Kajsa Borgnäs: Klimatfrågan kräver ett nytt socialdemokratiskt tänkande. Del 1

För att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle idag, krävs en verkligt modig trolöshet mot tidigare medel, skriver den socialdemokratiska debattören Kajsa Borgnäs. Denna trolöshet innebär att socialdemokratin, om man är intresserad av dessa överlevnadsfrågor, också måste sätta sig in i ett antal nya kunskapsområden, ny teoretisk debatt, hitta nya intellektuella auktoriteter, slakta heliga kor, och över huvud taget våga vara så intellektuellt ödmjuka som miljöfrågan faktiskt kräver. Det är inget lätt jobb, varken tidsmässigt eller känslomässigt.

I de båda socialdemokratiska partiprogrammen från 1990 och 2001 har man försökt integrera miljöfrågorna på ett mer genomgripande sätt i socialdemokratins samhällsekonomiska analys. Båda programmen pekar på farorna med de växande miljöproblemen, att den ekonomiska tillväxten inte får ”skapas genom en förbrukning av ändliga naturresurser” samt att internationellt samarbete och teknikutveckling kan hjälpa till att skapa en ”verklig” tillväxt – en tillväxt som inte längre sliter på miljön. I programmet från 2001 står bland annat, under stycket ”Det gröna folkhemmet”, att:

”Det [hållbar utveckling] förutsätter mycket kraftiga minskningar av dagens resursförbrukning, något som kräver förändringar i både produktions- och konsumtionsmönster. Det kräver en ny syn på ekonomisk rationalitet, nya linjer i samhällsplaneringen och ett individuellt ansvar för den egna resursförbrukningen. Hänsynen till miljöns krav måste byggas in i produktionsprocessen redan från början.”

Sedan det senaste partiprogrammet skrevs har världens befolkning vuxit med en miljard, det globala BNP har fördubblats, de globala koldioxidutsläppen per capita har ökat med 25 procent, den totala ansamlingen koldioxid i atmosfären har ökat från 370 till 390 ppm, det globala oljepriset har mer än fördubblats, målet att hålla de globala temperaturökningarna till max två grader har i praktiken övergivits, Kyotoprotokollet har misslyckats, extremt och dödligt väder blir allt vanligare osv. osv. i all tröttsam oändlighet. För Sveriges del har vissa delar av miljöutvecklingen gått åt rätt håll (exempelvis energieffektiviseringar och förbättrad produktionsteknik) medan annat, framför allt miljöpåverkan från växande privatkonsumtion, resor och handel, går åt helt fel håll. Glappet mellan de båda programmens förhoppningar och den faktiska utvecklingen under de senaste decennierna är stort, och tyvärr växande. Trots detta är intresset för klimat- och miljöfrågor knappast större nu än det var för ett decennium sedan. Varför?

I sin sociologiska studie ”Living in Denial” undersöker forskaren Kari Mari Noorgard de individuella känslor och handlingar som följer på medvetenheten om att vår livsstil och ekonomi i allt snabbare takt förstör levnadsförutsättningarna på jorden. Apati, ignorans, förnekelse och förminskning av de faktiska omständigheterna och deras konsekvenser hör till den känslomässiga repertoar som människor använder för att skydda sig själva mot den psykologiska stress som klimat- och miljöförändringarna annars skulle leda till. Hon beskriver hur folk inte gillar att bli påminda om klimatförändringarna, de pratar helst inte om dem, om privata samtal någon gång glider in på klimatproblemen tystnar man snart, man föredrar att inbilla sig att ”det inte är så farligt”, i politiska samtal avgränsar man gärna miljöfrågorna till att handla om mer lätthanterliga frågor som energiteknik, miljömärkning eller en extra busslinje här och där.

Maktlöshet är en enormt kraftfull och obehaglig känsla, och för att slippa känna maktlöshet inför klimatförändringarna disciplinerar människor sina egna känslor genom att inte tänka på de faktiska förhållandena. Noorgard kallar det att vi lever i en slags dubbel verklighet; de flesta av oss vet mycket väl att miljöutvecklingen går i snabb takt åt fel håll men vi pratar inte om det, varken privat eller politiskt. I stället blir klimat- och miljöproblemen ett allmänt bakgrundsbrus i den samhälleliga debatten, oartikulerat och känslomässigt ofarligt, som får ackompanjera andra frågor där det oftare finns mer färdigformulerade mallar för vad vi borde tycka och tänka.

Noorgard beskriver också hur ett antal konkreta verktyg används särskilt för att undvika att behöva ta politiskt ansvar för klimat- och miljöproblemen. Genom det hon kallar ”tools of order” kan man hävda att det egna landets produktion (hon exemplifierar med oljeproduktion i Norge, men det kan lika gärna gälla bilproduktion i Sverige) är så mycket miljösmartare än andra länders dito att det därför är god miljöpolitik att hålla fast vid den. Genom ”tools of innocence” kan man argumentera för att det egna landet står för en så liten andel av de globala miljö- och klimatproblemen att det ändå inte spelar jättestor roll vad vi gör här hemma. En tredje strategi är att skylla på bristande kunskap hos väljarna/medborgarna; om människor bara visste mer om klimatproblemen skulle vi kanske äntligen kunna börja agera! Som bland annat American Geophysical Union visat verkar detta inte alltid stämma med verkligheten; snarare finns samband som visar att ju mer information människor har om klimat- och miljöproblemen, desto mindre troligt är det att de agerar för att minska dem. Oavsett om det är sant eller ej är det tydligt att den extrema komplexiteten i klimat- och miljöfrågorna ofta lämnar oss helt handfallna. Att dessa psykologiska undvikande-strategier är möjliga att förstå på individnivå gör dock inte att de är försvarbara som politiska projekt: hela idén med demokrati är ju att människor tillsammans kan åstadkomma storheter som enskilda individer inte klarar av!

Gräver man ett tag i miljö- och klimatforskningen hamnar man förr eller senare i debatten om ”grön tillväxt”. Detta är ett svårt ämne, och data är ofta osäkra. I den socialdemokratiska (och närstående) debatten har begrepp som ”grön tillväxt ” (eller ”hållbar tillväxt” eller liknande) ofta fått rollen som trollspö, laddat med magiska egenskaper, i ett försök att konfliktfritt förena ekonomisk tillväxt och ökad miljömässig hållbarhet. Hur denna ”gröna tillväxt” egentligen skulle se ut definieras dock sällan – i stället verkar det vara tillväxten i sig som är den viktigare variabeln, och hållbarheten ges betydelse enbart i den mån den bidrar till ekonomisk tillväxt. Inom den ekonomisk-ekologiska forskningen pågår samtidigt en helt annan utveckling: möjligheterna för och antagandena bakom idéer om att ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet konfliktfritt går att förena kritiseras och ifrågasätts ur olika perspektiv från allt mer väletablerade källor. I ett av diskussionsunderlagen inför FN:s senaste konferens om handel och utveckling fastslår exempelvis rapportförfattaren Ulrich Hoffmann att investeringar i ”grön teknik” och andra åtgärder för att sporra ”grön” produktion visserligen kan ge nya tillväxtimpulser i våra ekonomier (vilket är särskilt önskvärt i kristider), men för snabba, absoluta och permanenta minskningar av koldioxidutsläpp och utarmning av naturresurser krävs mer långtgående ingrepp i etablerade ekonomisk-politiska modeller.

Även för Sveriges del visar forskningen på växande miljöpolitiska problem kopplade till tillväxten. I en studie av de svenska koldioxidfotavtrycken visar Minx med forskarkollegor för det första att de svenska koldioxidutsläppen är mycket större än vi normalt hävdar: detta dels om vi räknar med den växande produktionen av varor utomlands för slutkonsumtion i Sverige och dels inser att det just är mycket av den ”smutsigaste” tillverkningen som flyttat/upprätthålls utomlands. För det andra visar de att ”konsumtionssidan” i ekonomin ökat dramatiskt i betydelse när det gäller att förklara hur våra utsläpp och utarmningen av naturresurser kan växa trots att teknikutveckling och energieffektivisering ofta går åt rätt håll. Att argumentera för teknikförbättringar på produktionssidan eller fler ”gröna investeringar” räcker därmed inte särskilt långt när de klimat- och miljövinster som görs på produktions-/tekniksidan ”äts upp” av växande (privat-)konsumtion. Även om det inte är helt lätt att säga exakt hur sambanden ser ut, är det uppenbart att den positiva bild som vi ofta har av oss själva som ett slags miljömässigt ”föregångsland”, knappast hänger ihop med verkligheten längre.

Varför är detta viktigt? Är inte ”grön tillväxt” ändå bara en slogan och är det verkligen meningsfullt att ägna sin tid åt att punktera slogans? Som sagt, debatten om ”grön tillväxt” är stor och komplicerad, men min poäng är att jag har en obehaglig känsla av att det inom socialdemokratin har spridit sig en föreställning om att det ”i princip” går åt rätt håll med miljöfrågan; ”i princip” har vi koll på läget, ”i princip” räcker det bara med att vinna valet så kommer vi sätta Sverige på rätt köl för ”hållbar tillväxt”, ”i princip” löste väl Göran Persson de värsta knutarna med sitt ”gröna folkhem”.  Jag tror inte detta stämmer. Tvärtom så tror jag att den gröna tillväxtidén är en farlig undvikande-strategi vars framgång bidragit till att den klimat- och miljöpolitiska debatten inom socialdemokratin i stort sett stått still de senaste tio åren. Även om tidigare s-regeringars miljöpolitik varit relativt ambitiös, förändras inte det faktum att idén om ”grön tillväxt” är en idé som i stor utsträckning bygger på ett mikroperspektiv på tillvaron. I det enda perspektiv som naturen bryr sig om, makroperspektivet, gäller både att ”hållbar produktion” inte alltid är så globalt hållbart som det låter, samt att växande konsumtion av kläder, mat, resor och allehanda grejer i Sverige sätter igång en hel kedja av globala produktions- och avfallsprocesser som får konsekvenser långt utanför vårt lilla lands gränser. ”Tools of order” och ”tools of innocence” är därmed rätt orimliga som förhållningssätt när det gäller att komma till rätta med en allt mer utmattad miljö.

Att på djupet sätta sig in i klimat- och miljöfrågorna är som att lära sig ett nytt språk; det är jobbigt, det tar tid, man får traggla massa nya ord och siffror, man får försöka hitta en del nya intellektuella auktoriteter och grammatiken stämmer inte alltid med den man tidigare använt. Men jag tror det är nödvändigt att lära sig detta språk, och när man gör det inser man att den ekonomisk-ekologiska analysen måste vara mycket mer djuplodande än vad den socialdemokratiska hittills varit.

På åtminstone tre sätt, relevanta för partiprogramsrevisionen, utmanas socialdemokratins självbild och samhällsanalys av klimat- och miljöfrågan. Läs mer om detta i del 2 och del 3 av Kajsa Borgnäs inlägg.

—————————————-

Kajsa Borgnäs är socialdemokrat och blir till hösten doktorand inom ämnet ”grön tillväxt” vid Potsdam Universität, Tyskland

Advertisements

3 responses

  1. Det var mycket ord ochabstrakt tänkande. Men jag önskar att allt detta skulle kunna leda till konkreta förslag. Jag tycker nog att svenskarna och Sverige har ett utvecklat klimatttänkande. Det behövs alltså inte längre någon omskolning för att begripa ämnet och omställningen som behövs.
    Det som har varit beklagligt är att alliansen och särskilt moderaterna har deklarerat att Sverige redan gör så mycket. Det finns en självgodhet i det som det finns i stort sätt allt som moderaterna säger numera.
    Jag önskar ändå en debatt om konkreta mål. Jag ger ett exempel : sopsortering. Jag har bott länge i Södertälje kommun och numera i Gnesta. Vi har haft en bra sopsortering i båda kommunerna. Det är gröna påsen till matavfall, det är sortering av plast, papper, metall, batterier osv som sedan tas hand om kommunala tippar. Avfallet omvandlas till värme osv.
    Men reser man bara en liten bit norrut, till exempel till Stockholm så är det fortfarande samma soppåse till allt som gäller! Sedan bränns soporna. Nu har man också börjat bränna sopor från Italien!
    Varför finns det inte lagar och regler som tvingar fram en sopsortering i hela landet!
    Ett annat exempel är solenergi och individernas ansvar/möjligheter att ombesörja sin energi. Varför fortsätta att satsa lå långa vägar för energiproduktionen och på stora kraftbolag? Varför inte försöka göra samhällen självförsörjande med blandformer av energiproduktion. Det hette sol, vind och vatten på 70-talet. Nu heter det kärnkraftverk. Socialdemokaterna har inte förflyttat sig en cm i frågan.
    Ett tredje exempel är rengöringsverken i kommunerna och moderniseringen av dem.
    Göra dem ekologiskt hållbara.
    Sedan får vi inte glömma att vi har det viktigaste för överlevnad om klimatkatastrofen blir ett faktum:drickbart vatten. När stora delar av världen närmar sig vattenbrist så har vi mycket av den varan.
    Jag är inte skolad eller akademisk vad gäller miljöfrågor. Men man måste ge alla känslan av att de kan påverka sin situation. Ett hållbart samhälle börjar man arbeta med redan i förskolan.
    Päivi Rissanen Nilsson, Gnesta.

  2. Pingback: Alla önskar att klimatförändringarna och miljöförstörelsen inte pågick « Görans tankar och bagateller

  3. Pingback: Behovet av en global masterplan | Globaliseringen 3.0

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s