Isobel Hadley-Kamptz: Har S glömt reformismen?

”Titta på stödpengarna till bankerna”, sade den särskilda revisionsdirektören för det amerikanska bailout-systemet Christy Romero i en intervju med Huffington Post, ”de pengarna gick i iväg inom några dagar. Nu två år senare har bara tre procent av stödet kommit ända ner till bostadsägarna.”

Bankbailouterna är närmast sagoboksillustrativa. Pengar i bokstavligen svindlande mängder hälls över bankdirektörer för att rädda de finansiella systemen, samtidigt som de enskilda människor som inte kan betala sina bolån, vilket från början hotade systemen, lämnas åt sitt öde. Enligt en ny undersökning för BBC World Service anser mer än hälften av befolkningen i 17 av 22 undersökta länder att det finns stor ekonomisk orättvisa i deras hemländer. I USA delas uppfattningen av ungefär två tredjedelar. Det finns ett samband här.

Man kan nu definiera rättvisa på olika sätt. Den amerikanska definitionen är i allmänhet liberal, det vill säga att man tycker att det bör finnas ett samband mellan ansträngning och utfall. Den som gör bra saker och arbetar hårt ska kunna njuta frukterna av det, den som misslyckas får hantera konsekvenserna, och försöka igen.

Det blir allt mer plågsamt tydligt att det sambandet inte längre finns. Åtminstone inte för dem högst upp i samhällshierarkin. De populistiska proteströrelser som frodas i USA, både Tepartismen och Occupy-aktivismen, bygger ytterst på en moralisk upprördhet över just detta. De där 1 procenten, de allra rikaste, utgörs nästan enbart av folk från finanssektorn. Och där finns ingen som helst koppling mellan ansträngning, risk och ersättning. Lönsamheten i bankerna hålls uppe med skattemedel, och med den bonusar och andra ersättningssystem till dem som ursprungligen var ansvariga för den ekonomiska katastrofen.

Det är enkelt att uppröras över det här. Finansminister Anders Borg gör det närmast dagligen. Det tycks dock oändligt svårt för honom att gå från skall till handling. Lika svårt verkar det vara för socialdemokraterna, som knappt  säger ett ord om finansbranschen och dess subventionerade excesser, än mindre kommer med skarpa förslag om vad man skulle kunna göra.

Som fastlåsta i en debattrymd där kritik mot just finansvärlden är en sysselsättning för revolutionärer tittar SAP besvärat bort. Men om man ser på vilka som internationellt driver en reformagenda i de här frågorna så är det minst lika mycket liberaler som vänstermänniskor. Den liberala rättvisan är en av grunderna för kapitalismen. Om vi inte längre upplever att det finns en sådan rättvisa hotas också legitimiteten för hela systemet.

En av socialdemokratins paradgrenar genom historien har varit att hitta och definiera en balans mellan olika samhällsintressen. Ja till marknadsekonomi, samtidigt som löntagarnas rättigheter respekteras och skyddas. Ja till frihet, genom välfärdsstaten. Oavsett vad man anser om resultatet har detta varit självklara utgångspunkter.

Det är därför förvånande att partiet i dag knappt ens verkar notera att balansskålarna helt tippat. Hanteringen av krisen i Europa har också helt byggt på att hålla bankerna skadeslösa samtidigt som skattebetalarna både får stå för deras festnota och konfrontera extrem åtstramning och medföljande oundviklig lågkonjunktur. Finanskapitalismen har blivit en egen värld, långt från de vanliga reglerna, samtidigt som den indirekt sätter ramarna för all annan ekonomisk och politisk verksamhet.

I sammanhanget är det intressant att det parti som av borgerliga debattörer fortfarande ofta beskylls för kommunism, vänsterpartiet, är det enda i Sverige som faktiskt försökt ta i frågan politiskt, med ett antal intressanta reformförslag. Precis som tidigare i historien är det ju reformer vi behöver, om vi vill kunna undvika revolution.

Isobel Hadley-Kamptz (författare och frilansskribent)

Annonser

4 responses

  1. Pingback: Löfven och Reinfeldt borde läsa Kajsa Ingemarsson « Jakten på berättelsen

  2. En tolkning av inlägget är hur ett socialdemokratiskt program skall reformera ”finanskapitalismen” så att helst finanskriser helt utviks, men – om nu en kris ändå uppstår – alla bördor av ett sådant svårt läge bara skall drabba de skyldiga? En annan tolkning är hur man – enligt någon slags socialdemokratisk värdegrund – fördelar onuset av en finanskris som trots allt har uppstått?

    Den 15 september 2008 försattes som väl känt den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers i konkurs (kk). Konsekvenserna blev som vi vet förödande även om de direkta följderna för svenska banker i termer av kreditförluster blev begränsade. Alla banker globalt fick svårt att låna när de internationella bankmarknaderna frös till is. Den finansiella kris som bröt ut på allvar strax därefter hade i och för sig byggts upp under en längre tid men övergick till en kris för statsfinanserna i många länder under 2009. Att kriser på finansiella marknader går hand i hand med obalanserade statsfinanser är inget nytt. Betydande finanskriser har skett i USA 1930–1933, i Mexiko 1994–1995 samt i Sydostasien 1997–1998. Ännu benämningsmässigt större finanskriser (”statskonkurser”) inträffade då Tyskland gick i kk 1923 och även efter krigsslutet 1945 samt när Ryssland och Argentina gick i kk 1998 respektive 2001.

    De amerikanska ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff har analyserat ekonomiska kriser världen över under flera hundra år. De pekar på att många länder i Europa har haft egna, hemmagjorda problem som typiskt ”fastighetsbubblor”, något i och för sig föga okänt. Ett mindre känt men starkt samband såg de båda ekonomerna i att bankkriser ofta föregås av bytesbalansunderskott. I jämförelse med andra bankkriser under efterkrigstiden var USA:s bytesbalansunderskott före den senaste krisen mer än dubbelt så stora i förhållande till BNP. En annan iakttagelse var att Grekland tillbringat hälften av de senaste två hundra åren i skuldkris. Spanien har gjort det en fjärdedel av tiden.

    Om man ur denna tillbakablick skall utforma ett socialdemokratiskt partiprogram med syftet att undvika en finanskris så kanske ett sådant avsnitt kan formuleras kortfattat som att söka ”vidmakthålla en solid statsfinansiell balansräkning och kompetent finansförvaltande riksgäld”, vilket knappast ger någon aha-upplevelse; ett programkrav som sannolikt kommer att uppfyllas utan debatt och med råge (”goda statsfinanser” ett politiskt mantra & ’helig ko’ efter 2008).

    Rörande bankernas ansvar kan vi konstatera att åtskillnaden mellan finansiella produkter respektive bank- och försäkringsprodukter är otydlig. Här förekommer en rik flora av investeringsfonder, ”strukturerade skuldsedlar” och aktiebaserade livförsäkringsprodukter vilka alla erbjuds till privata kunder och företag; en komplex variation av finansiella produkter, försäkringar och traditionella lån. När finansieringen blir begränsat genomlyst med kreditlinor typ ”ask i ask” accentueras svårigheten med härledning av ansvar för tillhörande skulder.

    Låt oss överförenkla och anta att bankers ägare skulle ha strikt ekonomiskt ansvar för alla dåliga krediter från bankerna. Strikt ansvar, d v s ekonomiskt ansvar oberoende av om uppsåt (dolus) eller oaktsamhet (culpa) förelegat. Men att en bank ”går omkull” i meningen att aktieägarna förlorar sitt satsade kapital har ingen relevans för betalningssystemets funktion om bankkundernas förtroende för banken kvarstår. Ett villkor är självfallet att bankens åtaganden kan infrias, antingen genom tillförsel av allmänna medel/garantier eller genom ägareövertagande av andra privata kapitalägare. Aktieägarna omfattas då inte av en rekapitalisering i samband med rekonstruktionen och de ’tar alltså sitt ansvar’ [jfr Barings Bank i Storbritannien där ING, en Holländs bank, köpte Barings Bank 1995 för ett nominellt belopp av £1 och tog över alla Barings’ skulder samt bildade dotterbolaget ING Barings.]. Under den svenska bankkrisen på 1990-talet valde staten att tilldela bankerna allmänna medel och huvudsyftet med bankstödet var att öka bankernas förmåga att låna ut pengar; staten ägde redan Nordbanken sedan tidigare men ”övertog ägandet” av Gota bank som tilldelades Nordbanken.

    Bankernas beteende vid en ekonomisk kris är inte lika väl känt som utvecklingen i den reala ekonomin vid en betydande finanskris. Det visade sig tydligt i den svenska finansiella ”1990-talskrisen”. Då drabbades de svenska bankerna först av bankrutter för fastighets- & finansbolagen vilket ledde till kreditförluster som reducerade det egna kapitalet. Bankerna tvingades minska utlåningen och sa då upp krediter för vanliga, sunda företag. Många gick därför i konkurs. Andra företag fick inte betalt för sina fordringar och bankerna sa upp även deras lån med ännu fler konkurser och fallissemang för bankerna som följd. Resultatet blev en konkursvåg och dramatisk arbetslöshet. Få torde önska att Sverige eller annat land skall drabbas av en ekonomisk kedjereaktion av fallande dominobrickor en gång till.

    Bankernas ägare kan självfallet lösa problemet om de på egen hand kan rekapitalisera sina egna banker. Går inte detta bör bankerna övertas av andra kapitalägare eller av staten. Detta borde överensstämma med socialdemokratiska grundvärderingar rörande hur de ekonomiska konsekvenserna bör fördelas givet att en finanskris trots allt uppstår.

    Men, det allra största problemet blir troligen att det kommer att ta alldeles för lång tid att genomföra rekapitaliseringar och rekonstruktioner; betrakta eurosfären i dag. I Sverige på 1990-talet hade den väsentliga delen av konkurserna och arbetslösheten redan inträffat när hjälpen väl sattes in. Dessutom tog det onödigt lång tid innan situationen normaliserades pga. senfärdigheten. Uppskattningsvis inträffade mer än 50 000 extra konkurser med runt 300 000 anställda blev berörda. Bankstödsnämnden borde ha varit på plats redan under året 1990 efter att finansbolaget Nyckeln gick i kk i september månad samma år.

    Politikerna diskuterade hur mycket det skulle kosta skattebetalarna att bekämpa krisen. Budgetunderskottet skulle öka dramatiskt med riskfyllda konsekvenser. Att ge kapital till en Bankstödsnämnd var som att rädda ”syndarna” därför att pengarna främst skulle gå till aktieägarna. Därför blev krisen 1991-1996 onödigt dj och långvarig. Produktionen minskade och arbetslösheten blev mycket stor. Då var en orsak medias och politikernas okunnighet om finansiell ekonomi. Men i dag vet vi bättre.

  3. Pingback: Det är reformer vi behöver « Görans tankar och bagateller

  4. Pingback: Behovet av en global masterplan | Globaliseringen 3.0

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s