 17.30 – 19.00

Lund den 18 oktober

Socialdemokraterna står för hållbar utveckling – hur förenar vi välstånd med minimal resursförbrukning?

Forskningspresentation: Olof Kolte, universitetslektor i industridesign

Paneldeltagare:

Sara Karlsson, riksdagsledamot (S) i miljö- och jordbruksutskottet

Morgan Johansson, riksdagsledamot (S) och representant för programkommissionen

Moderator: Maja Nordström, redaktör för tidskriften Tvärdrag

Plats: Socialdemokraterna i Lund, Kattesund 5

Kaffe och smörgås serveras från 18.15

Seminariet pågår mellan 18.45 – 20.00