Kajsa Borgnäs: Klimatfrågan kräver ett nytt socialdemokratiskt tänkande. Del 3

På åtminstone tre sätt, relevanta för partiprogramsrevisionen, utmanas socialdemokratins självbild och samhällsanalys av klimat- och miljöfrågan, avslutar den socialdemokratiska debattören Kajsa Borgnäs sitt inlägg om klimatfrågan och socialdemokratin (del 1 här och del 2 här). Det handlar om synen på vad som byggde landet, den ekonomiska politiken, och teknikutvecklingen. Avslutningsvis beskrivs på vilket sätt resonemangen behövs i det nya partiprogrammet.

Om det är sant att billig energi och ett överflöd av naturresurser spelar en sådan central roll i ekonomin som de ekologiska ekonomerna hävdar, då ställs några av socialdemokratins mest grundläggande ekonomisk-politiska antaganden och ryggmärgsreflexer på huvudet. Man frågar sig; är det över huvud taget möjligt i framtiden, med växande resursbrist och höga energipriser, att hålla fast vid och stötta tillväxtberoende samhällsinstitutioner? Vad är kostnaderna för det? Om de konventionella ekonomerna har rätt så är det kanske helt riktigt att hålla fast vid gängse tillväxtideal och tro på teknikutvecklingens (oanade!) möjligheter. Då kommer den ekonomiska och ekologiska debatten att handla om vilket parti som är bäst på att skapa växande konsumtion, vilket parti som kan komma på snitsigast stimuleringspaket för önskvärda investeringar, ”räddningsaktioner” av institutioner som bidrar till och är beroende av tillväxten genomförs under fanfarer, samt i viss mån handlar debatten (förhoppningsvis) om hur fördelningen av den framtida förgivettagna tillväxten ”efter krisen” ska se ut. I sådana fall befinner sig socialdemokratin fortfarande på lugnt vatten och har en ocean av historisk ekonomisk-politisk erfarenhet att ösa ur.

Men om de ekologiska ekonomerna har rätt, då pekar många av de förment tillväxt- och välståndsskapande institutioner vi försöker hålla under armarna åt helt fel håll. Då räcker det knappast att försöka ”konsumera sig ur krisen”, ”lägga stimulanspaket för tillväxten”, ”jobba längre” och ta ansvar genom att ”stötta bankerna”. I stället är lägre tillväxt, eller ”krympningstendenser” i ekonomin, en ny situation vi måste lära oss att hantera på bästa sätt, och skaffa oss en politik för. Energipriserna ökar snabbt och blir mer volatila – hur skapas långsiktigt välstånd? Naturresurserna blir svåröverkomliga – hur påverkas våra moderna liv? Naturkatastrofer kostar pengar – vem ska betala?

Ungefär som när man tar fram policy på andra politikområden får man då börja med att identifiera de viktigaste principerna först, för att värdera institutionerna (befintliga eller nya) sedan. I detta nya ekonomiska landskap är det viktigt att produktionen fortsätter att ställa om till mer hållbara metoder (varifrån kommer kapital till investeringar om tillväxten sjunker?), att energieffektiviseringar fortgår (hur hindrar man att dessa leder till ökad konsumtion?), att arbetslösheten inte växer (ska arbetstider och arbetsfördelning förändras och vilken inkomst ska människor utan arbete i en ekonomi med lägre tillväxt ha?), att den för naturen skadliga konsumtionen minskar snabbt (med vilka medel åstadkoms detta på ett rättvist sätt?), att handel och transporter förmodligen får sig en rejäl törn (hur skapar man bättre och mer globalt rättvisa handelsförhållanden, samt behåller de positiva sidorna av globaliseringen?), att jämlikheten ökar (hur får man de rika att gå med på det?), samt att demokratin inte åsidosätts (kan människor verkligen demokratiskt ge stöd åt en politik som inte lovar tillväxt?).

Eventuellt bryter en del av våra befintliga institutioner ihop under ett sådant imploderande tryck (det kan hända – se bara vad som händer i Europa!) eftersom hela ränteekonomin bygger på en viss förväntad nivå av tillväxt. Säkerligen kommer många av dem, både inom och utom socialdemokratin, som betraktar sig själva som ”seriösa politiska tänkare” att värja sig mot detta scenario fortfarande när det pågår mitt framför näsan på dem – det har ju så länge de kan minnas funkat fint med gamla vanliga beprövade recept!

Jag förstår om detta scenario låter både alarmistiskt, extremt och utopistiskt på samma gång, särskilt som den socialdemokratiska ekonomiska debatten är van att befinna sig inom vissa givna ramar, där tillväxt, konsumtion och arbete är ömsesidigt förstärkande delar av samma sociala välfärdskarusell. Att föra in ekonomins fysiska eller naturliga sida i ett resonemang som är uppbyggt kring arbetaren och staten låter sig inte så lätt göras. Jag hävdar inte heller att detta resonemang nödvändigtvis måste vara rätt – men jag hävdar att det mycket väl kan vara rätt, och att det därför är extremt bråttom att på allvar börja diskutera denna möjlighet. Att enbart planera för att ekonomin ”efter krisen” kan gå tillbaka till något slags jämviktsläge med normal ekonomisk tillväxt, låga energipriser och större ekologisk hållbarhet är orimligt. Tiderna förändras (troligtvis)! Åtminstone socialdemokratin borde väl försöka koppla samman finans- och miljökrisens olika delar med varandra och resonera kring hur en samhällsekonomi med jämlik välfärd och ekonomisk stabilitet skulle kunna upprätthållas i en värld som lämnat 1900-talets specifika ekonomiska och ekologiska omständigheter bakom sig!

Men tekniken då?

Socialdemokratin ser sig gärna som ett progressivt parti och teknikens möjligheter att lösa olika mänskliga och sociala problem framhålls ofta. Det är klart att teknikutvecklingen har gjort samhället mycket bättre för oss som lever här på en mängd olika sätt, och det är också klart att tekniken förmodligen kommer att fortsätta att förvåna och förundra oss så länge vi lever på jorden. Men tekniken kräver också naturresurser för att skapas och upprätthållas, det är i ett makroperspektiv ofta tveksamt om den verkligen bidrar till miljöförbättring, och för den allra viktigaste av våra tillväxtdrivande naturresurser, oljan, finns över huvud taget inget tekniskt substitut i sikte.

En socialdemokratisk omprövning av miljö- och ekonomiperspektiven innebär inte att vi måste vända ryggen åt tekniken, utan att vi måste se mer realistiskt på teknikens möjligheter och hur beroende vår teknikpark (och våra teknikomgärdade liv) är av naturen och miljön, här och på andra håll i världen. Dessutom kommer teknikutveckling att vara fortsatt viktig även framöver, oavsett hur det blir med den ekonomiska tillväxten. Att vara tillväxtkritiker är inte samma sak som att vara teknikkritiker – det är att ha ett mer realistiskt perspektiv på teknikens möjligheter att förbättra livet för oss. Återigen, lägre tillväxt är kanske inget vi kan välja eller välja bort, utan ett tillstånd som oavsett vi vill det eller ej blir resultatet av faktiska förändrade miljöförhållanden; att då bara hoppas på att ”teknikens under” och ”investeringar i ny teknik” ska lösa de många ekonomiska och sociala konflikter som blir följden, är att avhända sig det politiska ansvaret för hur samhällsutvecklingen ska se ut.

Partiprogram 2013

Att skriva ett nytt partiprogram är inte samma sak som att skriva underlag till regeringsbeslut. Det är heller inget man gör ”bara för att”. Tanken är (antar jag) att man är i behov ett nytt partiprogram som bättre speglar samtidsförhållandena, sätter värderingarna och idealen i samband med nya utvecklingstendenser och försöker förklara principiella ståndpunkter i de viktigaste frågorna idag. Miljö- och klimatutmaningen är både en av de viktigaste och mest osynliga av alla samtidsfrågor, den har inte tillräckligt djuplodande behandlats i tidigare socialdemokratiska partiprogram (särskilt inte i anslutning till de ekonomiska resonemangen och ramverken), den hänger nära ihop med de flesta andra samhällsproblem och den innebär nya och akuta utmaningar mot några av de mer genomgripande föreställningarna om ekonomins och samhällets funktionssätt som socialdemokratin omfattar.

Ett partiprogram har den fördelen att man där inte behöver klara ut exakt hur saker och ting ska genomföras under nästa mandatperiod, utan det är ett utrymme för att resonera lite friare (var annars?) om hur ekonomins fundament hänger ihop, hur värde skapas och fördelas, vilka samhällsekonomiska institutioner som hjälper/stjälper välfärden och jämlikheten, samt vilka de politiska konsekvenserna blir om tillväxt, teknikutveckling och hållbarhet inte så enkelt kan förmås att ömsesidigt förstärka varandra som vi under 1900-talet trott. Ett partiprogram som vill bli något annat än ett pliktskyldigt rabblande av gamla självklarheter måste ta ansvar för att bena ut fler av frågeställningarna kring hur vi tror att vi kan skapa en hållbar ekonomi. Den oerhörda ekonomiska och ekologiska skuld vi som stater och individer har byggt upp kommer att behöva betalas tillbaka på ett eller annat sätt, av nu levande och kommande generationer. Socialdemokratin har tidigare visat att man kan skapa ett gott välfärds- och välståndssamhälle under vissa specifika omständigheter. Den svåra frågan för framtiden är om vi kan skapa ett gott samhälle också under dessa nya omständigheter.

”Trohet mot idealen men trolöshet mot medlen”, brukar vara en Karlebysk devis som upprepas som den svenska socialdemokratins signum. För att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle idag, krävs en verkligt modig trolöshet mot tidigare medel. Denna trolöshet innebär att socialdemokratin, om man är intresserad av dessa överlevnadsfrågor, också måste sätta sig in i ett antal nya kunskapsområden, ny teoretisk debatt, hitta nya intellektuella auktoriteter, slakta heliga kor, och över huvud taget våga vara så intellektuellt ödmjuka som miljöfrågan faktiskt kräver. Det är inget lätt jobb, varken tidsmässigt eller känslomässigt. Alla önskar att klimatförändringarna och miljöförstörelsen inte pågick. Somliga hävdar att det inte är så illa som vi tror. Många är nog rädda att det faktiskt är för svårt för att hanteras. Jag tänker inte vara låtsat optimistisk – jag är obeskrivligt rädd för att det inte går. Å andra sidan; vad är alternativet? Dessutom – om över huvud taget någon politisk kraft kan komma i närheten av att kanske klara ett sådant uppdrag, är det – förmodligen – socialdemokratin.

Detta var sista delen av Kajsa Borgnäs inlägg om klimatfrågan och socialdemokratin. Del 1 hittar du här, och del 2 finns här.

——–

Kajsa Borgnäs

Socialdemokrat, blir till hösten doktorand inom ämnet ”grön tillväxt” vid Potsdam Universität, Tyskland

Advertisements

6 responses

  1. A priori utgår K. Borgnäs från att ökad (ekonomisk) tillväxt innebär ökad förbrukning av ändliga resurser; ej förnyelsebara råvaror. Sambandet finns självfallet givet att produktion i allt väsentligt inkluderar – av råvarorna – bearbetat material – vilket säljs i detaljhandel, etc. – och omvandlad energi – som från råolja till värmeenergi. Men produktion av intellektuella, kreativa skapelser prissätts också och kan ges stora värden beroende på efterfrågan. Ett samhälle som värderar litteratur, konst, vetande, forskning mer än energikrävande aktiviteter och produkter kan således ha en hög tillväxt utan mer betydande resursförbrukning. Allt beror på mänskliga värderingar och intellektuell mognad. Överlever mänskligheten över tid kommer den förr eller senare att få leva i ett sådant globalt ”låg-energi-samhälle”.

  2. Pingback: Alla önskar att klimatförändringarna och miljöförstörelsen inte pågick « Görans tankar och bagateller

  3. Jag delar helt och hållet Kajsa Borgnäs resonemang.

    Socialdemokraterna bör ha en inledande, överordnad ”jordsystemsyn” i sitt 2013-partiprogram. Till denna ”jordsystemsyn” bör programmets övriga avsnitt relatera.

    Vore härligt om (s) kunde bli först med en sådan struktur på sitt partiprogram. Jordsystemet är redan hårt ansträngt. Och ännu tydligare kommer detta att bli inom några få år. Dår bör man ha ett partiprogram som tar sikte på det.

  4. Det Borgnäs gör är att försöka vidga ramarna för vad som vanligtvis är den socialdemokratiska programdiskussionens perspektiv. Som jag ser det handlar det egentligen om tre stora utmaningar:
    1) Det första är det största, nämligen mänsklighetens överlevnad, där klimatfrågan just nu står främst, tidigare var det atomkriget.
    2) Det andra är frågan om vi just nu befinner oss i en strukturkris, där en ny ackumulationsregim växer fram, med konsekvens för ”den gamla världen” när vi glider in i Asiens Århundrade.
    3) Sveriges roll i världen, när den nationella tankefiguren löses upp och partiet ska anpassa sig till en global verklighet. Om det är internationalism UTAN nationell bas som gäller, vad väljer S då?

  5. Att diskutera tillväxt är alltid besvärligt. Det normala upplägget är att deltagarna delas upp i ”tillväxtpositiva” och ”tillväxtfientliga”. Den uppdelningen är ju bara användbar för den inte vågar ställa frågan. I svaret på programkommissionens förslag från s-föreningen på Reimersholme skriver vi:
    ”I diskussionsmaterialet rör man vid frågan om det finns en motsättning mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet. Vi bedömer att så är fallet. Om Kinas ekonomiska tillväxt fortsätter som de senaste 10 åren kommer genomsnittsinkomsten (=konsumtionen) för en kines 2050 att vara ungefär en miljon kronor om året. Kan alla 9 miljarder ha ett konsumtionsmönster som det svenskar med en miljon i årsinkomst har? Knappast – nånstans måste tillväxten klinga av. Naturligtvis kan man tänka sig andra konsumtionsmönster inriktat mot tjänster, t ex krogbesök. Men om vi dräller på krogen tre kvällar i veckan istället för att resa till Thailand så får ju krögarna och deras anställda bättre råd att resa till Thailand istället – och hur ska vi frånkänna dem (eller 1,5 miljarder kineser) den möjligheten? Likaså finns det väldigt starka samband mellan BNP och energianvändning (man kan trixa med dessa samband genom att flytta tillverkning till Kina och s a s exportera energianvändningen, men det förändrar inte grundsambanden), som om det inte leder till ökade koldioxidutsläpp och pärlband av kärnkraft pressar jordens förmåga att producera biomassa för energiändamål bortom gränsen. Att se denna konflikt är inte att vara ”tillväxtfientlig” – ingen vettig människa kan vara fientlig till ekonomisk tillväxt. Men det vore värdefullt om partiprogrammet förberedde oss för ett läge där vi utvecklar välfärdsstaten utan ekonomisk tillväxt och således inte konstaterar att tillväxten är en förutsättning för vår politik eller viftar bort framtida finansieringsproblem med en önskad BNP-tillväxt utan att problematisera.”
    Magnus Nilsson

  6. S ska vara tacksamt för att vi äntligen har en debattör som vågar vända på stenar och trampa på heliga kor. Om jag förstår Borgnäs rätt så menar hon att i en tid när den nordvästliga delaen av klotet inte längre är ensamt om att efterfråga högt välstånd och en välfärdspolitik i linje med den, så möter vi problemen. Och de är inte finanskris i första hand utan en global strukturell kris, västvärlden har ställts inför paybacktime, och då håller inte vare sig år livstil eller de politiska program som försöker tillgodose den. Tack Kajsa Borgnäs för klokskapen.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s