Kjell-Olof Feldt: Klarar S den generella välfärden i framtiden?

Den generella välfärden är Socialdemokraternas främsta profilfråga, men den står inför stora utmaningar, skriver den socialdemokratiske före detta finansministern Kjell-Olof Feldt. Demografiska förändringar och ständigt höjda förväntningar gör det osäkert hur finansieringen ska räcka till i framtiden – exempelvis är pensionssystemet underfinansierat. Idag har vi inte längre ett skatteuttag som kan garantera den generella välfärden. Om detta borde Socialdemokraterna tala klarspråk.

Att socialdemokratin anser sig behöva ett nytt eller åtminstone reviderat partiprogram redan efter drygt 10 år (det gamla antogs år 2001) måste tolkas som att politikens förutsättningar, dvs verkligheten, förändrats i icke oväsentliga avseenden. Visserligen förändras verkligheten nästan hela tiden. Men det finns en förändring som får konsekvenser för partiets mest tydliga profilfråga – och största ideologiska seger – nämligen den generella välfärdspolitiken.

Vi börjar veta en hel del om de påfrestningar den kommer att utsättas för under de närmaste två decennierna. En del kommer ur det faktum att allt färre kommer att få försörja allt fler. Antalet invånare över 65 år växer med mer än en halv miljon medan antalet mellan 20 och 64 år minskar med ca 300 000. En nettoinvandring per år med 30 000 arbetsföra personer krävs för att hålla arbetskraften oförändrad. En rad institutioner har räknat på vad som händer med kommunernas och landstingens utgifter för skolan, sjukvården och omsorgen om barn och gamla. Det är dels den s k Välfärdsberedningen inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) dels finansdepartementets långtidsutredning 2008 och samma departements Expertgrupp för studier av offentlig ekonomi (ESO). Utgår man från att kostnaden per elev, patient, omsorgstagare ligger kvar på dagens nivå ökar utgifterna med knappt en procent om året. Det betyder framför allt oförändrad bemanning överlag, inga standardhöjningar vad gäller boende och tillgänglighet, ingen ny eller förbättrad service.

Men ingen, inte ens finansdepartementets långtidsutredning, anser att det är realistiskt. Redan idag vill medborgarna ha kortare väntetider, ökad tillgänglighet, bättre resultat i landets skolor, fler hjälpande händer i omsorgen, bättre bot för fler sjukdomar. En speciell tyngd har demensvården. Nära hälften av de som lever efter 85 år lider av demenssjukdomar. De kommer att bli ungefär 70 000 fler per årtionde om inte bot upptäcks för Alzheimers sjukdom.

Mellan 1980 och 2005 ökade kostnaderna för de här välfärdstjänsterna med totalt 50 procent i reala termer. Bara 20 procent kan förklaras med demografiska förändringar, dvs att skolans elever blev fler, antalet patienter och vårdtagare ökade.  Resten av kostnadsökningen, de 30 procenten, hade alltså andra orsaker. SKL kallar det med rätt eller orätt för kvalitetsfaktorn. Kommunerna och landstingen byggde ut verksamheten, anställde mer personal, ökade tillgängligheten, levererade bättre service. Medborgarna har krävt mer och fått mer. Det går att invända att åtminstone en del av kostnadsökningen inte berodde på att mer producerades utan på svag utveckling av produktiviteten eller kostnadseffektiviteten i offentlig tjänsteproduktion. Men under den här perioden gjordes det ändå stora ansträngningar att öka effektiviteten: förutom direkta ekonomiska åtstramningar under 1990-talet genomfördes privatiseringar, konkurrensutsättning och målstyrning.

Hur som helst är det ändå väl belagt i både svenska och utländska studier att stigande realinkomster, alltså ökad levnadsstandard, leder till att folk kräver fler och bättre välfärdstjänster. SKL värderar det till en årlig kostnadsökning med 1 procent utöver demografins konsekvenser. ESO och en forskargrupp under professor Anders Klevenmark har i sina kalkyler högre tal ändå.

SKL:s välfärdsberedning skriver alltså fram en historisk trend. Och finner att med ett skatteuttag på 46 procent av BNP och med oförändrad kostnadseffektivitet i välfärdstjänsterna uppstår ett finansieringsgap som år 2035 blir 200 miljarder i dagens penningvärde. Teoretiskt kan det täckas genom att kommunalskatten höjs med 13 kronor, dvs till ungefär 45 procent av medborgarnas inkomster. Sker inte det skulle den offentliga sektorn om drygt 20 år ha ett underskott motsvarande 6-7 procent av BNP. Då har man inte räknat med ökade kostnader för andra samhällsåtaganden som socialförsäkringarna, infrastrukturen, miljöpolitiken, rättsväsendet, forskning och högre utbildning.

ARBETA MER?

Socialdemokraternas budgetmotion från september 2011 återger utan reservationer slutsatserna i SKL:s rapport när det gäller den framtida utvecklingen av efterfrågan på välfärdstjänster. Man godtar kostnadskalkylen men konstaterar att skattehöjningar av den storlek som krävs varken är möjliga eller önskvärda. I stället måste välfärden räddas genom att svenska folket arbetar mer. Unga ska snabbare än idag komma i förvärvsarbete och fler ska orka arbeta längre därför att insatser görs för bättre arbetsmiljö och mindre slitsamma jobb. Med fler arbetade timmar ökar skatteunderlaget så att välfärden klaras även med dagens skatteuttag.

Ett avsnitt i SKL-rapporten går man emellertid förbi. Där har man räknat på vad det skulle betyda för kommunernas och landstingens skatteintäkter om alla i arbetskraften förlängde sitt arbetsliv med två år, trädde in ett år tidigare än idag och lämnade den ett år senare.  I så fall ökar skatteunderlaget, så att de ökade intäkterna motsvarar drygt 80 öre av den skattehöjning med 13 kronor som Välfärdsberedningen anser nödvändig (och budgetmotionen återger). I rapporten konstaterar man helt torrt att ”det krävs stora förändringar i in- och utträdet för att få annat än en liten effekt på det kommande finansieringsbehovet”.

I det nya pensionssystemet finns ett incitament för att förlänga arbetslivet eftersom antalet arbetade år under livets gång påverkar pensionens storlek. Men få tror att det räcker för att täcka välfärdens framtida finansiering. Om vi fortfarande räknar med allmänt stigande realinkomster på grund av ökad arbetsproduktivitet är det inte självklart att folk anser sig behöva förlänga sin arbetstid. Tvärtom visar erfarenheten att man då väljer mer fritid framför ytterligare arbetsinsatser; pengarna räcker till ändå. (Två riksdagspartier, Mp och V, har förkortad arbetstid i sina program.) En annan är att den ökade sysselsättningen måste uppstå i den marknadsfinansierade sektorn för att den ska ge nettointäkter till stat och kommun. Och där har antalet arbetade timmar snarare sjunkit under de senaste decennierna.

PENSIONSREFORMEN – I BEHOV AV REFORM

Sedan 2001 har verkligheten gjort sig påmind även på ett annat av välfärdspolitikens centrala områden. Då var de flesta överens om att problemet med finansieringen av den allmänna pensionen fått sin slutgiltiga lösning i och med den breda uppgörelsen om det pensionssystem som skulle efterträda ATP. Det var politiskt stabilt – fem partier stod bakom – och ”finansiellt robust”, systemet var så konstruerat att det skulle klara hårda ekonomiska påfrestningar. Alla skulle kunna få en materiellt sett dräglig ålderdom.

Socialdemokraternas extra partikongress 2011 medgav emellertid att detta varit en illusion. Den slog fast ”att pensionsnivåerna i framtiden kommer att vara så låga att de för vissa grupper inte ens kommer att ge hälften av inkomsten i statlig pension”. Således krävde man en ”ordentlig utvärdering” av det nya pensionssystemet och att de ”justeringar som behövs” skulle göras.

För mig (och troligen även andra) var det en stor sak att en socialdemokratisk kongress rakt ut säger att pensionssystemets intäkter inte räcker till för att ge pensioner på den nivå man förespeglat allmänheten. Länge har partierna bakom det reformerade systemet förnekat att denna risk ens finns.  Nu erkänner man alltså att systemet är underfinansierat. Den viktigaste orsaken är att reformens skapare inte tog någon hänsyn till prognoserna för medellivslängdens utveckling, som ju innebär att svenska pensionärer lever allt längre och således blir allt fler som ska dela på kakan. Man gjorde också helt orealistiska kalkyler för avkastningen i AP-fonderna och i det obligatoriska sparandet i premiepensionsfonder. Men allt detta var motiverat av att man måste komma överens om pensionsavgiften, som alltså sattes för lågt.

Den borgerliga regeringens både valhänta och okänsliga hantering av sjukförsäkringen och A-kassan har antagligen minskat åtskilliga människors tro på den goda och kloka välfärdsstaten. Men det går nog inte att jämföra med de skador för denna tillit som de falska löftena om framtida pensionstrygghet åstadkommit. Pensionsreformen utmålades som bättre än det system som skrotades, dvs ATP. Den var just ”robust” och skulle klara sin uppgift genom alla slags svårigheter.  Idag vet hundratusentals människor i vårt land att det inte var sant.

För socialdemokratin borde detta vara särskilt allvarligt. Partiet har alltsedan ATP:s tillkomst setts som den främsta garanten för att ekonomisk trygghet skulle finnas efter arbetslivets slut i ett allmänt, skattefinansierat pensionssystem.

SOLIDARITETEN – HUR SER DEN UT?

I det gällande partiprogrammet (liksom i dess föregångare) vilar den generella välfärden på begreppet solidaritet. Alla ska ha lika tillgång till välfärden efter behov och alla ska bidra till den efter förmåga. Bidraget handlar inte bara om viljan att arbeta utan också att betala skatt.

Även här har verkligheten ändrat politikens förutsättningar. Gamla pålitliga skattebaser har visat sig ha vingar. Det gäller framför allt kapitalet men i växande grad även arbetet och konsumtionen. Skattepolitiken har fått anpassa sig. Sverige har inte längre några tillgångsskatter: arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna är alla borta. Skatten på arbete, både den direkta och indirekta, har sänkts i ett antal omgångar. Och den andra stora skattebasen, privat konsumtion, har eroderats genom en lång rad undantag från den enhetliga momsen, som en gång sattes till 25 procent.

Men alla dessa skattesänkningar går inte att motivera som anpassning till globaliseringens villkor. Sverige är ett av de ytterst få utvecklade länder som inte beskattar större arv. Fastighetsskatten försvann därför att den var avskydd i röststarka storstadsområden, medan ränteavdragen finns kvar som statens subvention av boende i villor och bostadsrätter (eller av annan lånefinansierad konsumtion). Den halverade momsen på mat köpt i butik (som lett till halverad moms på krogmat) har inget annat motiv än att den en gång infördes i en politisk köpslagan. Om en del andra selektiva reduktioner av konsumtionsbeskattningen kan egentligen bara sägas att de är resultatet av skicklig lobbyism.

En sammanfattning av socialdemokratins läge tycker jag kan se ut så här. Ambitionerna för den generella välfärdspolitiken är oförändrade vad gäller välfärdstjänsterna och har höjts för socialförsäkringarna: fler ska ha inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom liksom efter arbetslivets slut. Mot dessa ambitioner står att partiet i sin praktiska politik under de senaste 20 åren genomfört eller accepterat betydande skattesänkningar, framför allt på tillgångar och privat konsumtion. Min slutsats blir att Sverige numera har ett skatteuttag som inte klarar av att finansiera en generell välfärdspolitik byggd på socialdemokratins värderingar.

Partiprogram skrivs inte för att lösa akuta problem i dagspolitiken. Och egentligen inte heller för att vinna nästa val. För valbudskap finns det effektivare kanaler. Däremot borde programmen förankra partiets idéer i den existerande verklighetens långsiktiga perspektiv.

Därför vore det att ta en stor risk med förtroendet för den socialdemokratiska välfärdspolitiken om det nya partiprogrammet undvek de problem den står inför. Visserligen brukar det sägas att en vecka är en lång tid i politiken. Och 10-20 år borde då vara en evighet. Men i klimatfrågan har det ändå gått att få väldigt många människor att bry sig om vad som kan hända även i en avlägsen framtid och att acceptera politiska ingrepp för att det inte ska hända. Jag tror att det skulle skapa respekt för socialdemokratin om partiet tydligt visade att det ser riskerna för framtidens välfärd och sin vilja att handla så att de kan undanröjas.

Majgull Axelsson skriver i sitt inlägg till programkommissionen att många människors tro på politiken har förstörts av kosmetisk retorik som strider mot deras erfarenhet av hur politik utan resurser fungerar.  Min förhoppning är att det inte upprepas i det nya partiprogram som ska antas 2013.

Kjell-Olof Feldt (fd finansminister och författare till bland annat ”En kritisk betraktelse: om socialdemokratins seger och kris”)

Fler bloggar på Netroots.

  1. Kloka synpunkter. Mina erfarenheter i ett långt politisk liv kan jag sammanfatta i ordet prioritera, Man måste kunna säga både ja och nej. Skilja mellan det som är viktigt för många och det som är viktigt för bara några få,

  2. Eftersom ett partiprogram synes ha karaktären av ’vision’, visavi ’mission’ för ett mer operativt inriktat valprogram, finns goda skäl för långsiktiga prognoser för ekonomisk utveckling.

    Större realinkomster och ökad levnadsstandard leder till att befolkningen kräver mer välfärdstjänster såväl kvantitativt som kvalitativt och SKL värderar detta ”krav” till en årlig kostnadsökning om 1 % exklusive demografins konsekvenser; ”andra” har tydligen gjort ännu större estimat.

    Enligt SKL:s välfärdsberedning kommer det att – tydligen givet alla skattesatser lika som i dag (?) – uppstå ett finansieringsgap som år 2035 motsvarar 200 mdr S.Kr i realt värde år 2012.

    Finansieringsgapets estimat bör dock ses som en matematisk konsekvens av en antagen kostnadsökning om 1 % rörande välfärdskostnaden.

    En annan sådan trend med ”ränta på ränta” är att (säg) 3 % per år blir 60 % efter 16 år eller året 2028 [d v s efter fyra mandatperioder].

    För att tydliggöra extrema konsekvenser efter ”prolongationer” av olika utvecklingstrender är att om ett par flugor fortplantar sig, avkomman i sin tur fortplantar sig o s v i generation efter generation, kommer inom ett år den mängd flugor, som det första paret ger upphov till, att volymmässigt motsvara hela jordklotet.

    I intet av dessa estimat sägs något om den reala sannolikheten för utfallen som slår åt skilda håll och då med finansieringskrav i helt olika ”divisioner”.

    Å ena sidan (1) ett signifikant större finansieringsgap t ex pga. lägre skatteintäkter, säg pga. strukturellt svagare exportutveckling än förväntat tillsammans med en drastisk volymökning av demenssjuka eller å andra sidan (2) framgångsrik export och goda skatteintäkter samt mindre kostnader i vårdsektorn genom flera upptäckter av banbrytande och avgörande effektiva botemedel för neurologiska sjukdomar.

    Ett partiprogram borde ta hänsyn till båda extremfallen och därför diskutera såväl en huvudplan A som en åtminstone en B-plan.

    Vi tvingas konstatera: Runt den ekonomiska utvecklingen för Sverige åren 2012 – 2035 kan inget tas för givet.

  3. Pingback: Undvik ej kommande problem « Görans tankar och bagateller

  4. Det problem Kjell-Olof Feldt diskuterar orsakas ju inte i första hand av brist på pengar. Peje Emilsson, som en gång grundade KREAB och nu är storföretagare inom vård och skola, argumenterade i en DN-artikel för några månader sedan för att ”vi” måste vara beredda att betala en större del av kostnaden för skola och omsorg direkt från plånboken, dvs inte via skatten och obligatoriska försäkringar.
    Indirekt (och sannolikt oavsiktligt) pekar Emilsson därmed på vad det handlar om. Dvs huvudgrejen är inte någon brist på pengar, utan huvudgrejen är att pressa tillbaka den generella välfärdsmodellen. Istället för att den solidariska finansieringsmetoden där välfärden fördelas efter behov och omfattar alla ska vi övergå till privat finansiering där välfärden fördelas efter betalningsförmåga och en del av befolkningen får hålla till godo med ”välfärdens kärna”.
    Det är möjligt att Kjell-Olof Feldt ser samma ”lösning” som Emilsson, dvs att vi överger den generella välfärden, men han avstår i så fall från att säga det rakt ut.
    Självfallet går det att bevara den generella välfärden även om vi blir äldre. Men detta förutsätter sannolikt att skattekvoten höjs, dvs att en större del av produktionsresultatet fördelas efter behov. Emilsson försöker påskina att det är vetenskapligt bevisat att en höjd skattekvot är ogenomförbar. Feldt ligger i varje fall väldigt nära denna slutsats.
    Jag tror inte detta är sant. Tvärtom tror jag att det finns en stark uppslutning kring den generella välfärdsmodellen och jag tror att det är möjligt för den progressiva delen av det politiska fältet att vinna en politisk strid kring valet mellan en ökad individualisering eller en fortsatt generell välfärd.
    Magnus Nilsson

  5. Pingback: Behovet av en global masterplan | Globaliseringen 3.0

  6. Pingback: Kjell-Olof Feldt; En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris | Globaliseringen 3.0

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s