Ulf Bjereld: Solidaritet i ett individualiserat informationssamhälle

Sverige är ett av världens mest individualiserade länder, konstaterar Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap i Göteborg. Men individualisering är på gott och på ont, menar han. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas. Nu bör socialdemokratin ta chansen att utveckla en röd frihetsvision, som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Det visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självständiga opinionsyttringar, individuella rättigheter och självförverkligande. Kollektiva tillhörigheter som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.

Vad innebär individualiseringen för makt och demokrati i Sverige? Vilka nya sociala grupper och vilka nya politiskt relevanta skiljelinjer växer fram i individualiseringens spår? Är det slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualism med en vilja att värna gemenskapsvärden?

I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har främjat nätverksorganisering, där individualiserade medborgare kan välja vilka enskilda sakfrågor de vill engagera sig i, i stället för att köpa det helhetspaket som det innebär att gå med i ett politiskt parti.

Andelen väljare som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har mer än halverats under de senaste 40 åren, från 65 procent 1968 till 28 procent 2010. Andelen väljare som betraktar sig som starkt övertygad anhängare av något politiskt parti har minskat från 53 procent 1960 till 17 procent 2010. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 33 procent 2010. Andelen väljare som bestämmer vilket parti de skall rösta på först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 53 procent 2006. Klassröstningen minskar – det blir allt svårare att utifrån kunskap om en människas klasstillhörighet uttala sig om vilket parti han eller hon röstar på. Dessa trender av minskad partiidentifikation, ökad väljarrörlighet och minskad klassröstning är inte unikt för Sverige, utan återfinns på olika nivåer i flera västerländska demokratier.

Allt färre svenskar väljer att vara medlemmar i ett politiskt parti. År 1960 var nästan var fjärde svensk – 22 procent – partimedlem. År 2010 hade andelen sjunkit till 6 procent. Trenden att de politiska partierna förlorar medlemmar gäller större delen av Europa. Socialdemokraternas och Vänsterpartiets första maj-demonstrationer samlar bara en bråkdel deltagare jämfört med för några decennier sedan.

Men att medborgarna vänder de politiska partierna ryggen innebär inte att medborgarnas politiska deltagande överhuvudtaget minskar. Medborgarna är minst lika politiskt engagerade som tidigare, men engagemanget tar sig andra uttrycksformer än genom de politiska partierna. Det politiska intresset visar heller inga tendenser till att minska.

Samhällets accelererade individualisering hänger samman med utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området. Den kommunikationsteknologiska revolutionen innebär att människor frigörs från territoriet. Det blir lättare att resa och att flytta, och att hålla kontakt med människor varhelst i världen de befinner sig. Frigörelsen från territoriet ger individen mer makt eftersom handlingsmöjligheterna ökar och därigenom också möjligheterna att förverkliga sina livsprojekt. Möjligheterna till kommunikation och politisk mobilisering bortom den fysiska närvaron växer. Samtidigt minskar nationalstatens makt, eftersom nationalstaten baserar sin makt på kontroll av territorium. När den mellanmänskliga kommunikationen får allt lättare att korsa nationalstatens gränser blir det också allt svårare för staten att bibehålla sin maktställning.

Människans växande frigörelse från territoriet innebär att territoriell tillhörighet eller boplats påverkar individens liv i allt mindre utsträckning. Den territoriella tillhörigheten blir därför också allt mindre relevant för individens identitetsutveckling. Kollektiva tillhörigheter som är territoriellt betingade luckras upp, det vill säga individens identitet betingas allt mindre av den territoriella grupptillhörigheten.

Eftersom territoriella gränser minskar i betydelse urholkas nationalstatens legitimitet som suverän maktutövare. Därigenom stärks också normen om de mänskliga rättigheterna. Efter det kalla krigets slut är det inte längre legitimt att beskriva brott mot de mänskliga rättigheterna i termer av en stats ”inre angelägenheter”. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har försvårat för stater att dölja brott mot de mänskliga rättigheterna och samtidigt skapat bättre möjligheter att bekämpa sådana brott.

Den kommunikationella revolutionen kännetecknas också av framväxt av transnationella nätverk och nätverksbaserat samarbete. I sociala nätverk utgörs noderna oftast av människor, antingen i form av individer eller i form av grupper. Nätverk är inte baserade på formellt medlemskap eller på nationell/territoriella tillhörigheter. Internationellt utmanas nationalstatens makt och suveränitet av olika nätverk – allt från terrornätverk som Al Qaida till olika NGO:s (Non-Governmental Organizations) som driver olika sakfrågor.

Till skillnad från den fasta nationella/territoriella tillhörigheten påverkar således platsen i nätverket individens liv i allt större utsträckning. Nätverket har ofta en lös organisation, där individer går in och går ut över tid. Nätverksorganisationen främjar därför inte känslan av grupptillhörighet. Eftersom nätverk i allmänhet är mer flexibla och temporära än formella organisationer så blir också identiteterna flexibla.

Den kommunikationella revolutionen innebär också att kreativitet, innovation och flexibilitet får öka betydelse för att främja produktivitet och konkurrenskraft. Under industrisamhället utgjorde produktionen av materiella varor en grundbult i ekonomin. I dagens samhälle har produktionen av immateriella varor blivit allt viktigare. Kapitalets strävan efter produktivitet och konkurrenskraft finns förstås kvar, men kreativitet och innovation blir allt viktigare för produktiviteten och flexibilitet allt viktigare för konkurrenskraften.

Den viktigaste skiljelinjen i arbetskraften går efter i vilken utsträckning som arbetskraften har förmåga att oavlåtligen omdefiniera den kvalifikation eller egenskap som behövs för en viss arbetsuppgift. De individer som har denna förmåga har lättare att anpassa sig till produktionsprocessens ständigt föränderliga uppgifter. Det har blivit populärt att tala om individens ”anställningsbarhet”. Ansvaret för att bli anställningsbar (i betydelsen inneha den kompetens som behövs för att vara attraktiv på arbetsmarknaden) individualiseras genom att läggas på den enskilde individen.

Men vilka sociala grupper är det då som blir centrala i samhällen där kunskap, kreativitet och individuell kompetens blir allt viktigare och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Eller för att formulera det annorlunda: Hur kan vi lämpligen förstå och karaktärisera informationssamhällets klassamhälle? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens informationssamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund. Men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet dominerar visserligen inte i kvantitativa termer, men det intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik.

Den värdeformerande processen är inte längre begränsad till produktionen av varor, till fabriken eller till det betalda lönearbetet, menar Hardt och Negri. Skapandet av immateriella värden blir då inte heller knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Det immateriella arbetets logik undergräver uppdelningen mellan arbetstid och fritid.

Den materiella produktionen skapar medlen för det sociala livet, som t ex livsmedel, kläder, transportmedel, hushållsredskap eller datorer. Den immateriella produktionen däremot skapar inte medlen för det sociala livet utan det sociala livet som sådant, som t ex kunskap, idéer, förståelse, tolkningar, relationer och kommunikation. Den immateriella produktionens primat innebär därför att det blir allt svårare att göra skillnad mellan att producera och att leva. Mänsklig gemenskap är både en förutsättning och en konsekvens av den immateriella produktionen. Men trots att producerade kommunikationer, tolkningar och idéer till sin natur är gemensamma förmår ändå kapitalet lägga beslag på stora delar av de värden som den immateriella produktionen skapar, hävdar Hardt och Negri. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna.

Den immateriella produktionen påtvingar andra former av arbete sin egen tendens och undergräver uppdelningen mellan arbete och fritid. En viktig skillnad mellan den materiella och den immateriella produktionen är att medan den materiella produktionen skapade medlen för det sociala livet så skapar den immateriella produktionen det sociala livet som sådant.

I detta nya informationssamhälle växer en ny, politiskt relevant, social grupp fram. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.

I informationssamhället utspelar sig en kamp kring två typer av kunskapsobjekt: det första objektet är kunskap vars användning syftar till ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap vars användning syftar till ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där gamla värden och normer håller på att luckras upp. Kunskapsobjekten genererar två grupper av fria logotyper. Den ena drivs av en strävan efter självförverkligande medan den andra gruppen drivs av en strävan efter att förbättra världen. Självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda, medan världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga.

Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja.

De fria logotyperna står längre till höger i flera sakpolitiska förslag som sex timmars arbetsdag, privat sjukvård, inkomstskillnaderna i samhället samt den offentliga sektorns storlek. De röstar också mer sällan på Socialdemokraterna och mer ofta på Folkpartiet och Moderaterna än befolkningen i övrigt. De fria logotyperna har en mer positiv inställning till flyktingmottagning och till bistånd, och de vill i större utsträckning satsa på ett samhälle med internationell inriktning, ett mångkulturellt samhälle och ett samhälle präglat av kristna värden. Däremot vill de i mindre utsträckning satsa på ett samhälle baserat på svenska värden eller på lag och ordning. De fria logotyperna ger också uttryck för ett större förtroende för politiker och ett mindre politiskt missnöje än befolkningen i övrigt.

Men det finns stora åsikts- och värderingsskillnader inom de fria logotyperna som grupp, d v s mellan självförverkligare och världsförbättrare. Självförverkligare står längre till höger i de sakpolitiska förslag som redovisades ovan och har en mer negativ inställning till flyktingmottagning och bistånd. Självförverkligare röstar också betydligt mer ofta på Moderaterna och mer sällan på Socialdemokraterna än vad världsförbättrare gör. Självförverkligare är också mer negativa till att öka glesbygdsstödet, till att avveckla kärnkraften och att satsa på ett miljövänligt samhälle. Dessutom är självförverkligare mer positivt inställda till att prioritera ett samhälle med marknadsekonomi, hög ekonomisk tillväxt, lag och ordning och med internationell inriktning, samt mer negativt inställda till att prioritera ett samhälle baserat på kristna värden än vad världsförbättrare är.

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.

Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna, i huvudsak urbana, grupp som en modern socialdemokrati måste attrahera. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.

Är det då slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualisering med en vilja att värna gemenskapsvärden? Det är viktigt att komma ihåg att individualisering är på gott och på ont. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas.

Ingenting tyder på att svenskarna i sina värderingar är mindre solidariska i dag än tidigare. Men en frihetlig anda präglar informationssamhället. Vid sitt installationstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne med att utveckla en röd frihetsvision, för att den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Av olika skäl blev det inte så. Nu finns nya möjligheter att åstadkomma en sådan. En röd frihetsvision som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister som återfinns i de nya sociala grupper som växer fram i informationssamhällets spår.

Ulf Bjereld

Några bloggkommentarer om programkommissionens blogg från de senaste dagarna: Alexandra EinerstamVeronica Palm – Kulturmagazinet Kulturbloggen – Görans tankar och bagateller Fler bloggar på Netroots.

Referenser
van Bietzen, Ingrid, Mair, Peter & Poguntke, Thomas (2012) “Going, Going,…Gone? The Decline of Party Membership in Contemporary Europe” European Journal of Politics Research 51: 24-56, 2012.

Bjereld, Ulf & Marie Demker (2005) I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag. Stockholm: Hjalmarson & Högberg.
Bjereld, Ulf & Marie Demker (2008) Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer. Stockholm: Hjalmarson & Högberg.
Bjereld, Ulf & Marie Demker (2011) Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid. Stockholm: Hjalmarson & Högberg.
Castells, Manuel (1998a) Nätverkssamhällets framväxt. Göteborg: Daidalos.
Castells, Manuel (1998b) Identitetens makt. Göteborg: Daidalos.
Castells, Manuel (2000) Millenniets slut. Göteborg: Daidalos.
Florida, Richard (2002) The Rise of the Creative Class. New York: Basic Books.
Garsten, Christina & Kerstin Jacobsson (2004) ”Learning to be Employable: An Introduction” ur Garsten, Christina & Kerstin Jacobsson (eds) Learning to be Employable. New Agenda on Work, Responsibility and Learning in a Globalizing World. Basingstoke/New York: Palgrave.
Gouldner, Alvin W (1979) The Future of Intellectuals and the Rise of the New Class. London & Basingstoke: The McMillan Press.
Hardt, Michael & Antonio Negri (2003) Imperiet. Göteborg/Stockholm: Glänta produktion/Vertigo förlag.
Hardt, Michael & Antonio Negri (2007) Multituden. Krig och demokrati i imperiets tidsålder. Hägersten: Tankekraft förlag.
Hardt, Michael & Antonio Negri (2009) Commonwealth. Cambridge, Mass.: The Belknap Press of Harvard University Press.
Holmberg, Sören, Weibull, Lennart & Oscarsson, Henrik (red) (2011). Lycksalighetens ö. SOM-institutet. Göteborgs universitet. SOM-rapport nr 52.

Oscarsson, Henrik & Holmberg, Sören (2011a) Åttapartivalet 2010. Redogörelse för 2010 års valundersökning i samarbete mellan Statistiska centralbyrån och Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

Reich, Robert B (1991) The Work of Nations. Preparing Ourselves for 21st-Century Capitalism. New York: Alfred A Knopf.
Whiteley, Paul F. (2011) “Is the Party Over? The Decline of Party Activism and Membership across the Democratic World” Party Politics 17: 21-44.

Annonser

5 responses

  1. Pingback: Jag kan inte glömma Adolf | Storstad

  2. Jag känner igen mig precis i definitionen av en självförverkligare. Men jag är socialdemokrat (och partimedlem) och jag kommer att rösta på S utan vare sig RUT, fria skolval, privata alternativ i vården eller gynsamma regler för småföretag, så det jag skriver här handlar om gruppen i allmänhet snarare än om mig. 

    Jag tror att en stor grupp av självförverkligarna aldrig kommer att röst på oss, så dem kan vi lägga åt sidan.

    Jag tror att de övriga kan tänka sig att betala relativt hög skatt och att vara med och solidariskt finansiera vård, utbildning  och omsorg. Men då vill de veta att skattepengarna används effektivt, och de vill inte behöva skämmas för den delen de får behålla. http://bit.ly/JlwPRT

    Jag tror att denna grupp potentiella S-väljare är mycket måna om känslan av att få vara piloter i sina egna liv. De vill inte bli styrda i sina val av skola, vårdcentral eller pensionsförsäkringar. De är vana vid att ha konsumentmakt då de är konsumenter, och makt över sin egen tid då de förhandlar med sina kunder/arbetagivare. De är vana vid att kunna hota med att resa sig upp och gå om det inte passar dem. Tar man ifrån dem denna makt blir de frustrerade och känner sig omyndigförklarade, och då röstar de på någon annan. http://bit.ly/M0Tl0G

    Jag tror också att dessa väljare känner att de bidrar mer än de får tillbaka. För att ställa upp på detta vill de veta att ingen (eller så få som möjligt) missbrukar systemen de finansierar. Vi måste visa att vi inte är ett bidragsparti, utan att vi avkräver alla medborgare att de är med och tar sitt eget ansvar för sig själva. Sedan skall vi ha generösa system som är med och stöttar alla som behöver det så ofta de behöver det, men det fråntar inte individen hens eget ansvar. http://bit.ly/KaX4Xu

    Nu skall vi inte gå ifrån alla våra värderingar och principer för att locka denna grupp. Tvingas vi bli moderater för att vinna val, då är det ingen idé. Då är det bättre att satsa på opinionsbildning och försöka få med folk på våra idéer. Vi skall leda opinionen, inte för mycket låta den leda oss. En svår balansgång, men nödvändig.

  3. Pingback: Om fria logotyper « Görans tankar och bagateller

  4. Såvitt jag kan förstå är det alltid medelklassen som har avgjort den politiska utvecklingen i vårt land. Så länge socialdemokratin enbart slogs för arbetarklassen lyckades man möjligen ta, men i varje fall inte behålla den politiska makten. Det var först när en fast allians med en tillräckligt stor andel av medelklassen etablerades som socialdemokraterna blev statsbärande – det taktiska och ideologiska grepp Carl Hamilton definierar som (S)-koden.
    Hamiltons poäng (om jag tolkar honom rätt) – och jag kan inte se annat än att han har rätt – är att detta grundläggande förhållande alltjämt gäller och att det är när partier svikit denna linje vi har fåt probelm. Vill socialdemokratin även i framtiden vara kapabel att leda landet politiskt, måste den, liksom tidigare, förstå och formulera ståndpunkter som attraherar en tillräckligt stor andel av medelklassen.
    Utmaningen ligger därmed i att förstå vad medelklassen är och vill. Kategoriseringen är möjligen inte användbar i statsvetenskapliga avhandlingar, men för min egen del brukar jag dela in medelklassen i ”anständig” resp ”oanständig”.
    Med den ”oanständiga medelklassen” avser jag den grupp som bara tänker på sig själv, som är fokuserad på sänkt skatt, älskar RUT-avdrag, gärna vill slippa se sociala problem i de egna kvarteren etc. Skildrad på det sättet tror jag få vill tillhöra denna grupp.
    Den ”anständiga medelklassen” tjänar bra, men mår samtidigt dåligt av insikten att t ex många barn i vårt samhälle far illa och går en problematiskt framtid till mötes eftersom deras föräldrar är arbetslösa, har andra problem, talar dålig svenska etc. Denna anständiga medelklass vill att dessa problem löses, ställer sig därför bakom den generella välfärdspolitiken och är beredda att betala för den. Men när denna modell inte längre är generell och/eller när den inte levererar det den lovar, då sviker de partiet.
    Under rätt många år harv det kännts som om socialdemokratin har reducerat medelklassen, den gamla vapenbrodern, till dess oanständiga del. Partiet har trott att en stor andel av medelklassen mest av allt ropar efter möjligheten att för egen del välja bort dåliga skolor eller vårdcentraler.
    Många av oss i medelklassen känner nog inte riktigt igen oss i den bilden. Tvingas vi välja för att kvaliteten sviktar, gör vi det. Men mest av allt vill vi att det inte ska spela någon roll vad vi väljer. Vi vill att alla barn och alla åldringar ska bli väl omhändertagna. Och vi begriper att för detta måste vi vara beredda att betala.
    Varför vågar inte partiet lita på oss?
    Magnus Nilsson

  5. Pingback: 1968-revolten hjälpte högern | Svensson

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s