Sandro Scocco: Nyliberalismen har haft fel på punkt efter punkt

De som ska skriva ett nytt partiprogram har tyvärr ingen ny tydlig färdriktning att hålla sig till. Men ändå är situationen påtagligt annorlunda mot 2001 års partiprogram, skriver Sandro Scocco, chefekonom på Global Utmaning. Idag finns inga framgångar att försvara och ingen anledning att så okritiskt följa de senaste trettio årens färdriktning i tangentens riktning. Tvärtom finns all anledning att förhålla sig kritiskt till utvecklingen och aktivt söka en ny färdriktning för ökad rättvisa och full sysselsättning.

Varje decennium har sitt bidrag till historieböckerna. 00-talet utgör definitivt inget undantag. IT-bubbla, 9/11, finanskris, Kina som stormakt, EMU-kris och andra händelser har förändrat vårt sätt att tänka och förstå världen. I början av 00-talet skrevs förra partiprogrammet i en sinnesstämning som idag känns avlägsen. Då skrevs partiprogrammet mot bakgrunden av kommunismens fall, marknadsliberalismens allt starkare grepp om både forskning och samhällsdebatt samt socialdemokratins framgångsrika hantering av 90-talskrisens.

När förra partiprogrammet skrevs hade dock redan zenit för det marknadsliberala (nyliberala) paradigmet passerats, vilket får skrivas till någon gång andra hälften av 90-talet när seger i kalla kriget inkasserats och den amerikanska ekonomin såg stark ut på ryggen av en IT-våg och en snabb kredittillväxt.

Det visade sig dock i efterhand att just runt 2001 inträffade en rad händelser som förebådade ett kraftigt skifte i synen på marknadsliberalismens tro på skattesänkningar, avregleringar och marknadens ofelbarhet – inte minst finansmarknadens.

Den första bredsidan kom med IT-bubblan. Vid denna tidpunkt dominerade teorin om den effektiva marknaden, d.v.s. att alla tillgångar vid varje given tidpunkt är korrekt prissatta givet den information som finns tillgänglig.

Policyimplikationen av denna teori var – i linje med många andra teorier vid den tidpunkten – att marknaden skötte sig bäst själv och att regleringar var onödiga och dessutom kostsamma för samhället. De regleringar av finansmarknaden som tillkommit efter finanskrisen på 30-talet började avvecklas i spåren av denna nya ”kunskap”.

När IT-bubblan sprack var det för många plågsamt uppenbart att marknaden inte var så rationell, utan snarare karakteriserades av en farlig kombination av ”other people’s money”, kortsiktig egennytta för aktörerna själva och flockbeteende. Men IT-bubblan blev aldrig någon riktigt djupt kris, då hushåll och stat snabbt återvände till sitt beteende av att snabbt öka sina skulder, vilket drev på efterfrågan i ekonomin. Krisen dämpades med embryot till nästa kris.

Den andra händelsen var att Kina år 2001 gick med WTO. Denna händelse har fortfarande inte generellt noterats som den världsomvälvning den var. Den innebar att Kina inte längre begränsades av olika tvingande eller frivilliga exportrestriktioner. Kinas fulla inträde på världsmarknaden blev i praktiken en katastrof för USA och en tillgång för Europa. För Europa innebar det lägre importpriser, samtidigt som man klarade av att upprätthålla balans i sina utrikesaffärer. För USA innebar det också låga importpriser, men ett kraftigt underskott i bytesbalansen. Den amerikanska ekonomin med sina dubbla underskott, både i offentlig sektor och i bytesbalansen, och ett allt större beroende av kapital från Kina, framstod inte som särskilt konkurrenskraftig. Detta trots väldigt stor lönespridning och starka ”incitament” att undvika arbetslöshet (låg arbetslöshetsersättning) och att bli rik (låga skatter).

Om skyltfönstret för den förda politiken inte presterar, skapar det problem för paradigmet. Detta är också rimligtvis förklaringen till den spänstiga nationalekonomiska debatt som pågår i USA, där nu de senaste trettio årens paradigm kraftigt ifrågasätts.

Den tredje händelsen var 9/11. Den har ingen direkt koppling till det marknadsliberala paradigmet, men kom ändå att leda till ett ifrågasättande av den sekulära marknadsliberala demokratins självklara plats som slutet på historien, även av de som tidigare förfäktat denna idé.

Mänskliga rättigheter tonades kraftfullt ned i kriget mot terrorismen och övergrepp gjordes regelmässigt av etablerade demokratiska länder, särskilt i USA. Övervakningen av medborgarna accepterades på en nivå som tidigare varit otänkbar. USA framstod allt mindre som en sekulär stat. Den kristna högerns inflytande ökade kraftigt under G.W. Bush och den starka säkerhetspolitiska allians som funnits mellan de stora europeiska länderna och USA bröts. Vare sig Tyskland eller Frankrike accepterade kriget mot Irak, vilket ledde till kraftiga spänningar mellan USA och dess allierade.

Det bestående blev dock att mänskliga rättigheter kom i bakgrunden och övervakning av medborgarna i förgrunden, d.v.s. en mer auktoritär demokratisk stat. Samtidigt skördade Kina med sin auktoritära marknadskapitalism stora framgångar. Tillsammans skapade det en osäkerhet om den sekulära marknadsliberala demokratin verkligen var historiens slut. Finns det till och med en konflikt mellan den rådande färdriktningen av ständigt ökat marknadsinflytande och demokrati?

Den fjärde bredsidan kan beskrivas som paradigmets moraliska förfall. Med början år 2000 sköljde en våg av företagskandaler över framför allt USA. Den mest välkända gällde energiföretaget Enron. Ett av USA:s mest framgångsrika företag hade ägnat sig åt bokföringsbrott och korruption. Företaget anklagades också för att ha skapat den stora elkrisen i Kalifornien, enbart för att pressa upp priset. Det visade sig också i samband med konkursen att en av världens största revisionsfirmor, Arthur Andersen, hade låtit sig köpas av de enorma arvoden Enron genererat till företaget. Korruptionen hade varit systematisk och inte en enskild olyckshändelse.

Efter Enron följde en av världens största konkurser, Worldcom, där återigen bokföringsfiffel fått företaget att framstå i en mycket bättre dager än det var. Arthur Andersen var även denna gång revisor och hade även nu låtit sig köpas. Skandalerna i Enron och Worldcom blev för mycket för Arthur Andersen och företaget upplöstes.

Sedan följde ytterligare skandaler i form av Tyco, som fick betala lurade aktieägare ca 30 miljarder i skadestånd och ADELQ, som gick i konkurs efter att det upptäckts att företaget hade ett tjugotal miljarder i skulder utanför bokföringen.

Vad som åtföljde alla dessa skandaler var historier om en fantastisk girighet från företagsledningarna när det gällde allt från löner, bonusar, yachter, flygplan och konst till miljonkalas för fruar. Upprördheten var stor och framtvingade så småningom en ny och starkare reglering av hur bolag kontrolleras och redovisas, den så kallade Sarbanes-Oxley act.

Allt detta hände medan det socialdemokratiska partiprogrammet skrevs år 2001, men det gav inget eko i analysen eller funderingar kring den framtida färdriktningen. I linje med i princip samtliga andra västländer skulle färdriktningen fortsätta i en marknadsliberal anda. Ökade incitament i form av sänkta skatter för de med högst inkomster, sänkta ersättningsnivåer i de offentliga försäkringssystemen och ett generellt ökat marknadsinslag i allt från arbetsmarknaden till sjukvård var den enda vägen.

Så även om partiprogrammet från 2001 skrevs i en tid som redan förebådade förfallet för den nyliberala färdriktningen, skrevs det i huvudsak som ett försvar för den.

Det nya programmet 2012 kan skrivas med kunskapen om både vad de senaste trettio årens marknadsliberala paradigm gett för resultat och de senaste årens erfarenhet av finansiella sektorns härdsmälta och den europeiska EMU-krisen.

En helt avgörande fråga är förstås om den för vanligt folk bittra medicin, som skrevs ut av det marknadsliberala paradigmet, verkligen hjälpte? Svaret är nej. Vi kan konstatera att arbetslösheten fortsatte att öka och idag har bitit sig fast på historiskt höga nivåer. 70-talets ”massarbetslöshet” framstår i dag som låg. De stora ländernas statsskuld (G20) har sedan mitten av 80-talet fördubblats och tillväxten kom aldrig tillbaka till 50- och 60-talens nivå.

De ”slösaktiga” keynesianerna visade sig vara betydligt försiktigare med statsbudgeten än de ”sparsamma” nyliberalerna. I förhållande till de problem de förmodades lösa är politikens resultat i objektiv mening ett misslyckande.

Nu har det dessutom tillkommit ett antal nygamla problem som kommit i full dager efter finanskrisen 2008. De stora handelsobalanserna är tillbaka, liksom de stora inkomstsskillnaderna, en bank-, finans- och fastighetskris à la 30-tal (efter att de regleringar som då tillkom tagits bort) och en dramatisk ökning av hushållens skulder.

Summan av trettio års ny laissez-faire politik är alltså att den inte löste problemen från 70-talet, utan istället ledde till att vi fick tillbaka de gamla problemen från förra laissez-faire-epoken.

Ska man tro på IMF:s forskare hänger det också ihop med den förda politiken. De stora inkomstökningarna för kapitalägarna (de rikaste hushållen) har lett till att de haft mer pengar än vad de behövt för till reala investeringar (maskiner/fastigheter). Den rikaste procenten har sedan 80-talet mer än fördubblat sin andel av de totala inkomsterna i många länder, exempelvis i både USA och Sverige, utan att andelen investeringar ökat. Dessa pengar har istället slussats tillbaka till hushåll och stat i form av lån.

Inkomstutveckling för många hushåll, framför allt i de anglosaxiska länderna, har varit relativt svag och hushållen har upprätthållit konsumtionen med billiga lån. Löntagarna har helt enkelt fått lån istället för lön.

Hypotesen var att om man gynnar de rika så kommer det alla till del genom att dessa investerar sina pengar och då byggs fabriker som betalar lön till arbetarna. De rikas inkomster sipprar alltså så småningom ned genom hela samhället. Den välkände ekonomen John Kenneth Galbraith döpte den här tanken till Hästskits-teoremet: ”Om man ger hästarna tillräckligt med havre så kommer en del av det att så småningom hamna i hästspillningen och ge föda åt sparvarna.”

Det har också visat sig att det i viss utsträckning stämde att pengarna skulle komma tillbaka till hushållen, men det kom inte via investeringar, utan via lån. Det är en dramatisk skillnad. Det ena är långsiktigt hållbart och skulle gynna tillväxten, medan det andra är långsiktigt ohållbart och skapar ingen tillväxt – utan bara omfördelning från fattiga till rika. I efterhand kan man konstatera att det var vad det på ytan såg ut att vara, en omvänd Robin Hood-politik.

Hushåll, stat och den finansiella sektorn har ägnat sig åt att dopa sina balansräkningar med ständigt mer skulder. Det måste förr eller senare ta slut.

Innebär allt detta att det marknadsliberala paradigmet försvunnit från scenen och ett nytt klivit in mot vilken ett partiprogram kan sats? Nej, tyvärr får man konstatera att kejsaren förmodligen är död, eller åtminstone väldigt sjuk, men någon ny kejsare finns det inte.

Dagens ekonomiska politik i Europa av räddningspaket till finansiella sektorn och neddragningar i offentlig sektor leder till ökade inkomstskillnader, stigande arbetslöshet och låg tillväxt, men skyddar de rikaste hushållen som äger skulderna. Det är alltså en förstärkning av de senaste trettio årens politik som lett oss in i de problem som vi har – färdriktningen består.

En politik som syftar till ökad och full sysselsättning bör istället rikta in sig på att upprätthålla efterfrågan samtidigt som den tillåter hushåll och stat att minska sina skulder. En tanke är att titta på 30-talet och lära av både framgångar och misstag.

En framgång blev de förändringar som gjordes i skatterna, där marginalskatter och olika tillgångsskatter höjdes. Det finansierade de åtgärder i form av transfereringar, investeringar och offentlig konsumtion som behövdes för att få igång konsumtionen bland vanliga löntagare. Idag skulle en betydande del också behöva användas för att betala av de höga offentliga skulderna.

Dessa skatteförändringar fick sitt tydliga resultat de kommande trettio åren. Under perioden 1946-1976 steg nationalinkomsten med cirka 90 procent, men den rikaste procentens inkomster steg bara med 20 procent. De 90 procent av befolkningen med lägre inkomster, d.v.s. arbetsklassen och medelklassen, fick en utveckling som var in linje med inkomstutvecklingen i landet. Bäst utveckling fick den bättre bemedlade medelklassen.

Jämför vi med de efterföljande trettioåren, 1976-2006, som i huvudsak karakteriserats av det marknadsliberala paradigmet med sänkta skatter på de högsta inkomsterna och sjunkande tillgångskatter, så steg nationalinkomsten med ca 65 procent (sämre tillväxt) och de nedre 90 procenten ökade sina inkomster med bara 10 procent och den rikaste procenten ökade sina inkomster med hela 232 procent.

I Europa fortsätter eliten alltså den förda politiken, med gräsrötterna allt längre bakom sig och med allt brunare inslag. I USA har politiken istället kortslutits av gräsrotsrörelser som den kristna högern, Tea-Party rörelsen och Occupy Wall Street-rörelsen. Inget av alternativen känns särskilt tilltalande och en utveckling i tangentens riktning känns direkt skrämmande. En ny färdriktning behövs.

Efter trettiotalets kris kom också krav på en ny färdriktning. Den handlade om att förstärka löntagarnas position (arbetsrätt, arbetslöshetsförsäkring, fack och aktiv arbetsmarknadspolitik), mer omfördelning via skattesedelen (progressiva skatter) och ökade offentliga investeringar (infrastruktur) samt ökad offentlig konsumtion (vård, skola och omsorg).

När det marknadsliberala paradigmet ville vända tillbaka utvecklingen så sköt man i huvudsak in sig på återställare på exakt samma områden. Det behövs återigen en diskussion kring dessa instrument och hur de kan användas på ett klokt sätt inom ramen för de möjligheter och begränsningar som finns idag.

OECD, den industrialiserade världens samarbetsorgansation, gick i december ut efter publiceringen av en större rapport och konstaterade att lösningen ”… inkluderar möjligheten att höja marginalskatter, en effektivare skatteuppbörd, avskaffande av skatterabatter och en omvärdering av rollen för alla former av skatter på egendom och förmögenheter”.

Det är kloka råd att fundera på för de som år 2012 ska skriva ett partiprogram. Tyvärr har de ingen ny tydlig färdriktning att hålla i handen, men ändå är situationen påtagligt annorlunda mot 2001. Idag finns inga framgångar att försvara och ingen anledning att så okritiskt följa de senaste trettio årens färdriktning i tangentens riktning. Tvärtom finns all anledning att förhålla sig kritiskt till utvecklingen, och att aktivt söka en ny färdriktning för ökad rättvisa och full sysselsättning.

Sandro Scocco, chefekonom Global utmaning

Annonser

8 responses

  1. OECD:s rapport från 2011-12 ”Divided We Stand: Why inequality keeps rising” visar att inkomstojämlikheten har ökat i de flesta OECD-länder. År 1986 var Sverige OECD:s mest inkomstjämlika land men nu har Norge, Danmark, Belgien och Tjeckien passerat Sverige i detta avseende trots att dessa länder utom Belgien har haft en kraftigt ökad ojämlikhet. Den ökande ojämlikheten beror enligt OECD bland annat på dels försämrat anställningsskydd och, dels en teknologisk utveckling som gynnat de resursstarkaste grupperna; två av de viktigaste orsakerna. Dessutom synes försvagade fackföreningar, lägre inkomstskatter och ersättningar vid arbetslöshet verka åt samma håll även om effekten inte kan säkerställas.

    Hur som helst OECD:s slutsatser är att välfärdssystem har en viktig omfördelande effekt, att fri sjukvård och utbildning är relevant för att minska ojämlikhet. Samtidigt borde ”de rika” faktiskt betala sin andel av skatterna i större utsträckning än vad som görs i dag. I rapporten föreslås ökad progressiv skatt [större andel skatt ju större inkomsten är], större förmögenhets- och egendomsskatter som fastighetsskatt och att stoppa olika möjligheter att minska värdet av beskattningsbara objekt.

    Internationella valutafonden, IMF har också studerat sambandet mellan ojämlikhet och ekonomiska kriser. I ett s.k. Working Paper ”Inequality, Leverage and Crises” jämför Michael Kumhof och Romain Rancière perioderna 1920-1929 och 1983-2008, dvs. tiden före 1930-talets depression respektive den nuvarande finanskrisen. Under båda perioderna har respektive finanskris föregåtts av en kraftig ökning av de mest välbeställdas inkomster vilket gått hand i hand med en växande skuldsättningsgrad hos övriga inkomstgrupper; dvs. efter det att kapitalägare byggt upp stora överskott lånades dessa ut till privatpersoner som saknade överskottskapital med en svällande kreditmarknad och ökad finansiell systemrisk som följd.

    OECD och IMF har varit kända för sina preferenser för s.k. ”trickle-down economics” [att delar av höginkomsttagarnas kapital strömmar ner även till låginkomsttagare, dvs. John Kenneth Galbraiths ”Hästskits-teorem”, ref. Sandro Scocco] och åtstramningspolitik enligt teorier varom kan studeras i exempelvis boken ”Globalization and its discontents” av ekonomipristagaren till A. Nobels minne Joseph Stiglitz. Dessa två organisationer har båda identifierat ett strukturellt problem på grund av ökande inkomstklyftor mellan rika och fattiga i den industriellt utvecklade delen av världen.

    Svensk socialdemokrati kan inte leda världen i en ny riktning enligt ovanstående indikationer även om vissa tunga organisationer tydligen verkar söka en radikal kurskorrigering. Politiskt nytänkande måste först få momentum. Men S nya partiprogram bör dock kunna ligga mera rätt i tiden än det tidigare gjorde 2001 – och detta blygsamma anspråk borde väl inte vara någon större utmaning!

  2. ”I USA har politiken istället kortslutits av gräsrotsrörelser som den kristna högern, Tea-Party rörelsen och Occupy Wall Street-rörelsen.”

    Mycket konstigt påstående. Det är alltså gräsrötternas fel? Inte det amerikanska politiska systemet? Inte avsaknad av vilja hos Wall Street-stödda Obama-administrationen att bidra till att Occupy Wall Street-rörelsen vidgas till något större som tar plats i och förändrar politiken konstruktivt?

    MYCKET, MYCKET konstigt påstående. Man blir besviken, för annars skriver du en hel del som inte är så dumt. Men när det gäller något så viktigt som att analysera vad som inte fungerar politiskt i USA, blir det subjektivt på ett sätt som rent objektivt väl inte kan uppfattas som korrekt.

    Frågan är även varför USA dras in överhuvudtaget när det gäller hur man bäst praktiserar politiken i Sverige eller Europa för den delen. Amerikanarna lär nog behöva hitta lösningar anpassade till den amerikanska situationen, och svenskarna till den svenska osv.

    Annars stämmer det att den representativa demokratin i allt högre grad föraktas, både i USA och Europa (rekordlågt deltagande senast i franska parlamentsvalen). Det har att göra med allt mer avsaknad av rejäla politiska val och alternativ som väljarna presenteras inför som jag ser det. Detta leder även till en medial bevakning av politiken där känslor, privat och show tar över, vilket leder till fördomar och förakt för den representativa demokratin. Sammantaget leder detta både i USA och Europa till ett reducerat politiskt medvetande som ger rum för populism osv. Jag tänker då särskilt på högerextremism som inte får blandas ihop med Occupy Wall Street-rörelsen, en rörelse som ska ha all heder för att inte låta Wall Street få fortsätta att verka i skuggan som Wall Street har gjort alldeles för länge för att det ska vara demokratiskt sunt.

  3. Pingback: Om nyliberalismen och “andra människors pengar”… « reflektioner och speglingar II…

  4. Pingback: Den amerikanska drömmen är svensk | Storstad

  5. Föraktet och misstron till politikernas vilja har sin grund i att så lite görs! I stället försöker man passa in i varandra både partimässigt som i det sociala politiska sammanhanget. Också det ett märkligt fenomen. Jag tar som exempel miljöpartiet Almedalsförslag: cykelreparatörerna skall inte behöva betala så mycket skatt! Detta skulle vara det förslaget som gör att fler väljer cykeln i stället för bilen och att vi på det sättet skulle rädda miljön och undvika att havsnivån höjs fyra meter om 300 år!!!! Socialdemokraterna kan göra något omvälvande: de kan skapa en ny miljöpolitik som är genomtänkt, som genomsyrar hela samhällsplaneringen och ekonomin: skapa ett hållbart samhälle där alla tar ansvar. Det vore att vända skeppet åt rätt riktning! med sommarhälsningar Päivi Rissanen Nilsson,Gnesta.

  6. Pingback: Vädjan till den blåa rosen « andersolss

  7. Pingback: Om nyliberalismens moraliska förfall « Görans tankar och bagateller

  8. Pingback: Behovet av en global masterplan | Globaliseringen 3.0

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s