Sofia Näsström: Varför valfrihet inte alltid är frihet

Politikens frihet består i att medborgarna genom rösten och rösträtten kan vara med och påverka de principer som ska styra samhällets utveckling och samtidigt vila i förvissningen om att ansvaret för politiken delas av alla. Det är den senare aspekten som nedmonteras idag. Privatiseringen av den gemensamma viljan förlägger ansvaret för politiken på enskilda individer, och därmed förlorar demokratin sin kombination av handling och vila, skriver Sofia Näsström, docent vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala. I en tid av globalisering, individualisering och medialisering bör politiken vara inkluderande istället för exkluderande, och den måste göra demokratin till navet i en alltmer kosmopolitisk vardag.

Historieskrivning, vare sig den handlar om att beskriva det politiska läget i Sverige de senaste tio eller hundra åren är ett ihågkommande. Det är ett sätt att säga ”det här bör vi minnas”. Eftersom vi inte lägger alla händelser och skeenden på minnet är det också ett urskiljande. Det lägger undan några saker inför framtiden och lämnar andra därhän. Eller som författaren Marguerite Yourcenar uttrycker det, att minnas är som att gå i skogen och samla en gren här, en gren där och plötsligt har man tillräckligt för att tända en helt ny brasa.[1] Vad bör vi då minnas av de senaste tio åren?

Jag skulle vilja ta min utgångspunkt i en föreläsning om frihet som jag höll på Stockholms universitet hösten 2009. Frihet är ett begrepp som bara kan förstås i relation till vad man ser som ofrihet, och under historiens gång har uppfattningen om frihetens och ofrihetens innebörd skiftat. Frihet har setts som motsats till slaveri, som frihet från andras godtyckliga vilja, som frihet från statlig inblandning i privatlivet, som kollektivt självförverkligande och som en frigörelse från kapitalistiskt och patriarkaliskt förtryck.[2] Efter att ha föreläst om olika frihetsbegrepp ber jag studenterna vända sig till sin närmaste granne och kort diskutera vad de ser som det största hindret för friheten idag. Tanken är att vi genom att försöka ringa in vari ofriheten ligger kanske skulle kunna få syn på en ny förståelse av frihet som tar sin utgångspunkt i den verklighet som studenterna lever i och upplever idag. När tiden för diskussion är slut ber jag dem att berätta hur de resonerat, och en av studenterna räcker ivrigt upp handen. Hon säger att hon uppfattar det som en stor inskränkning i hennes frihet att hon måste gå och rösta vart fjärde år.

Det vore enkelt att avfärda det här svaret som ett uttryck för ett odemokratiskt sinnelag alternativt ungdomlig aningslöshet och försök till provokation. Hur ska man annars förstå påståendet att det som är själva grunden för vår frihet, nämligen det faktum att vi genom demokratiska val kan vara med och påverka hur samhället ska se ut är en ofrihet. Bristande kunskap eller till och med en slags ”bortskämdhet” är kanske också en tanke som flimrar förbi. Här riskerar människor sina liv i Tunisien och Egypten för valfrihet och yttrandefrihet och i Sverige sitter studenterna med laptops i föreläsningssalen och slänger ur sig illa förberedda påståenden. Det finns forskare som i det här sammanhanget varnar för en förtroendefälla.[3] De säger att i stabila västerländska demokratier har medborgarna utvecklat en osund tillit till demokratin. Demokratin har blivit som luften vi andas. Den antas finnas där som en förutsättning för allt vi gör snarare än något som vi själva måste medverka till att upprätthålla. Därav den fatala ”bortskämdheten”.

Det ligger någonting i alla dessa förklaringar. Ändå tror jag att de är vilseledande då själva utgångspunkten för analysen är felaktig. Vi missar någonting väsentligt om vi utgår ifrån att studenten har missat någonting. Människor är inga dumbomar, och särskilt inte unga människor.

Sven Lindqvist har vid ett tillfälle sagt att uppgiften som forskare och samhällskritiker är att ”läsa in” men också att ”känna in”, och känner man in studentens svar på frågan om var ofriheten ligger uppenbarar sig en rationalitet. Vad vi framför allt bör minnas av de senaste tio åren är genomslaget av ett nytt begrepp i politiken, nämligen valfriheten. I dag ska vi som medborgare välja dagis, skola, åldringsvård, pensionsbolag, försäkringsbolag, telebolag, bredbandsbolag och energibolag. När vi är ute på stan ska vi välja om vi ska stödja Greenpeace eller Rädda Barnen, och i tunnelbanan om vi ska ge pengar till tiggaren eller musikanten. Sen ska vi välja politik också. Kan det vara så att det ständiga pratet om att vi som individer själva har makten att bestämma över våra liv i själva verket gör oss ofria?

Det är bra att vi som medborgare har många valmöjligheter, och att vi själva får bestämma över våra liv. Men föreställningen om individens valfrihet kommer inte ensam. Om vi misslyckas i våra val ligger nämligen också ansvaret hos oss själva, för sjukvården, för miljön, för fattigdomen. Problemet är att idag förväntas vi som individer söka privata lösningar på det som i grunden är kollektiva och politiskt konstruerade problem.[4] Detta skapar en diskrepans mellan det ansvar som åläggs var och en av oss och det vi som individer faktiskt kan åstadkomma. Jag tror att nyckeln till studentens uppfattning står att finna i den här diskrepansen. I takt med en ökad privatisering av det politiska livet privatiseras också ansvaret. Med uppfattningen om individens totala valfrihet—”du har själv makten att förändra ditt liv!”—följer det totala ansvaret. Det finns inte längre några gränser för vad jag som individ ska svara för samtidigt som min möjlighet att på egen hand förändra politiken är minimal. Följden blir att politik börjar upplevas som ännu en börda, ett ok man helst skulle vilja lägga utanför sig själv. Valfrihet blir en ofrihet.[5]

För att förstå betydelsen av den här sortens ofrihet, vilken slags maktutövning som den göder, samt hur ett nytt frihetsbegrepp ska formuleras för att stävja ofriheten måste man börja längre tillbaka i tiden. Den västerländska valfrihetens primat har sin grund i föreställningen om den fria viljan. Den fria viljan spåras ofta tillbaka till Augustinus och Sankt Paul, men det är först med reformationen som den får sin politiska kraft. Med reformationen etableras en ny syn på moral och i förlängningen också politik som är långt mer individualistisk och voluntaristisk än tidigare. Guds röst ligger nu inte i institutionerna, utan i människors hjärtan. Nya Testamentet uppmanar oss att lyssna inåt, att följa vårt eget samvete i moraliska frågor och inte falla offer för falska profeter. Det viktiga är inte att mekaniskt följa Guds bud utan att själv vilja det. Samtidigt föder detta maktskifte från kyrkan till människorna behovet av en ny slags övervakning. Den frihet som medborgarna vinner genom reformationen måste styras upp och kontrolleras institutionellt. Om den enskilda viljan blir källan till rätt och fel ligger det därför i samhällets intresse att styra inte bara människors handlingar, utan också deras innersta tankar. Med reformationen blir intentionen en viktig fråga. Vill människorna det rätta, eller gör de det bara för syns skull?

På samma sätt som vi inte bara ska lyda Gud, utan också vilja det bygger den moderna lagen på idén om människors fria vilja. Lagen utgår från att människor har ett samvete och att de agerar och fattar beslut utifrån en viss intention. Bevisbördan ligger på de som hävdar motsatsen. De måste visa att den som står anklagad för ett brott inte hade uppsåt, var tillräknelig eller i sina sinnens fulla bruk. Att vi måste vilja lyda lagen kan tyckas som ett krav som går utöver det vanliga. Men synen på den fria viljan öppnar också upp för en mot-vilja, uppfattningen att man kan bryta mot lagar på basis av sitt eget samvete. Man kan säga nej, protestera och göra det med hänvisning till rätten att själv få avgöra vad som är rätt och fel. Den här föreställningen har i förlängningen gett upphov till den revolutionära idén att politiken måste ha sin grund i individers uttryckliga samtycke. Vi ska som medborgare själva författa de lagar vi lever under. Efter den franska och amerikanska revolutionen får det individuella samtycket konkretion i form av rösten och rösträtten, det vill säga å ena sidan rätten till yttrandefrihet, åsiktsfrihet och demonstrationsfrihet, å andra sidan rätten att få välja representanter i allmänna och fria val. Tanken är att när var och en har höjt och lagt sin röst ”bär” den gemensamma viljan politiken.

Den gemensamma viljan har alltsedan dess burit politiken, och mängden av röster har gjort den moderna demokratin stark. I många länder har tidigare exkluderade grupper som arbetare och kvinnor klivit in som fullvärdiga medborgare i det politiska livet. Med dessa gruppers inträde på den politiska scenen och det moderna samhällets framväxt har politiken från det sena 1800-talet gradvis utvecklats från att härbärgera inte bara civila utan också politiska och sociala rättigheter. Demokratin har skapat mening och framtidstro, och samtidigt betalat sig i form av social trygghet.[6] Under de senaste årtiondena tycks det dock som om den här utvecklingen—som i Hannah Arendts termer kan beskrivas som ”rätten att ha rättigheter”—har  stannat upp. I många länder ser vi politiker som talar sig varma för exkludering av grupper som migranter och statslösa, och istället för krav på ökad social trygghet monteras kollektiva trygghetssystem successivt ned. Exakt när det här skiftet inträdde, och vad som ligger bakom utvecklingen kan man tvista om. Vad som har hänt ur ett frihetsperspektiv är dock att den fria viljan successivt har inramats i ett marknadsorienterat och individualiserat format där det individuella samtycket har fått ge vika för individuell valfrihet. Den gemensamma viljan har privatiserats i den meningen att alla var och en individuellt istället för tillsammans och i demokratins form bär politiken.

Precis som samtycket kräver en övervakning av människans intention föder idén om valfrihet behovet av en ny form av institutionell övervakning. När politiken privatiseras och det blir upp till var och en att hemma vid köksbordet, på gatan och i tunnelbanan välja i frågan om sjukvården, miljön och fattigdomen ligger det i samhällets intresse att kontrollera det som händer i det privata. Hur gör man det? Hur skapar man uppsikt över alla dessa individer och deras fria val? Här träder dagens utvärderingssystem in, den disciplineringsordning som Michel Foucault med ett ord skulle kalla ”biopolitik”.[7] Istället för att medborgarna styrs via lagen och en diskussion om rätt och fel styrs nu medborgarna direkt via idén om effektivitet, produktivitet och prestation. Medborgarna ska vägas och mätas, deras prestationer ska utvärderas och stämmas av mot de mål som de själva i egenskap av fria individer ställer upp för sin verksamhet. I grundskolan ska barn tala om på vilket sätt de har uppfyllt målen för veckan, dagen och timmen, och på arbetsplatser delas det ut blanketter där vuxna människor uppmanas att kryssa i och värdera sin egen prestation. I privatiseringens tidevarv har CV:et blivit den nya styrningsmodellen.

Det här skiftet från rätten och rösträtten till värderingen och valfriheten får konsekvenser för synen på demokrati. Privatiseringen av den gemensamma viljan blir tung att bära, både för medborgarna och för politikerna. Medborgarna befinner sig i dag i en rävsax. Å ena sidan ska de som privatpersoner komma med individuella lösningar på kollektivt konstruerade problem. Att ge pengar till Greenpeace eller tiggare i tunnelbanan är inte fel. Men det är inte rätt metod om man vill komma tillrätta med miljön och fattigdomen. För det krävs kollektiva beslut. Å andra sidan uppmuntras privatpersoner att inte tänka på något annat än sin egen prestation. I takt med att rätten till social trygghet monteras ned träder därför inte bara tacksamheten till bidragsgivarna in, utan också följsamheten. I det så kallade prekariatet, det vill säga de som likt migranter, statslösa, arbetslösa och studenter har osäkra anställningsförhållanden gäller det att vara socialt kompetent. Att ställa krav är att vara besvärlig, och risken är stor att man förlorar sitt arbete.

Om medborgarnas individuella prestationer ska vägas och mätas gäller samma sak för politikerna. I dag är det i första hand de som utvärderas, inte politiken. Personvalet är inte den enda faktorn i den här utvecklingen. Den ständiga upptagenheten i samhället med den individuella prestationen och behovstillfredsställelsen—”hur påverkar valet din plånbok?”—har tömt politiken på sitt ideologiska innehåll. Idéerna har fått ge vika för de privata ändamålen. Följden av den här utvecklingen är att det idébärande partiet träder i bakgrunden medan politikern själv stiger fram i blickfånget som den nya politikens nödvändiga ledare och koordinator. Hans eller hennes ledarskap och förmåga att hålla ihop gänget utvärderas ständigt i opinionsundersökningar och i en anda av kändisskap och politisk showbusiness kommenteras hans eller hennes kläder, utstrålning och framtoning i media. I takt med att ledarskapet utvärderas kommer också forskarna till undsättning. Idag formuleras teorier som gör gällande att demokratins kärna inte ligger i rösten och rösträtten. Det är folkets ögon och inte deras vilja som räknas. Genom att bokstavligen titta på politikerna utövar de enligt dessa teoretiker makt. De kan genom ”naming and shaming” få sina politiska ledare att hålla sig i schack.[8]

Problemet är att när den gemensamma viljan privatiseras får vi alltmer trötta politiker och medborgare. Kravet att vi ska välja i kombination med ständiga utvärderingar av vår individuella prestation skapar längtan efter kravlöshet. Som Zygmunt Bauman skriver lever vi numera i samhällen där ”dagar fyllda av obligatoriska val åtföljs av nätter fyllda med drömmar om frihet från ansvar.”[9] Vi får makthavare som inte vill synas, och medborgare som inte vill syna deras makt. Den här utvecklingen är självförstärkande. Politikerna undviker kritiken genom att lägga ut beslutsfattande på entreprenad, och genom att låta medborgarna själva styra sina val genom plånbokens politik. Detta sägs ofta vara ett mer demokratiskt sätt att styra eftersom makten på det sättet ”kommer närmare medborgarna”. Eller som Lord Falconer, en brittisk politiker uttrycker det, och citatet är värt att återge i sin fulla längd då det speglar oviljan att syssla med politik bland dagens makthavare:

What governs our approach is a clear desire to place power where it should be: increasingly not with politicians, but with those best fitted in different ways to deploy it. Interest rates are not set by politicians in the Treasury, but by the Bank of England. Minimum wages are not determined by the Department of Trade and Industry, but by the Low Pay Commission. Membership of the House of Lords will be determined not in Downing Street but in an independent Appointments Commission. This depoliticizing of key decision-making is a vital element in bringing power closer to the people.[10]

Medborgarna upplever i sin tur att den makt de tilldelas av politikerna inte går att använda. Istället för att bära politiken får var och en av oss bära konsekvenserna av avsaknaden av politik. Vi läser om de kollektiva problemen i tidningarna, och vi känner av dem tydligare än någonsin hemma vid köksbordet, på stan och i tunnelbanan. Samtidigt kan vi inte på ett tillfredsställande sätt greppa problemen genom den individuella valfriheten. Jag kan exempelvis inte genom att välja elbolag välja att all elproduktion ska tillhöra skattebetalarna.[11] Inte heller kan jag genom att ge pengar till frivilligorganisationer påverka fördelningspolitiken i landet. Den förmodade valfriheten börjar alltmer likna en politisk tvångströja, och här kommer vi slutligen tillbaka till studenten på Stockholms universitet. Ungdomar är inga dumbomar. Vad vi ser i dag är inte en enkel politisk aningslöshet eller ”bortskämdhet”, och inte heller en överdriven tillit till demokratin. Det är en trötthet, och en insikt om att friheten delvis ligger någon annanstans än i den egna valfriheten. Vari ligger då den frihet som är oundgänglig för demokratin?

Frihet har alltid formulerats i förhållande till vad man ser som ofrihet. I nämnda föreläsning bad jag studenterna att fundera kring ofriheten och utifrån det försöka ringa in vari friheten består. Frågan fick ett svar, även om det inte framgick tydligt där och då. Det finns en politikens frihet. Politikens frihet består i att medborgarna genom rösten och rösträtten kan vara med och påverka de principer som ska styra samhällets utveckling och samtidigt vila i förvissningen om att ansvaret för politiken delas av alla. Det är den senare aspekten som nedmonteras idag. Privatiseringen av den gemensamma viljan förlägger ansvaret för politiken på enskilda individer, och därmed förlorar demokratin sin kombination av handling och vila. När demokratins andrum i bokstavlig mening krymper, och politiker och medborgare ständigt utvärderas och hålls ansvariga för sina individuella val förlorar politiken sin attraktionskraft. Att gå och rösta vart fjärde år uppfattas som ytterligare en börda snarare än som en demokratisk invitation och garant för frihet.

För att stärka demokratin krävs en ny formulering av frihet som tar sin utgångspunkt i insikten om politikens frihet. Den här formuleringen måste i sin tur förankras i en politisk verklighet som under de senaste tio åren har förändrats radikalt. I en tid av globalisering, individualisering och medialisering bör politiken vara inkluderande istället för exkluderande, och den måste göra demokratin till navet i en alltmer kosmopolitisk vardag. Globala miljöproblem löses inte via privata bidrag till frivilligorganisationer, migrationen kommer man inte tillrätta med genom anspelningar på en given svensk folksjäl och ekonomin blir inte bättre av att man ställer individers prestationer mot varandra. Dessa problem löses politiskt: genom formuleringen av en global istället för en nationell idépolitik, och i samarbete och konflikt med andra medborgare istället för var och en på enskild hand.

 Sofia Näsström


[1] “I Marguerite Yourcenars fotspår”, kanadensisk dokumentär, SVT 9 december 2011.

[2] Sofia Näsström, ”Frihet” i Politiska ideal och problem. En introduktion till den politiska teorin, (red) U. Mörkenstam, L. Beckman (Malmö: Liber, 2009): 74-93.

[3] David Runciman. “Can Democracy Cope?”, The Political Quarterly (2011), Vol. 82. No 4: 536-45.

[4] Ulrich Beck, Risk Society. Towards a New Modernity (London: Sage, 1992), 137.

[5] Renata Salecl, The Tyranny of Choice (London: Profile Books, 2010).

[6] Sverker Gustavsson, “Medborgarskapets innehåll”, Kungliga Vetenskapssamhällets Årsbok i Uppsala, 25, (1983-84): 95-108. Se också Gustavssons bidrag.

[7] Michel Foucault, The Birth of Biopolitics (New York: Palgrave, 2008). För ett forskningsprojekt kring byråkratins roll, se Shirin Ahlbäck Öberg, Helena Wockelberg och Sami Soliman: ”Kampen om byråkratin – varför är effektivitet och styrbarhet förvaltningspolitisk överideologi?”, Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

[8] Jeffrey Green, The Eyes of the People (Oxford:OxfordUniversity Press, 2010).

[9] Zygmunt Bauman, Does Ethics have a Chance in a World of Consumers? (Cambridge:HarvardUniversity Press, 2008), 47.

[10] Colin Hay, Why We Hate Politics (London: Polity, 2007), 5.

[11] Anders Johansson, “Till tumrullandets försvar”, Glänta, 3-4, 2011, 9.

Annonser

5 responses

  1. I en värld där alla inte är lika starka finns ”lagen som befriar och friheten som förtrycker”, som den franske 1800-talsprästen Jean Baptist Henri Lacordaire påpekat. – ”Entre le fort et le faible c’est la loi qui affranchit et la liberté qui opprime.” – Ett exempel är den nyliberala retoriken där statens inflytande bekämpas för den enskilde individens frihets skull samtidigt som man släppt marknad och företag fria, stundom kallat ”individernas tyranni”. Förbudet mot slaveriet avskaffade detsamma och vice versa [frånvaron av förbud garanterade dess fortbestånd]. – Frågan är inte om staten och lagar behövs utan vilkas intressen dessa ska tjäna.

    Socialdemokraterna har sedan 1970-talet lidit av beröringsskräck för skärpt lagstiftning och med detta inskränkt frihet då den socialdemokratiske juristen Carl Lidbom, ”Calle Batong” och hans hårdföra lagstiftande gav upphov till begreppet ”Lidbomeri” vilket avser en hastigt skriven lag som ofta har politisk avsikt.

    Deltagarna i debatten om lagarna och rättssamhället argumenterade som om Sveriges näringsliv höll på att kvävas i en snårskog av onödiga lagar, som om den enskildes frihet var ett minne blott och som om själva grundvalarna för rättssamhället höll på att brytas sönder i takt med ett lagstiftningsraseri som tog sig uttryck i att en ny lag föddes var åttonde timme; till glädje enbart tjänstemännen i en maktfullkomlig byråkrati.

    Kritiken kom från höger med hela borgligheten samlad vilket innebar att alla borgerliga regeringar sedan 1976 var tvungna att leva som man lärt och avhålla sig från ny lagstiftning som skulle inskränka människors och företags frihet i största möjliga utsträckning. Rädslan att bli betraktad som frihetsinkräktare var för stor. Sverige är sedan dess inte någon föregångare för ny lagstiftning inom något område områden; inte miljö, inte trafik, et cetera.

    Direkt efter att Socialdemokraternas partistyrelse den 27e januari i år med acklamation valde Stefan Löfven till ny partiordförande sa denne: – ”Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Vi tror på alla människor lika värde. Alla från rullstolsbundna till entreprenörer ska ha samma rättigheter i Sverige. Socialdemokraternas politik är en politik för alla”.

    Frihetsbegreppet återtogs och gavs ett nytt innehåll.

    Med ny lagstiftning kan den medellöse få ökad frihet när samhällets olika valbara erbjudanden kostar pengar.

  2. För det första: Det finns bara en politiskt relevant definition av frihet, och det är friheten från (statligt) tvång. Inga andra sorters frihet kan skapas utan att den totala friheten minskar överlag.

    För det andra: Det finns inget sånt som ”kollektivt ansvar”. Om alla enskilda personer i ett kollektiv kan säga ”detta är inte mitt ansvar, det är kollektivets ansvar”, då har kollektivet heller inget ansvar. Det måste alltid finnas minst en person om vilken det kan sägas ”den personen är ansvarig”, samt att den personen kan hållas ansvarig för att ansvar ska föreligga.

    För det tredje: Det finns inget som säger att det inte går att ha kollektiva lösningar i dagens samhälle. Folk är fria att gå ihop och delegera valen till en inom gruppen eller en utomstående. Däremot är det ingen som tvingas godta den kollektiva lösningen för att alla andra lösningar är förbjudna. Tack och lov för det.

    För det fjärde: Vi har inget rösttvång i Sverige. Man kan tycka att en student i statsvetenskap borde känna till det.

    //J

  3. Pingback: Från den fria viljan till institutionell kontroll och valfrihetMMM Meningen Med Miguel

  4. Pingback: Om frihet « Görans tankar och bagateller

  5. Gemensamma utmaningar och problem i det framtida välfärdssamhället kan endast angripas och lösas genom kollaborativt arbete där vi tillsammans verkar och tar ansvar för varandra. Vårt beroenda av varandra ökar i ett solidariskt samhälle där kraven ökar på den enskilde individen och dennes livssituation. Därför blir var och ens angelägen också en angelägenhet också för dig och för mig. Och därför kommer det att bli allt viktigare att vi tallsammans finner lösningar på problem som hotar att drabba oss alla. Här gäller inte längre ditt eller mitt utan allas gemensamma bästa. Det är gott nog!

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s