Kajsa Borgnäs: Klimatfrågan kräver ett nytt socialdemokratiskt tänkande. Del 2

På åtminstone tre sätt, relevanta för partiprogramsrevisionen, utmanas socialdemokratins självbild och samhällsanalys av klimat- och miljöfrågan, fortsätter den socialdemokratiska debattören Kajsa Borgnäs sitt inlägg om klimatfrågan och socialdemokratin (del 1 här). Det handlar om synen på vad som byggde landet, den ekonomiska politiken, och teknikutvecklingen.

Vad byggde landet?

”Vi byggde landet” och så vidare i alla ära, men vad som lika mycket som arbetet byggde landet var den plötsliga tillgången på billig energi, främst lättillgänglig olja. Arbetets söner och döttrar bidrog med sin arbetskraft och naturen bidrog med högkvalitativ energi i olika former. Bland humanekologerna har exploateringsteorier utvecklats där utsugningen av naturen följer ett liknande mönster som utsugningen av arbetskraften under kapitalismen (känsliga läsare får ursäkta den marxistiska jargongen) där jordens näringsämnen successivt förflyttats till industriella, urbana centra och förvandlas till avfall, vilket i sin tur skeppas tillbaka till naturen (i form av koldioxid eller annan miljöförstörelse). Nestorn inom ekologisk ekonomi Herman Daly påpekade redan för trettio år sedan att jorden kan hantera detta avfall så länge ”båten inte är full”. Med sju miljarder människor som gör allt för att sitta i samma båt som vi i Sverige gör, är denna kapacitet på många områden redan långt överskriden (ett slags teori om ekonomins storlek som de neo-klassiska ekonomerna helt ignorerar).

Medan naturen i socialdemokratisk historieskrivning alltså spelar en mycket marginell roll för det ekonomiska välståndsbygget, är det för de ekologiska ekonomerna uppenbart att framför allt oljan har spelat en av huvudrollerna sedan den industriella revolutionen. De rika ländernas tillgång till ”billiga” naturresurser och energi från fattiga länder, samt möjlighet att exportera de värsta miljöförstörande produktionsverksamheterna och avfallet dit, upprätthålls fortfarande idag av ett orättvist globalt handelssystem. Som humanekologen Alf Hornborg påpekat gör maktförhållandena i det globala handelssystemet att utbytet av värde i monetära termer kan se ut att vara någorlunda jämlikt mellan rika och fattiga länder på världsmarknaden, medan det i själva verket pågår en nettoöverföring av högkvalitativ energi och värde från fattiga länder i syd till rika länder i nord – en överföring som snarare ökar än minskar i takt med att vi fortsätter att bygga ut vår resursslukande teknologipark här i nord medan de basala överlevnadsmöjligheterna för människor i syd undermineras.

För den socialdemokratiska politiska självbilden innebär detta att idén om att tillväxten är något människan skapat via arbete måste kompletteras med insikten om att tillväxten också skapas av att naturen orkar ge energi (främst olja) och ta emot avfall – vilket den inte längre kan i samma utsträckning som tidigare! De grundläggande, naturliga betingelserna för det svenska välståndet och välfärden byggd på tillväxt ser alltså ut att ha förändrats i takt med att naturkapitalet utarmats. Även om det i det innevarande partiprogrammet således finns skrivningar om vikten av hållbarhet och ”hushållning med jordens resurser” osv., fördjupas egentligen inte denna förståelse av naturens centrala roll för välståndet. Genom att undvika att gå på djupet med frågan om utsugningen av naturen (som alltså till skillnad från arbetskraften inte reproducerar sig i oändlighet) kan man visserligen upprätthålla en bild av att vi kan skapa ”grön, evig tillväxt” genom att modifiera 1900-talets tillväxtmodell i marginalen. Men att ignorera miljökapitalets grundläggande och förändrade betydelse för den svenska välfärden/modellen är i verkligheten både farligt och naivt.

Ekonomisk politik och krisbekämpning

En kapitalistisk ekonomi utan tillväxt hamnar i det vi kallar ”recession” eller ”depression” med bankkrascher, växande arbetslöshet och, kanske, statsbankrutt som följd. Ju lägre tillväxt, desto svårare är det att omfördela välståndet i samhället. Det är klart att det i en sådan miljö är svårt att hävda att ”nedväxt” är något bra.

Med ett miljöperspektiv på samhällsekonomin är det dock knappast en fråga om ”om” utan om ”när” och ”hur” en sjunkande tillväxt (eller välstånd) förr eller senare kommer att behöva hanteras. Den finanskris vi nu genomlever är i detta perspektiv mycket närmare kopplad till miljö- och klimatkrisen är vi hittills velat tro. De flesta ekonomer, också inom arbetarrörelsen, har hittills förkastat varningarna om att resursbrist (och höga energipriser) i förlängningen riskerar att permanent underminera den ekonomiska tillväxten. De flesta är överens om att finanskrisen orsakades av för hög skuldsättning (i sin tur orsakad av aggressiv kreditgivning och stillastående reallöner i många länder) och att vi samtidigt förmodligen nått det som kallas peak oil (toppen av billig oljeproduktion i världen), verkar mest ses som en slump. De neoklassiska ekonomerna hävdar att den pågående finanskrisen är en av alla vanliga finanskriser som drabbar kapitalistiska länder då och då och kommer att efterföljas av en period av ”normal” ekonomisk tillväxt. Hittills har socialdemokratin sällat sig till denna analys.

Om det ändå vore så väl! Statsvetaren Daniel Lipson har gjort ett annat tankeexperiment; om man utgår från att det i själva verket är växande brist på naturresurser och stigande priser på energi som satt allt större tryck på världsekonomin under de senaste åren/decennierna (och därmed underminerat viktiga förutsättningar för tillväxt), då skulle man anta att lagstiftare, för att försöka öka tillväxten, bemötte denna situation genom att 1) avreglera finansiella marknader för att underlätta större finansiellt risktagande och kreditgivning, 2) sänkte skatterna för de rika och för företagen, 3) skuldsatte sig hellre än höjde skatterna för att upprätthålla viss offentlig konsumtion, 4) uppmuntrade privat skuldsättning snarare än löneökningar för växande privat konsumtion, 5) spenderade stora summor pengar på att säkerställa tillgång till värdefulla naturresurser (läs bl.a. Irakkrig), 6) sköt dyra investeringar på framtiden och 7) centralbankerna skulle antingen hålla räntan låg för att uppmuntra konsumtion framför sparande eller tvingas höja räntan till följd av inflationstryck från höjda energipriser, vilket spär på en arbetslöshet som redan är på väg uppåt (i båda fallen agerar centralbankerna i samspel med/påverkade av en omvärld med växande miljöproblem). Staterna och bankerna skulle alltså vidta alla de finansiella åtgärder de har tillgång till för att så länge som möjligt upprätthålla en ”artificiell”, konsumtionsdriven, tillväxt, och den finanskris vi ser nu skulle vara den ganska naturliga följden av en bubbla som spricker när dessa metoder helt enkelt använts lite för länge och inte längre har kontakt med den ”reala” ekonomin (vilken egentligen har ”krympningstendenser”).

Är inte detta mer eller mindre vad som har hänt, både i USA, Europa och Sverige? Skatterna har successivt sänkts, den offentliga och privata skuldsättningen har ökat (även om svensk offentlig skuldsättning i dagsläget är låg – något som kan ändras snabbt om den extremt höga privata skuldsättningen plötsligt skapar någon slags hemkokad svensk bankkris), den finansiella avregleringen har gått snabbt, viktiga infrastrukturinvesteringar har skjutits på framtiden och de globala energipriserna har successivt stigit (att inte priserna på alla ändliga naturresurser stigit beror troligen på att marknaden har en alltför kort tidshorisont). Sammantaget har även vår tillväxtmodell blivit allt mer kredit- och konsumtionsberoende – förmodligen eftersom det är den tillväxtmodell som varit möjlig att åstadkomma.

När efterfrågan och bristen (priserna) på naturresurser och energi nu fortsätter att öka samtidigt som många stater har finansiella problem, huspriserna sjunker, folk reser mindre, inte köper så många nya bilar osv. kommer staterna fortsätta tvingas försöka hitta nya innovativa, ”artificiella” sätt att hålla igång tillväxten på, något som riskerar att leda till ytterligare finansiellt risktagande, skuldsättning, ekonomisk instabilitet, finansiella kriser osv. Att Sverige, på grund av sina ”goda statsfinanser” skulle lyckas ställa sig vid sidan av en sådan europeisk/global utveckling är otroligt. I stället borde just en liten, öppen ekonomi fundera extra mycket på vad detta kan tänkas få för konsekvenser för vårt välstånd och välfärd i framtiden.

Den avslutande delen av Kajsa Borgnäs inlägg hittar du här. Den första delen finns här.

——————————–

Kajsa Borgnäs är socialdemokrat och blir till hösten doktorand inom ämnet ”grön tillväxt” vid Potsdam Universität, Tyskland

Advertisements

One response

  1. Pingback: Alla önskar att klimatförändringarna och miljöförstörelsen inte pågick « Görans tankar och bagateller

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s