Majgull Axelsson: Kan socialdemokratin återupprätta sin förlorade moraliska auktoritet?

På område efter område har vi i Sverige nu fått vad man skulle kunna kalla kosmetiska politiska beslut, skriver författaren Majgull Axelsson. De ser snygga ut på papperet och är bra att ha i debatten, men de fungerar i praktiken inte alls, eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar. En stor del av dessa kosmetiska beslut har fattats av riksdagen under de senaste tjugo åren, en riksdag som sedan raskt har skjutit över ansvaret på landstingen och kommunerna.

Detta mönster är ingenting som socialdemokratin ensam ansvarar för, men det vore direkt lögnaktigt att påstå att partiet inte i hög grad har medverkat till denna utveckling. Dock: priset har varit högre för socialdemokratin än för något av de andra partierna. De kosmetiska besluten har nämligen undergrävt den moraliska auktoritet som en gång var det socialdemokratiska partiets största tillgång. Och sanningen är ju att socialdemokratin är det enda politiska parti i Sverige som någonsin har haft denna tillgång.

Historielöshet är alltid en tomhet, vare sig den är personlig, nationell eller global. Människor utan tillhörighet i historien saknar inte bara kunskap, utan också identitet. Det betyder inte alltid att den historia vi tillskriver oss själva eller andra nödvändigtvis är sann, däremot att det är alldeles nödvändigt att ändå skaffa sig en historia och tro på den. Annars tillhör allt alltid någon annan.

För den svenska arbetarrörelsen var det under mitten av1900-talet paradoxalt nog ändå viktigt att i historiens namn tillintetgöra det förflutna. De svenska stadskärnorna revs under 50- och 60-talen därför att minnet av fattigdomens förnedring måste utplånas. Det betydde inte att svensk socialdemokrati var ute efter att förinta historien i sig. Tvärtom. I de usla kåkarnas ställe restes rationalitetens betongmonument, byggda av förnuftigt folk för förnuftigt folk. Dessa Domus-klumpar och gigantiska Folket Hus blev ett bevis på att arbetarklassen äntligen hade segrat. Kampen var över och rörelsen kunde rikta blickarna åt andra håll. Ut i världen, till exempel.

Vi som växte upp under den där tiden blev till våra föräldrars besvikelse ibland en smula nostalgiska. De skakade på huvudet åt oss. Hur kunde man falla i trance över något så eländigt som en kakelugn? Hade vi inte fattat vilket bök det var innan man fick centralvärme? Hur kallt det var att gå upp om morgnarna? För att nu inte tala om resten av det som vi 40-talister från arbetarklassen borde ha fattat.  Ingenting var ju bättre förr. Tvärtom. Allt var sämre förr. Sill och potatis vareviga dag. Vägglöss och tuberkolos. Niga och bocka och stå med mössan i hand. Eller hur? Var det inte exakt så det förflutna såg ut?

Problemet var bara att detta förflutna tillhörde våra föräldrar, inte oss. Vi hade inte sett det, bara hört talas om det. Ändå var detta det stadiga fundament på vilket socialdemokratin under mycket lång tid baserade sin moraliska auktoritet och därmed också det som författaren Lena Andersson i dag kallar indignationsprivilegiet.  Det är minnen som raskt närmar sig sin hundraårsdag, men som ändå tycks vara oerhört levande inom socialdemokratin.  Vår egen historia är yngre än så, knappt femtio år gammal, ändå är den naturligtvis lika mycket historia för våra barn som våra föräldrars historia var för oss. Och den är mycket annorlunda. Vi var den första generationen som fick skörda vad de äldre hade sått. Vi var de som fick barnbidrag, som slapp betala terminsavgifter i läroverket, som fick studiebidrag och fria läroböcker, böcker som vi till råga på allt fick ta med oss hem och behålla. Livet igenom har jag haft stor glädje av den atlas och de lexikon, grammatikor och diktantologier, som Nässjö kommun en gång hade vänligheten nog att betala åt mig. Men mina egna söner fick trettio år senare välja en bok vardera att behålla efter grundskolan. En.

Vi var alltså ganska priviligierade, vi efterkrigsbarn. Betydligt mer priviligierade än våra egna barn någonsin har varit.  Dessutom fick min generation vara med om ett mycket intressant experiment i ekonomisk jämlikhet efter fyrtio år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Runt 1980, när vi nyss hade blivit vuxna och tagit oss för att rösta fram en borgerlig regering, var Sverige nämligen det mest ekonomiskt jämlika land som någonsin hade funnits sedan människor blev bofasta. Fattigdomen fanns inte längre sa vi oss och till en del hade vi nog rätt. Vid det laget hade nämligen själva ordet fattigdom utplånats, åtminstone när det gällde svenska förhållanden. Svenska berg var fjäll, svenska floder var älvar och de fattiga i Sverige var numera låginkomsttagare. Punkt. Slut. Allt var i ordning. Det som nu återstod var puts och underhåll av ett samhälle som var det bästa av alla tänkbara samhällen.

Sedan kom avindustrialiseringen. Förvandlingen av Sverige från ett industrisamhälle till det som vi i dag kallar ett tjänstesamhälle eller ett kunskapssamhälle. Och bara något år senare var vi plötsligt ett samhälle där statsministern kunde bli skjuten på öppen gata.

Jag tror att mordet på Olof Palme påverkade Sverige och socialdemokratin oändligt mycket mer än vad vi har velat erkänna för oss själva. Det går inte att bortse ifrån att han besatt både moralisk auktoritet och ett omsorgsfullt skött indignationsprivilegium, vilket inte nödvändigtvis betyder att jag tror att Olof Palme var ett helgon. Han kunde naturligtvis både ljuga och manipulera så som alla politiker någon gång tvingas ljuga och manipulera. Däremot är jag övertygad om att ingen kan ifrågasätta uppriktigheten i hans engagemang för fred, rättvisa och jämlikhet. Ändå blev det alldeles tyst om Olof Palme omedelbart efter hans död. Under lång tid ägnade vi oss visserligen åt ett intensivt spekulerande och ett något mindre intensivt utredande av själva mordet, ändå drog vi oss för att på allvar diskutera dess betydelse. Vad sa den där handlingen om oss och vårt samhälle? Vad var det vi dolde för oss själva? Hur påverkade denna handling vårt politiska språk? Och vilken betydelse fick det för vår politiska utveckling?

Det är frågor som vi fortfarande inte har diskuterat. Och nu är det kanske för sent. Sverige år 1986 var ett helt annat land än det vi nu lever i. De sociala klyftorna var mindre djupa, fackföreningarna starka och den svenska neutraliteten en så bergfast självklarhet att ledande socialdemokrater betraktade blotta tanken på medlemskap i det som vid den tiden hette EEC som rent landsförräderi. Dessutom var det med kriser och katastrofer som med reklam i TV. Det drabbade andra länder, men inte oss. Verkligheten utanför våra gränser var också en annan. I Östeuropa regerade fortfarande diktaturens kreatur, i Sydafrika satt Nelson Mandela fortfarande fängslad och i den svenska debatten var Världen fortfarande större än Europa.

Själv tror jag att den viktigaste skillnaden mellan det Sverige vi levde i före mordet och det vi kom att leva i efteråt var att den grundläggande tillit som ända sedan demokratins genombrott hade präglat det svenska samhällsbygget plötsligt gick förlorad och att det politiska språket därmed började vittra sönder. Ord och begrepp som tidigare varit självklara fick nya dubiösa betydelser. Tvivlet blev den nya tidens första dygd och övertygelsen en pinsamhet. Kanske var det ofrånkomligt. Mordet hade väckt så mycket känslor att tankarna inte fick plats, nu blev det nödvändigt att lägga band på känslorna och återuppta tankeverksamheten. Problemet var bara att vi kom att tänka i ganska trånga banor.

Det har hänt en hel del inom svensk socialdemokrati under det senaste kvartsseklet och då tänker jag inte i första hand på förändringarna i partiets ledning, även om de naturligtvis har varit viktiga. Snarare är jag ute efter socialdemokratins förvandling från unik folkrörelse, till det som nu är – trots alla högljudda försök att hävda motsatsen – ett parti som alla andra. Det ena socialdemokratiska rådslaget må avlösa det andra, ändå kan man som utomstående inte undgå att drabbas av intrycket att det mest är ett spel för galleriet. Medlemmarnas uppgift är att bekräfta partiledningen och eftersom partiledningen är för allt som är bra och mot allt som är dåligt så är allt som måste vara. Följaktligen känns det inte särskilt meningsfullt att delta i ett socialdemokratiskt rådslag för den som inte har planer på en politisk karriär. Det känns inte ens särskilt meningsfullt att vara medlem. Låt karriäristerna hållas!

Det intressanta är att förvandlingen från levande folkrörelse till ett ordinärt politiskt parti har åtföljts av en stigande inåtvändhet inom socialdemokratin. Partiets företrädare har alldeles uppenbart tappat kontakten med flertalet människors erfarenheter av arbete och vardag. Aldrig har det synts tydligare än i valrörelsen 2006, då den ene socialdemokratiske företrädaren efter den andre tycktes leva i ett parallellt universum. I detta universum rådde inte arbetslöshet, där var det snarare fråga om brist på arbetskraft. Ja, denna brist syntes ju inte än, det medgav både den ene och den andre, men snart, mycket snart skulle vi alla bli medvetna om den! Det faktum att större delen av väljarkåren satt gapande av häpnad över denna verklighetsbeskrivning gjorde ingen skillnad. Partiledningen hade ju framtiden och statistiken på sin sida. Kartan gällde!

Nu har socialdemokratin naturligtvis insett sitt missgrepp och gjort avbön, alltså tänker jag inte grotta ner mig i sakfrågan. Det behövs inte. Svensk socialdemokrati har insett att den begick ett historiskt misstag och att den bokstavligen överlämnade valsegern till sina politiska motståndare genom att för första gången inte betona arbetslinjen. Däremot kan det kanske finnas skäl att fundera lite över socialdemokratins förhållande till andra områden i det förflutna. Vilket ansvar har t ex socialdemokratin för den betydande bostadsegregation som vi fortfarande lever med och som var ett faktum redan långt innan 2006? Och vad är man beredd att göra för att bryta den? Finns det ens några tankar om hur den skulle kunna brytas? Finns det för övrigt alls någon socialdemokratisk bostadspolitik?  Och hur är det med skolpolitiken? Är svensk socialdemokrati alldeles nöjd med hur kommunerna har hanterat skolorna sedan de fick ta över ansvaret? Eller ska vi bara prata om vinsterna i friskolorna? Är det dessutom så att socialdemokratin tycker att det är prima att den kommunala hemtjänsten bara på ytan liknar den hemtjänst man en gång skapade, men att den i praktiken nu har ersatts med en sönderstressad titta-till-verksamhet som låter gamla människor sitta ensamma i allt dammigare och smutsigare hem? Och så vidare.

På område efter område har vi i Sverige nu fått vad man skulle kunna kalla kosmetiska politiska beslut. De ser snygga ut på papperet och är bra att ha i debatten, men de fungerar i praktiken inte alls, eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar. En stor del av dessa kosmetiska beslut har fattats av riksdagen under de senaste tjugo åren, en riksdag som sedan raskt har skjutit över ansvaret på landstingen och kommunerna. Detta mönster är ingenting som socialdemokratin ensam ansvarar för, men det vore direkt lögnaktigt att påstå att partiet inte i hög grad har medverkat till denna utveckling. Dock: priset har varit högre för socialdemokratin än för något av de andra partierna. De kosmetiska besluten har nämligen undergrävt den moraliska auktoritet som en gång var det socialdemokratiska partiets största tillgång. Och sanningen är ju att socialdemokratin är det enda politiska parti i Sverige som någonsin har haft denna tillgång.

Kanske började den utvecklingen redan under krishanteringen på 90-talet. Det är ingen tvekan om att Göran Perssons krispolitik räddade Sverige undan en än värre katastrof, men det är inte heller någon tvekan om att det var under krisens tid som de första kosmetiska besluten fattades. Och i alla samhällen där väljarna upptäcker att retorik och praktik inte stämmer överens händer något mycket obehagligt. Det hände också här. Människor vände ryggen åt politiken och de gjorde det i förakt.

Att återupprätta en förlorad moralisk auktoritet är inte enkelt. Det låter sig inte göras under en mandatperiod eller två. Det har vi sett exempel på. Svenska Kyrkan var under flera årtionden helt marginaliserad i den svenska debatten. Så är det inte längre. Risken är dock stor att svensk socialdemokrati får ge sig ut på en liknande ökenvandring om man inte är beredd att i stället ge sig ut i de många hundra skiftande verkligheter som tillsammans utgör vårt land, att lära sig lyssna mer än att prata, att samtala snarare än att debattera, att se och försöka förstå. Och att sedan formulera en politik utifrån den verkliga verkligheten, snarare än utifrån statistik, fantasier och önskedrömmar.

Majgull Axelsson

Advertisements

9 responses

  1. Pingback: Kultur stärker S programarbete « Röda Berget

  2. Frågan är om partiet vill vara någon moralisk auktoritet. då måste ju girigheten accepteras som en synd och hur många vill göra detta: Maj-gull,s resonemang är dock en fullpoängare som borde begrundas av alla med förtroendeuppdrag. en kommission borde tillsättas för att utreda Olof Palmes bortgångs betydelse för den svenska socialdemokratin och vad mordet egentligen ville uträtta politiskt.

  3. Tack Majgull Axelsson för en utmärkt beskrivning av Sveriges och partiet utveckling. Mycket intressant att läsa för mig som bor och bott på Mallorca mest hela tiden i sanrt 50 år. Är glad att jag blvit medlem och skall delta i debatten om programmet på något sätt. Kom just hem på besök den kvällen då Olof Palme mördades, fick veta tidigt morgonen därpå. Stor förlust av en stor politiker och människa. Har läst boken ”Underbara dagar framför oss” av Henrik Berggren.

  4. Tack ännu en gång Majgull Axelsson för din beskrivning av landets utveckling. Slutorden svarar också väl mot mina egna tvivel på ett återerövrat vitaliserat parti under lång tid framåt. Märkligt att för mig ter sig raset av DDR-muren i Tyskland som då partiet framstod som lika tomt i många stycken. Båda sa sig bygga ”det bästa landet”. Jag sitter numera gärna på café i Berlin och reflekterar.

  5. Den 6e november 1881 höll August Palm sitt första offentliga tal i Sverige på ett hotell i Malmö. I hans manuskript var rubriken ”Vad vilja socialdemokraterna?”. Det blev inledningen till det som senare ledde till bildandet av socialdemokratiska partiet som i stor utsträckning kom att prägla Sveriges utveckling under mer än 100 år. Sverige kom att utvecklas som industrination och som ett välfärdssamhälle. Den svenska modellen kom att bli ett begrepp i Sverige och utomlands. — Frågan är vad som är kärnan i en socialdemokratisk politik i dag? Vad är den gemensamma nämnaren för de socialdemokratiska rörelserna runt om i världen? — Nu har jag själv varit med ett litet tag i det socialdemokratiska partiet och även träffat kreti och pleti d v s inte bara proffspolitiker utan vanligt folk som valt detta parti av övertygelse. Där finns alla åsikter från alla de som vill ha tillbaka ett statligt feodalt samhälle utan kapitalism till de som vill sänka skatter, effektivisera kapitalanvändningen, öka produktiviteten, fortsätta avregleringar, bygga nya kärnkraftverk, et cetera. Det blir inte lätt för Löfven & Co., ”för att uttrycka sig försiktigt”, som Carl Bildt brukar säga. — Ett av de större problemen är kunskapsbrister runt industri- och finansfrågor. Massmedias journalister skapar fördomar och sprider på så sätt karikatyrer av verkligheten. Att försöka förklara varför bankerna i Sverige inte kan sänka räntan på hypotekslånen trots att bankerna tjänar stora pengar blir en utmaning. De flesta tycker att kärnkraft är spöklikt och farligt. Riskkapital är en styggelse, o s v. — Själv tycker jag att partiet har kommit ifrån grundtanken från början av 1900-talet – att skapa ett ekonomiskt bättre liv för alla svenska medborgare. Det fina i kråksången (ekonomiskt utjämnade politik) är ju att välståndet ökar desto fler som får del av en ekonomisk tillväxt, d v s det är lönsamt att fördela överskott. Inte så konstigt då mängden av (A) = mindre transaktioner i mycket stora antal blir större än (B) = mängden av stora transaktioner i mycket få antal (om valet av antal är rimligt). Dessutom ökar tillväxten på sikt ännu mer då alla barn får bättre förutsättningar för studier och familjer med svag ekonomi får stöd så att familjeinkomsten inte avgör valet av barns väg i livet. — Nu är frågan: ”Vad vilja socialdemokraterna 2012?”

    • Så skönt att få höra till kloka ord om socialdemokratins framtid och möjligheter i våra länder. Jag har nu bott större delen av mitt liv i Spanien, på Mallorca, och har på olika sätt deltagit i PSOE:s politik sedan 70-talet och framåt. Jag har varit stödjande på olika sätt. (Kan läsas i mina böcker ”Mallorca – ö i världen” och ”Mallorca – Vardagsskildringar från 60-talet till idag”.
      Redan i de första fria valet efter Franco (1977) fick PSOE (Spanska Socialistiska Arbetarpartiet flest röster, men ett konglomerat av center- och högerpartier gick samman och tog regeringsmakten. ( Det finns hela vägen vissa paraleller) Men 1982 tog Psoe hem spelet, med klar majoritet, och vår motsvarighet till Olof Palme, Felipe González ledde partiet under 14 långa år. Det var första gången ett vänsterparti kunde bilda regering i Spanien!
      Med en obarmhärtig opposition från högerpartiet ( som rymmer allt från mitten till extrem höger) och 1996-2004 regerade en Aznar i 2 mandatperioder. Han såg till att uppvakta Bush, sända spanska soldater till Irak, privatisera allt som han kom över och ställde sig på kant med Marocko, landet på andra sidan Gibraltar, med vilket Spanien sett till att ha ett fredligt förhållande till i hundra år. ( Tidigare ständiga konflikter) .
      I valet 2004 förlorade hans parti och Psoe började på nytt att regera. Men krisen kom som en tjuv om natten och partiet hanterade inte alltid denna på bästa sätt. Högerpartiet förde än mer aggresiv opposiitonspolitik än någonsin och den ganska oerfarne Zapatero klarade till slut inte trycket.
      År 2010 gick högern fram som en tsunami, först i kommunerna och regionsvalen i maj, sedan likadant i riksvalet i november. De spanska väljarna lät sig övertalas av deras fruktansvärda propaganda och många trodde på deras fula personangrepp mot Psoe. Högern fick egen majoritet och har lyckats sedan dess att försöka skylla på enbart socialisterna för den stora statsskulden, när faktum är att det var deras väljare från byggbranschen som formligen lät huslängorna växa som svampar ur jorden, med lägenheter som låg på fel ställen och var för dyra. Här finns början till den enorma kris vi upplever. Det finns fortfarande 2 miljoner tomma lägenheter, som nu ignen kan köpa, för det går inte att få ett lån för vanliga människor. Arbetslösheten är snart upp i 25 % och 2 miljoner spanska barn lever i fattigdom, i familjer där inkomsten är högst 600 €, oftast mindre.
      Jag har skrivit om valen och om utveckligen sedan dess på online tidningen http://www.europaportalen.se och det kommer ett nutt inlägg i dagarna.
      Samtidigt talar högern endast om finanspolitik, fortsatt stöd till bankerna och går helt efter Tyskland och Merkel nyliberala ideer.
      Men nu till saken: Det spanska socialistpartiet led ett långt större nederlag än när centern-höger tog makten i Sverige. Och partiet PSOE har börjat en ökenvandring som ingen vet hur lång den blir. Partiet kunde bilda regionsregering i Andalusien och nu i dagarna först har det fått bilda den i Asturien. Båda landsdelarna har historiskt varit partiets starkaste. Vi hoppas att många väljare nästa gång har ångrat sig när de fått uppleva all nedskärningar, indragningar, en hela tiden bara växande arbetslöshet osv.

      Den nya möjligheten för Sap i Sverige, kan tänkas leda till en kommande seger. Jag ser med intresse och har gått med som medlem i svenska socialistpartiet för att få vara med om upphämtningen. Men det ska mycket av energi och nytänkande innan dess. Det är fint att partiet har öppnat sig för en verklig debatt och bjudit in alla tänkbara personligheter att vara med och tillsammans med de trogna och de som nog kommer tillbaka, skapa nyua förutsättningar för att återigen skapa ett rättvisare samhälle, fördela i stälölet för att segregera. Ja, det blir spännande och se hur vändningen nog får sin början i hela Europa. Hollande i Frankrike, SPD och de gröna som växer igen i Tyskland och det blir nog fler länder som går åt samma håll. Får vi hoppas.

      Det kommer att krävas mycket av alla, särskilt politikerna men också av oss alla andra.
      Margareta Strandman Dahlberg
      Mallorca

  6. Maj-Gull Axelsson! Det var länge sedan jag läst en så träffande beskrivning om socialdemokratins ut-eller nästan avveckling. Den histiorielöshet som uppenbert finns hos den yngre generationen om den kamp för bra livs-och arbetsvillkor är ett misslyckande, både för partiet och för skolan. Skolan som inte lyckats förmedla kunskap om hur ”välfärden” såg ut den första 6-7 decennierna på 1900-talet.
    Numer tycks de yngre gerenationerna ta allt för givet. Den solidaritet som präglade vår rörelse har vi inte lyckst förmedla tillvåra barn och barnbarn. Vårt parti måste med stöd av framförallt LO -förbunden återerövra samtalet om livs-och arbetsvillkor på arbetsplatserna.
    Kurt Söderberg

  7. Socialdemokraterna kan inte drömma sig tillbaka till det gamla. Precis som den här bloggen syftar till så har tiderna förändrats. Vi är inte där var socialdemokraterna började backa. Vi är där var Reinfeldt och de pragmatiska nya moderaterna lämnar in. Hur ser det ut där? Vågat vi ens titta?
    Jag tar bara in några situationsbilder där den nuvarande verkligheten blir verklig.: Jag tågluffade till Prag första maj och slogs av hur starka de högerextrema är. Jag har också börjat förstå deras mål, inte mål som i målsättning, utan mål som i target: det är socialdemokraterna och det mångkulturella samhället!
    De kom från alla håll med tåg för att motdemostrera i första maj. Det var inga kostymnissar utan renrakade män i svarta kläder och som hade varit flitigt på gym.
    De mottogs och följdes av kravallerpoliser utrustade med hundar, västar och hjälmar.
    Jag anlände till Prag med natt-tåg och sov i samma kupé som en 25-årig tjej från Prag. Hon hade fortfarande de väldigt östeuropeiska värderingarna och synen på världen. Hon kom ihåg när de hade börjat få bananer till butikerna. Hon hade överväldigats av den levande landsorten och bondgårdarna i Danmark för i hennes hemland fanns bara kolhoser som hade förvandlats nu till jättejordbruk.
    Gatorna kantades av tiggare från hela Europa. Man kan fråga sig, om någon seriös person kunde ta reda på. Är de offer för människohandel, är de riktiga arbetslösa ,är de bostadslösa, är de narkomaner.
    Vädret hade något extrem och högst ovanligt över sig. Vi hade över 30 grader varmt så både hundar och barn fick bada i den smutsiga floden som slingrar sig fram genom Prag. Jag besökte de judiska kvarteren där gravarna hade 12 skikt. Judarna hade så lite plats i den här magnifika staden på 1800- och i början av 1900-talet. Det var då innan arbetsläger och deporteringar.
    Nu har de judiska samfunden blivit starka och det har byggts fler nya synagoger i stan.
    Så där fanns mycket av det som den moderna världen och Europa har att brottas med: högerextrema som bara växer, starka etniska minoriteter, socialdemokratin som stampar på samma ställe, De nya tiggarna som lär bli allt fler nu när euron faller i syd- Europa.
    Mitt i allt har vi det allt mer extrema klimatet och matförsörjningen som blir mer global och långt borta.
    Hemma, för jag får väl fortfarande säga hemma trots att jag är född i Finland Reinfeldt(?), set jag regeringen övertyga oss om att allt som sker utanför Sveriges gränser drabbas vi inte av. Vi har det så bra och vi har ordnat mer än något annat land. Jag känner igen det resonemanget från Göran Perssons tid. Det fanns visst inte någon arbetslöshet att tala om. Det var bara tjänstemännen i IT-sektorn som hade fått lämna in. Ericsson stängde sina portar men det märkte inte ens Persson.
    Inom socialdemokratin finns en man som levt i den moderna verkligheten under hela Reinfeldts tid: Anders Lago. Han har verkligen försökt föra fram budskapet om det nya Sverige och hur vi borde agera. Lyssna på honom inom rörelsen! Dessa segregerade ghetton som bildats i Sverige tack vare det fria valet att flytta sig vart man vill som flykting har skapat enkulturella, samhällsfrånvända regioner där det mesta gror. I Södertäljes fall blev det organiserad brottslighet och ett parallellsamhälle.
    Tänk om det otänkbara händer och klimatet inte längre är gynnsam för oss människor. Tänk om vi måste om igen bli självförsörjande både vad det gäller mat och energi. Hur förebygger vi ett sådant scenario? Då gäller inte längre de stora kraftbolagen eller långa transporterna för mat.
    Hur lära elever i skolan om ett samhälle som ännu inte finns men dit vi är på väg?
    Päivi Rissanen Nilsson, Gnesta.

  8. Pingback: Kjell-Olof Feldt: Klarar S den generella välfärden i framtiden? | programkommissionen

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s