Magnus Nilsson: S och moderniteten

Vår oförmåga att känna av aktuella samhällsförändringar, våga diskutera dessa och slutgiltigt komma fram till vår gemensamma hållning har skapat bilden av en stelnad rörelse, skriver Magnus Nilsson, ordförande för s-studenter. Vi behöver återigen skapa arenor inom rörelsen där fri åsiktsbildning ses som något fint, och kunna skilja på det partiet tycker som politiskt parti i valda församlingar (där ordning, partilinje och tydlighet är viktiga attribut) och vad rörelsen pratar om ute i debatten.

Socialdemokratins strävan att vara modern tar sig många uttryck. Nobelpristagaren Willy Brandt beskrev en gång de reformistiska rörelsernas yttersta utmaning som att alltid befinna sig på toppen av tidens våg, en ganska sliten men ändå målande beskrivning av en grupp partier vars ambition alltid måste vara att se framåt. Svensk socialdemokrati är förmodligen en av de reformistiska rörelser som tydligast speglat just förändringsvilja och som ofta(st) lyckats ifrågasätta sin egen roll som statsbärande parti på såväl nationell som lokal nivå även under långa perioder av regeringsinnehav. Den allmänna rösträttens införande, det tidiga facklig-politiska samarbetet med löntagargrupperna i LO, välfärdssamhällets uppbyggnad och utbyggnad och viktiga interndemokratiska reformer som varannan damernas är bara ett fåtal exempel på reformer som gjorts i tider då man tvingats utmana förutfattade sanningar från förr.

Att ett socialdemokratiskt parti med så pass omfattande och långvarig inflytande över staten och samhället på sätt och vis växer ihop med desamma är inte märkligt och därför är det inte heller konstigt att vissa statsvetare anser att Sverige nu är någon sorts socialdemokratisk himmelrike. Synen på Sverige som ett progressivt, jämställt, modernt och inte minst socialdemokratiskt präglat land finns också återberättat på många håll inom såväl populärkultur som i historiebeskrivningar. Ett exempel på detta är den underhållande och förtjänstfulla beskrivningen i SVTs ”Världens modernaste land”. Men trots allt detta kan vi också konstatera att inget varar för evigt och finns det något som historien ständigt verkar motbevisa så är det påståenden om att politik är något beständig.

Socialdemokratin är nämligen plötsligt inte längre modern; faktum är att många väljare anser att Socialdemokraterna är det mest omoderna, tråkiga och idélösa partiet i hela Sverige. Hur hamnade vi där?

Ett parti som i princip vuxit samman med statsapparaten har givetvis den stora fördelen att landet och dess befolkning på många sätt delar dess värderingar (siffran att 80 procent av befolkningen är Socialdemokrater brukar flitigt citeras från P.O Enquist). Nackdelen är att organisationen i sig får allt svårare att förhålla sig samhällskritisk till sin egen skapelse. Risken att framstå som gammal, konservativ och bakåtsträvande blir allt större efter varje valvinst.

Så vad innebär det att vara modern och hur kunde Sveriges socialdemokratiska arbetareparti plötsligt falla från tronen och framstå som så brutalt omoderna som vi idag gör? Att definiera modernitet är en fråga som kräver en uppsats i sig själv och jag tänkte inte lägga hela mitt blogginlägg på att beskriva detta utan hoppas istället kunna konstatera att det moderna (oavsett vad det är) är ett helt avgörande begrepp i svensk politik och att en socialdemokratisk rörelse också måste vara en modern progressiv rörelse för att åter kunna vinna val. Därför presenterar jag här nedan ett antal tips eller kanske snarare resonemang kring hur vi (som har modet att förändras) kan återvinna beskrivningen av det moderna och därmed även den eftertraktade makten över dagordningen.

Den svenska socialdemokratins ideologiska utgångspunkt är strävan efter jämlikhet, solidariskt och kollektivt ansvarstagande och alla människors möjlighet att göra fria val (vilket inte nödvändigtvis måste förknippas med ordet valfrihet). Denna vision inkluderar däri också som en praktisk implikation något som man i brist på annat skulle kunna kalla: ”Morgondagen kommer alltid bli bättre än gårdagen”, helt enkelt en framtidstro utan like.

Men sedan den ekonomiska krisen under 90-talet har vårt ideologiska självförtroende fått sig en rejäl törn. Blir morgondagen bättre än gårdagen? Kan vi utvecklas längre? Har vår ekonomiska modell och vår tro på kollektiva lösningar nått vägs ände? Svaret är givetvis att så inte är fallet. Vad som istället har hänt är att förmågan att uppfatta vår tids förhoppningar har försämrats i takt med att vår ideologi konsekvent har beskrivits som orealistisk, ineffektiv och passé de senaste 20-30 åren. Upprepar man en felaktighet tillräckligt många gånger så riskerar den som allmänt känt att bli sann.

Under 2000-talets början var globaliseringskritiken massiv och demonstrationer med hundratusentals anhängare drog ut på gator i protest mot en politisk förändring som föranletts av ekonomiska argument snarare än demokratiska diskussioner. Liknande vågor av protester har sedan följt, även om de haft andra teman som utgångspunkt: COP15 miljömötet i Köpenhamn, protester mot integritetskränkande lagändringar på internet och givetvis Occupy-rörelsen nu senast. Under vart och ett av dessa tillfällen har vi socialdemokrater misslyckats med att fånga den underliggande kritiken och vända den från något radikalt, i bemärkelsen revolutionärt, till något i en reformistisk anda. Vår förmåga att känna av vilken fråga som ligger i tiden är helt enkelt inte på topp, eller som historikern Christer Skoglund en gång uttryckte det under en föreläsning på temat studentradikalism: ”Socialdemokratin har inte alltid gynnats av ett allmänt vänsterklimat hos studenter och ungdomar”.

Sakpolitiskt så har det senaste decenniet bjudit på en rad missade chanser som i första hand spelat Miljöpartiet, men även uppstickarpartier som Ny demokrati eller Piratpartiet, i händerna. Att framstå som modern innebär nämligen en känsla för medborgarens vardag och erfarenheter. Det kan innebära att veta när miljöpolitik är som störst och snabbt mäkta med en bred intern diskussion om frågorna som leder till en nyformulerad åsikt kring området. Men det kan likväl vara en förståelse för en hel generations irritation över orimliga copyright-lagar och massövervakning av ett internet som de vant sig vid ska vara fritt. Vår oförmåga att känna av aktuella samhällsförändringar, våga diskutera dessa och slutgiltigt komma fram till vår gemensamma hållning har helt enkelt skapat bilden av en stelnad rörelse.

Lösningen på detta är lika enkel att förstå som den är svår att genomföra. Vi behöver återigen skapa arenor inom rörelsen där fri åsiktsbildning ses som något fint, där högt i tak är ett ledord och där alla åsikter ges utrymme. Tankesmedjor (Arena, Tankesmedjan, S-studenter etc.) eller fristående tidskrifter (Fronesis, Tvärdrag, Tiden, Libertas etc.) kan vara arenor för sådant men även snabbt föränderliga internetbaserade nätverk som exempelvis www.avaaz.org skulle kunna vara en möjlig metod. Det viktiga i detta är egentligen inte arenorna i sig utan istället förståelsen för att vi måste lära oss skilja på det partiet tycker som politiskt parti i valda församlingar (där ordning, partilinje och tydlighet är viktiga attribut) och vad rörelsen pratar om ute i debatten. Dessa två delar varken kan eller bör alltid vara överens. Bloggaren Jimmy Sand beskriver på ett bra sätt hur nya partier som kanske framförallt Piratpartiet har förstått att internets största förtjänst framförallt ligger i att partiernas gräsrötter kan stärka sin position som individuella opinionsbildare snarare än att den centrala partiorganisationen får en snygg hemsida. Vi måste tillåta arbetarrörelsen att växa sig starkare som en kritisk rörelse i det politiska samtalet samtidigt som (s)-riksdagsgrupp förblir en ansvarstagande församling. Broar mellan dessa två led har vi redan idag i form av partikongresser, motionsrätt etc. Det som istället saknas är förståelsen för att enighet i alla led inte alltid är nödvändigt.

Inbäddat i denna organisatoriska förändring som vår rörelse behöver ligger även behovet av politiska förändringar. Centralt för förståelsen av denna förändring är begreppet kunskapsekonomin.

Kunskapsekonomin bygger kortfattat på antagandet att Sverige i framtiden omöjligen kan konkurrera enbart med klassiska verkstads- eller industrijobb utan måste se till att höja vår kunskapsnivå så att tjänstesamhället eller arbeten som kräver högre utbildning tillåts ta allt större utrymme. När snart varannan gymnasist går vidare till högre utbildning och tillgången till information ständigt ökar i alla samhällsskikt så blir också gruppen vars krav att få påverka eller få inflytande över sin vardag allt större. Eller som Marie Demker, professor i statsvetenskap uttrycker det på sin blogg:

”I äldre tiders klassamhälle var klassidentifikationen beroende i huvudsak av materiella omständigheter och individens plats i ett industrisamhälles hierarki. I dagens samhälle är individens klassidentifikation oftare knuten till utbildning, personlig kompetens, individuell förmåga, egen erfarenhet och karisma.”

Denna förändring har lett till att allt fler känner sig förbisedda av vad som ofta utmålats som en tungrodd statlig administration och därmed har kraven på individuella lösningar ökat. Välj din skola, välj din vård, välj din välfärd, alternativen växer fram i valfrihetsreformernas tidevarv. Socialdemokratin har i sin iver att skapa en kunskapsekonomi glömt bort att även forma politiska arenor som tillåter större inflytande än vad de gamla statliga institutionerna gjorde. Resultatet av detta är den vid första anblick märkliga dubbla åsikten att många människor i attitydundersökningar svarar att de själva vill kunna välja sin välfärd men samtidigt tycker att skattekvoten bör vara fortsatt hög för att möjliggöra en stor och utjämnande offentlig sektor.

Förklaringen till denna smått paradoxala situation är att den ökande kunskapsnivån och individens krav på egenmakt över sin vardag inte mötts av förväntade reformer från socialdemokratins sida. Ropen på valfrihet bör snarare tolkas som ett ibland missriktat försök att uppnå demokratiskt inflytande över sin vardag. Ett exempel på detta återfinns i Ola Petterssons mfl. Bok Medborgarnas makt från 1987 där intervjuade medborgare ansåg sig ha minst demokratiskt inflytande i just de demokratiskt styrda offentliga institutionerna och mest inflytande över de avreglerade alternativen. Boken har förvisso ett par år på nacken men visade ändå på vad som komma skulle.

Lösningen på individens kraftigt ökade krav på inflytande men samhällets fortsatta behov av jämlikhet måste därför vara att arbeta fram metoder som tillåter reellt demokratiskt inflytande även i ett stort och likvärdigt välfärdssamhälle. Att visa på alternativ till en diskussion som fastnat i en ideologisk återvändsgränd där vinst och konkurrensutsättning presenteras som enda lösning på ett problem som egentligen handlar om människans vilja till demokratisk inflytande i sin vardag. Människans frihetssträvan och vilja till inflytande ska inte tolkas som ett behov av att göra allt till en handelsvara men inte heller som en förhoppning om att återvända till samhället såsom det såg ut under välfärdsstatens utbyggnad. Vad som istället blir relevant i en sådan diskussion är hur vi minimerar de klasskillnader som växer fram när kunskap, informationsintag och källkritik blir alltmer avgörande för våra val. Nya demokratiska former som kooperativt ägande och vinstbegränsningar av företag måste prövas men framför allt detta ställs givetvis frågan om hur vi utvecklar en god och likvärdig skola på sin spets. För när samhällets konfliktlinjer och individens ekonomiska förutsättningar alltmer cirkulerar kring kunskapsnivåer så blir den likvärdiga skolan avgörande.

I diskussionerna om socialdemokratins politiska, ideologiska och organisatoriska förutsättningar så finns det såklart massor med andra reformer som skulle kunna beröras men det centrala i diskussionen är egentligen människans vilja till inflytande och makt över sin tid och vardag. Att vara modern handlar helt enkelt om människans egenmakt, något som inte automatiskt får blandas ihop med valfrihet, utan istället behöver beskrivas ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Detta måste genomsyra vår syn på dels oss själva och vår organisering som politiska rörelse men även den politik vi lägger fram som parti.

Denna text är skriven med övertygelsen om att socialdemokratin fortfarande har tiden framför sig och att vi med ganska enkla medel kan bli en rörelse som inte bara framstår som modern utan som själva definierar vad detta innebär.

Magnus Nilsson är förbundsordförande för S-studenter

Missa inte programkommissionens seminarieserie tillsammans med S-studenter!

Annonser

3 responses

  1. Varför inte ordna så man får skriva bloggkommentarer till partiets blogg! Då kunde ngn från partiet vara den stora bloggaren och vi andra kunde skriva om dagsaktuella händelser eller ngt som vi tycker. Det borde gå att ordna så att man slipper att vissa element försöker ta över sidan. Jämför med dagstidningar. Nu söker man sig till alla möjliga bloggsidor med Ägare av olika slag.
    Jag vet inte om Bloggaren kunde vara Stefan L. Han kanske inte har tid. Du kanske, mvh Päivi Rissanen Nilsson.

  2. I likhet med flera andra debattinlägg är kärnbudskapet svårt att tydligt identifiera. Mycket av resonemanget refererar till begreppet ”egenmakt” som lanserades av Karl-Petter Thorwaldsson inför den socialdemokratiska partikongressen 1993 då han menade att den representativa demokratin skulle ersättas med (mer) direkt sådan. Begreppet har senare definierats som ”den makt som medborgaren utövar i sin vardag” där ”brukarinflytande” är grundläggande eftersom människorna som brukare själva är experter på de områden där beslut skall fattas. Men en förutsättning för sådan rationellt beslutsfattande är att alla har samma kunskaper om området givet att beslutsprocessen skall vara rättvis. Dessutom förutsätts i flertalet fall erforderliga ekonomiska medel för att kunna ta vissa beslut; medel som inte alla har. – Man kommer tillbaka till socialismens först formulerade och mer ”moderna” principer av Robert Owens på 1820-talet (i Storbritannien) om social trygghet, småfolket rättigheter och ett samhälle utan egoism och arbetslöshet. Dessa håller än i dag som en god vision för alla socialdemokratiska partiprogram. En av förutsättningarna för detta tillstånd är en rättvis fördelning av samhällets produktion av ekonomiska resultat samt dess samlade utbildningsresurser så att – rörande rättvisa – exempelvis barn helst blir oberoende av vårdnadshavarnas ekonomiska och intellektuella status. – Detta bör vara målet, visionen en enkel och okomplicerad tanke. – Egentligen behöver ”problemkomplexet” inte krånglas till i onödan för att alla goda krafter skall inse åt vilket håll S bör söka ”dra” utvecklingen. —

  3. Pingback: Underbara dagar framför oss « strötankar och sentenser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s