Marika Lindgren Åsbrink: Lösningen ligger i det gemensamma

Detta är en krönika som ursprungligen publicerades i Efter arbetet.

En naturlig utgångspunkt i författandet av ett nytt partiprogram är att börja i vad som har förändrats sedan det senaste antogs. Vad har hänt sedan 2001, då det förra programmet klubbades, som gör att vi behöver skriva ett nytt just nu?

Förändringar är oftast smygande – men i några fall direkta. En mycket konkret och avgörande förändring inträffade måndagen den 15 september 2008, då Wall Streets äldsta bank, Lehman Brothers, gick i konkurs. Den globala finanskrisen var ett faktum. Inom loppet av några minuter gick astronomiska värden upp i rök. Miljontals jobb har försvunnit världen över, löner har sänkts, skolor och sjukhus tvingats lägga ner. Konsekvenserna är fruktansvärda och mycket långsiktiga. Finanskrisen beräknas ha ökat antalet personer som lever i extrem fattigdom med ofattbara 64 miljoner.

En annan, mer smygande kris, är klimatfrågan. ”Sedan det senaste partiprogrammet skrevs har världens befolkning vuxit med en miljard, det globala BNP har fördubblats, de globala koldioxidutsläppen per capita har ökat med 25 procent, den totala ansamlingen koldioxid i atmosfären har ökat från 370 till 390 ppm, det globala oljepriset har mer än fördubblats, målet att hålla de globala temperaturökningarna till max två grader har i praktiken övergivits, Kyotoprotokollet har misslyckats, extremt och dödligt väder blir allt vanligare osv. osv. i all tröttsam oändlighet”, som den socialdemokratiska debattören Kajsa Borgnäs formulerar det i ett inlägg på programkommissionens blogg. Klimatkrisen är kanske den svåraste utmaning mänskligheten någonsin stått inför. Det handlar, bokstavligen, om allas vår överlevnad.

Naturligtvis är varken finans- eller klimatkrisen nya frågor. Socialdemokratin föddes ju ur en kritik av kapitalismen; miljöfrågan har funnits med i socialdemokratiska partiprogram i decennier och klimatfrågan åtminstone sedan 1990. Men det handlar om företeelser som hela tiden byter skepnad, och som därför kräver en ständigt ny förståelse.

Det är lätt att låta alarmistisk. I programskrivande är detta knappast en bra idé. Ett partiprogram måste ju visa vägen framåt, förmedla att förändring är möjlig. Och tittar man på dessa två kriser ser man att det är just lösningarna som förenar dem. Båda kriserna är i hög grad globala. De kan inte lämnas åt varken enskilda individer eller enskilda stater. Lösningen ligger istället i det gemensamma, i överenskommelser över nationsgränserna.

Ett annat gemensamt drag är att båda kriserna pekar på marknadens otillräcklighet. Enligt teorierna om den rationella marknaden kan egentligen inte finanskriser uppkomma. Det har hetat att marknader reglerar sig själva. Det har sagts att finansiella innovationer leder till ökat välstånd för alla. Det är uppenbart att så inte var fallet. Klimatkrisen å sin sida visar på marknadssystemets oförmåga att hushålla med resurser som saknar pris, och på den exploatering som uppstår till följd av detta. Den visar även på bristerna i ett tillväxtbegrepp som inte tar hänsyn till framtida generationers kostnader. Marknaden klarar sig helt enkelt inte själv. Det krävs starka demokratiska motvikter för att rädda oss från såväl finanskriser som klimatkatastrofer.

Sammanfattningsvis: två av de största utmaningarna vår samtid står inför går inte att lösa annat än tillsammans, på demokratisk väg, över nationsgränserna. De kan inte lämnas varken åt individen eller åt marknaden. Det är människorna tillsammans som måste fatta de svåra, men helt nödvändiga besluten kring hur vi egentligen vill leva framöver.

För ett parti som alltid hävdat demokratins företräde, och som alltid förstått att vi människor är djupt och ömsesidigt beroende av varandra, borde inte det här vara några konstigheter. Det är naturligtvis inte enkelt vare sig att tygla marknaden eller vända klimatutvecklingen. Men är det något parti som har svaren på hur det skulle kunna göras, så är det socialdemokratin. Kanske har vi under en liten stund glömt bort hur man gjorde. Men det borde inte vara så svårt att återuppväcka kunskapen igen.

Marika Lindgren Åsbrink är biträdande sekreterare i programkommissionen.

Magnus Nilsson: S och moderniteten

Vår oförmåga att känna av aktuella samhällsförändringar, våga diskutera dessa och slutgiltigt komma fram till vår gemensamma hållning har skapat bilden av en stelnad rörelse, skriver Magnus Nilsson, ordförande för s-studenter. Vi behöver återigen skapa arenor inom rörelsen där fri åsiktsbildning ses som något fint, och kunna skilja på det partiet tycker som politiskt parti i valda församlingar (där ordning, partilinje och tydlighet är viktiga attribut) och vad rörelsen pratar om ute i debatten.

Socialdemokratins strävan att vara modern tar sig många uttryck. Nobelpristagaren Willy Brandt beskrev en gång de reformistiska rörelsernas yttersta utmaning som att alltid befinna sig på toppen av tidens våg, en ganska sliten men ändå målande beskrivning av en grupp partier vars ambition alltid måste vara att se framåt. Svensk socialdemokrati är förmodligen en av de reformistiska rörelser som tydligast speglat just förändringsvilja och som ofta(st) lyckats ifrågasätta sin egen roll som statsbärande parti på såväl nationell som lokal nivå även under långa perioder av regeringsinnehav. Den allmänna rösträttens införande, det tidiga facklig-politiska samarbetet med löntagargrupperna i LO, välfärdssamhällets uppbyggnad och utbyggnad och viktiga interndemokratiska reformer som varannan damernas är bara ett fåtal exempel på reformer som gjorts i tider då man tvingats utmana förutfattade sanningar från förr.

Att ett socialdemokratiskt parti med så pass omfattande och långvarig inflytande över staten och samhället på sätt och vis växer ihop med desamma är inte märkligt och därför är det inte heller konstigt att vissa statsvetare anser att Sverige nu är någon sorts socialdemokratisk himmelrike. Synen på Sverige som ett progressivt, jämställt, modernt och inte minst socialdemokratiskt präglat land finns också återberättat på många håll inom såväl populärkultur som i historiebeskrivningar. Ett exempel på detta är den underhållande och förtjänstfulla beskrivningen i SVTs ”Världens modernaste land”. Men trots allt detta kan vi också konstatera att inget varar för evigt och finns det något som historien ständigt verkar motbevisa så är det påståenden om att politik är något beständig.

Socialdemokratin är nämligen plötsligt inte längre modern; faktum är att många väljare anser att Socialdemokraterna är det mest omoderna, tråkiga och idélösa partiet i hela Sverige. Hur hamnade vi där?

Ett parti som i princip vuxit samman med statsapparaten har givetvis den stora fördelen att landet och dess befolkning på många sätt delar dess värderingar (siffran att 80 procent av befolkningen är Socialdemokrater brukar flitigt citeras från P.O Enquist). Nackdelen är att organisationen i sig får allt svårare att förhålla sig samhällskritisk till sin egen skapelse. Risken att framstå som gammal, konservativ och bakåtsträvande blir allt större efter varje valvinst.

Så vad innebär det att vara modern och hur kunde Sveriges socialdemokratiska arbetareparti plötsligt falla från tronen och framstå som så brutalt omoderna som vi idag gör? Att definiera modernitet är en fråga som kräver en uppsats i sig själv och jag tänkte inte lägga hela mitt blogginlägg på att beskriva detta utan hoppas istället kunna konstatera att det moderna (oavsett vad det är) är ett helt avgörande begrepp i svensk politik och att en socialdemokratisk rörelse också måste vara en modern progressiv rörelse för att åter kunna vinna val. Därför presenterar jag här nedan ett antal tips eller kanske snarare resonemang kring hur vi (som har modet att förändras) kan återvinna beskrivningen av det moderna och därmed även den eftertraktade makten över dagordningen.

Läs mer

Seminarieserie tillsammans med S-studenter

Under oktober ordnar S-studenter tillsammans med programkommissionen en liten föreläsningsserie på olika orter i landet. Först ut är Stockholm på temat feministisk ekonomi. Besök gärna seminariet om du har möjlighet (glöm inte anmälan) – någon form av inspelning kommer så småningom också att läggas upp här på bloggen.

Information om de övriga tre seminarierna (som kommer att hållas i Lund, Göteborg och Umeå) kommer inom kort.

 

 

Lena Sommestad: Politik för hållbar utveckling – ett kvinnoperspektiv. Del 3

Socialdemokratisk politik har varit som bäst, då den har satt kvinnors intressen högt på agendan, och då samhällsanalysen förklarar varför kvinnors intressen är samhällets intressen. Vi måste sätta våra värderingar i centrum och se på världen både som den är, och som vi vill att den ska vara, avslutar Lena Sommestad, ordförande för S-kvinnor (del 1 här och del 2 här).

Hållbar utveckling – en omvärldsanalys

Hur har världen och Sverige förändrats under senare år, med perspektivet hållbar samhällsutveckling?

Jag vill hävda att den tydligaste, tunga trenden är ett ökat välstånd. Miljontals människor har under de senaste decennierna lämnat fattigdomen bakom sig, och land efter land upplever industriella revolutioner och sociala framsteg. Fler kvinnor har utbildning. Fler barn överlever. Fler länder får demokrati. Samtidigt kvarstår dock en stor fattigdom i världen, inom länder men även inom hela regioner, som i Afrika söder om Sahara. Globalt växer också nya risker fram – ekonomiskt, socialt och miljömässigt.

Läs mer

Lena Sommestad: Politik för hållbar utveckling – ett kvinnoperspektiv. Del 2

Socialdemokratisk politik har varit som bäst, då den har satt kvinnors intressen högt på agendan, och då samhällsanalysen förklarar varför kvinnors intressen är samhällets intressen, fortsätter Lena Sommestad, ordförande för S-kvinnor (del 1 här). Socialdemokraterna behöver återigen kunna enas kring en verklighetsbeskrivning, hållbar samhällsutveckling, som rymmer en sådan feministisk potential.

En socialdemokratisk verklighetsbild: jämlikhet och hållbar samhällsutveckling

Begreppet hållbar utveckling lanserades i den välkända rapporten Brundtlandrapporten, Our Common Future (1987).

Idag uppfattas begreppet hållbar utveckling ofta som en variant av miljöpolitik, och det är mot den bakgrunden intressant att se att Gro Harlem Brundtland redan från början gav begreppet en tydlig ekonomisk och social dimension. Hållbar utveckling kan aldrig reduceras bara till en diskussion om fysiska resurser, som atmosfären eller den biologiska mångfalden, menade Brundtland. Hållbar utveckling måste alltid inbegripa också den sociala jämlikheten.

Gro Harlem Brundltand viktigaste insats, ur ekonomisk-politisk synvinkel, var att hon utmanade det nyliberala, kvantitativa tillväxtbegreppet genom idén om en kvalitativ tillväxt, som stärker samhällets produktiva potential  och erbjuder lika möjligheter för alla. Denna idé om ett annat slags tillväxt har inspirerat politiker och forskare fram till idag, inte minst inom den ekologiskt inriktade ekonomin. Under senare år har kritik mot nyliberalismens tillväxtmodell därtill i allt högre utsträckning kommit från mer etablerade vetenskapliga grupperingar. Resultatet har blivit en växande vetenskaplig diskurs, som vi kan kalla för “hållbarhetens ekonomi” (“economics for sustainable development”).

Läs mer

Lena Sommestad: Politik för hållbar utveckling – ett kvinnoperspektiv. Del 1

Socialdemokratisk politik har varit som bäst, då den har satt kvinnors intressen högt på agendan, och då samhällsanalysen förklarar varför kvinnors intressen är samhällets intressen, skriver Lena Sommestad, ordförande för S-kvinnor. Socialdemokraterna behöver återigen kunna enas kring en verklighetsbeskrivning, hållbar samhällsutveckling, som rymmer en sådan feministisk potential.

Politiska ideologier bärs dels av värderingar, dels av en verklighetsbild; föreställningar om människan, samhället och historien. Värderingar driver politiken, men för ett parti som vill nå resultat är verklighetsbilden lika central. Det är ju verklighetsbilden som avgör politikens handlingsutrymme. Verklighetsbilden förklarar varför förändringar behövs – och hur de är möjliga.

Socialdemokraternas Programkommission har satt verklighetsbilden i blickfånget genom att i ett första utskick ställa frågan om ”hur världen och Sverige har förändrats och vilka utmaningar som detta ställer oss inför”. I det här bidraget vill jag svara genom att måla upp en verklighetsbild, som utmanar den etablerade borgerliga samhällsanalysen. Jag utgår från värden som är centrala för socialdemokratin: jämlikhet och jämställdhet, full sysselsättning, god hälsa och god livsmiljö, och demokratins företräde framför marknaden.

Jag kallar mitt bidrag för Politik för hållbar utveckling – ett kvinnoperspektiv. Rubriken bottnar i att den verklighetsbild, som jag argumenterar för, lyfter fram kvinnors samhällsinsatser. Mot nyliberala förklaringsperspektiv, som utgår från marknadskonkurrens, sätter jag berättelsen om hur samhällen växer genom gemensamma investeringar i en hållbar ekonomi.

Jag vill hävda att när socialdemokratisk politik har varit som bäst, då den har satt kvinnors intressen högt på agendan. Den har också utgått från en samhällsanalys som kan förklara varför kvinnors intressen är samhällets intressen. Min förhoppning är att Socialdemokraterna återigen ska kunna enas kring en verklighetsbeskrivning, hållbar samhällsutveckling, som rymmer en sådan feministisk potential.

Läs mer