Sofia Näsström: Varför valfrihet inte alltid är frihet

Politikens frihet består i att medborgarna genom rösten och rösträtten kan vara med och påverka de principer som ska styra samhällets utveckling och samtidigt vila i förvissningen om att ansvaret för politiken delas av alla. Det är den senare aspekten som nedmonteras idag. Privatiseringen av den gemensamma viljan förlägger ansvaret för politiken på enskilda individer, och därmed förlorar demokratin sin kombination av handling och vila, skriver Sofia Näsström, docent vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala. I en tid av globalisering, individualisering och medialisering bör politiken vara inkluderande istället för exkluderande, och den måste göra demokratin till navet i en alltmer kosmopolitisk vardag.

Historieskrivning, vare sig den handlar om att beskriva det politiska läget i Sverige de senaste tio eller hundra åren är ett ihågkommande. Det är ett sätt att säga ”det här bör vi minnas”. Eftersom vi inte lägger alla händelser och skeenden på minnet är det också ett urskiljande. Det lägger undan några saker inför framtiden och lämnar andra därhän. Eller som författaren Marguerite Yourcenar uttrycker det, att minnas är som att gå i skogen och samla en gren här, en gren där och plötsligt har man tillräckligt för att tända en helt ny brasa.[1] Vad bör vi då minnas av de senaste tio åren?

Jag skulle vilja ta min utgångspunkt i en föreläsning om frihet som jag höll på Stockholms universitet hösten 2009. Frihet är ett begrepp som bara kan förstås i relation till vad man ser som ofrihet, och under historiens gång har uppfattningen om frihetens och ofrihetens innebörd skiftat. Frihet har setts som motsats till slaveri, som frihet från andras godtyckliga vilja, som frihet från statlig inblandning i privatlivet, som kollektivt självförverkligande och som en frigörelse från kapitalistiskt och patriarkaliskt förtryck.[2] Efter att ha föreläst om olika frihetsbegrepp ber jag studenterna vända sig till sin närmaste granne och kort diskutera vad de ser som det största hindret för friheten idag. Tanken är att vi genom att försöka ringa in vari ofriheten ligger kanske skulle kunna få syn på en ny förståelse av frihet som tar sin utgångspunkt i den verklighet som studenterna lever i och upplever idag. När tiden för diskussion är slut ber jag dem att berätta hur de resonerat, och en av studenterna räcker ivrigt upp handen. Hon säger att hon uppfattar det som en stor inskränkning i hennes frihet att hon måste gå och rösta vart fjärde år.

Det vore enkelt att avfärda det här svaret som ett uttryck för ett odemokratiskt sinnelag alternativt ungdomlig aningslöshet och försök till provokation. Hur ska man annars förstå påståendet att det som är själva grunden för vår frihet, nämligen det faktum att vi genom demokratiska val kan vara med och påverka hur samhället ska se ut är en ofrihet. Bristande kunskap eller till och med en slags ”bortskämdhet” är kanske också en tanke som flimrar förbi. Här riskerar människor sina liv i Tunisien och Egypten för valfrihet och yttrandefrihet och i Sverige sitter studenterna med laptops i föreläsningssalen och slänger ur sig illa förberedda påståenden. Det finns forskare som i det här sammanhanget varnar för en förtroendefälla.[3] De säger att i stabila västerländska demokratier har medborgarna utvecklat en osund tillit till demokratin. Demokratin har blivit som luften vi andas. Den antas finnas där som en förutsättning för allt vi gör snarare än något som vi själva måste medverka till att upprätthålla. Därav den fatala ”bortskämdheten”.

Det ligger någonting i alla dessa förklaringar. Ändå tror jag att de är vilseledande då själva utgångspunkten för analysen är felaktig. Vi missar någonting väsentligt om vi utgår ifrån att studenten har missat någonting. Människor är inga dumbomar, och särskilt inte unga människor.

Läs mer

Annonser

Kajsa Borgnäs: Klimatfrågan kräver ett nytt socialdemokratiskt tänkande. Del 3

På åtminstone tre sätt, relevanta för partiprogramsrevisionen, utmanas socialdemokratins självbild och samhällsanalys av klimat- och miljöfrågan, avslutar den socialdemokratiska debattören Kajsa Borgnäs sitt inlägg om klimatfrågan och socialdemokratin (del 1 här och del 2 här). Det handlar om synen på vad som byggde landet, den ekonomiska politiken, och teknikutvecklingen. Avslutningsvis beskrivs på vilket sätt resonemangen behövs i det nya partiprogrammet.

Om det är sant att billig energi och ett överflöd av naturresurser spelar en sådan central roll i ekonomin som de ekologiska ekonomerna hävdar, då ställs några av socialdemokratins mest grundläggande ekonomisk-politiska antaganden och ryggmärgsreflexer på huvudet. Man frågar sig; är det över huvud taget möjligt i framtiden, med växande resursbrist och höga energipriser, att hålla fast vid och stötta tillväxtberoende samhällsinstitutioner? Vad är kostnaderna för det? Om de konventionella ekonomerna har rätt så är det kanske helt riktigt att hålla fast vid gängse tillväxtideal och tro på teknikutvecklingens (oanade!) möjligheter. Då kommer den ekonomiska och ekologiska debatten att handla om vilket parti som är bäst på att skapa växande konsumtion, vilket parti som kan komma på snitsigast stimuleringspaket för önskvärda investeringar, ”räddningsaktioner” av institutioner som bidrar till och är beroende av tillväxten genomförs under fanfarer, samt i viss mån handlar debatten (förhoppningsvis) om hur fördelningen av den framtida förgivettagna tillväxten ”efter krisen” ska se ut. I sådana fall befinner sig socialdemokratin fortfarande på lugnt vatten och har en ocean av historisk ekonomisk-politisk erfarenhet att ösa ur.

Men om de ekologiska ekonomerna har rätt, då pekar många av de förment tillväxt- och välståndsskapande institutioner vi försöker hålla under armarna åt helt fel håll. Då räcker det knappast att försöka ”konsumera sig ur krisen”, ”lägga stimulanspaket för tillväxten”, ”jobba längre” och ta ansvar genom att ”stötta bankerna”. I stället är lägre tillväxt, eller ”krympningstendenser” i ekonomin, en ny situation vi måste lära oss att hantera på bästa sätt, och skaffa oss en politik för. Energipriserna ökar snabbt och blir mer volatila – hur skapas långsiktigt välstånd? Naturresurserna blir svåröverkomliga – hur påverkas våra moderna liv? Naturkatastrofer kostar pengar – vem ska betala?

Ungefär som när man tar fram policy på andra politikområden får man då börja med att identifiera de viktigaste principerna först, för att värdera institutionerna (befintliga eller nya) sedan. I detta nya ekonomiska landskap är det viktigt att produktionen fortsätter att ställa om till mer hållbara metoder (varifrån kommer kapital till investeringar om tillväxten sjunker?), att energieffektiviseringar fortgår (hur hindrar man att dessa leder till ökad konsumtion?), att arbetslösheten inte växer (ska arbetstider och arbetsfördelning förändras och vilken inkomst ska människor utan arbete i en ekonomi med lägre tillväxt ha?), att den för naturen skadliga konsumtionen minskar snabbt (med vilka medel åstadkoms detta på ett rättvist sätt?), att handel och transporter förmodligen får sig en rejäl törn (hur skapar man bättre och mer globalt rättvisa handelsförhållanden, samt behåller de positiva sidorna av globaliseringen?), att jämlikheten ökar (hur får man de rika att gå med på det?), samt att demokratin inte åsidosätts (kan människor verkligen demokratiskt ge stöd åt en politik som inte lovar tillväxt?).

Eventuellt bryter en del av våra befintliga institutioner ihop under ett sådant imploderande tryck (det kan hända – se bara vad som händer i Europa!) eftersom hela ränteekonomin bygger på en viss förväntad nivå av tillväxt. Säkerligen kommer många av dem, både inom och utom socialdemokratin, som betraktar sig själva som ”seriösa politiska tänkare” att värja sig mot detta scenario fortfarande när det pågår mitt framför näsan på dem – det har ju så länge de kan minnas funkat fint med gamla vanliga beprövade recept!

Läs mer

Kajsa Borgnäs: Klimatfrågan kräver ett nytt socialdemokratiskt tänkande. Del 2

På åtminstone tre sätt, relevanta för partiprogramsrevisionen, utmanas socialdemokratins självbild och samhällsanalys av klimat- och miljöfrågan, fortsätter den socialdemokratiska debattören Kajsa Borgnäs sitt inlägg om klimatfrågan och socialdemokratin (del 1 här). Det handlar om synen på vad som byggde landet, den ekonomiska politiken, och teknikutvecklingen.

Vad byggde landet?

”Vi byggde landet” och så vidare i alla ära, men vad som lika mycket som arbetet byggde landet var den plötsliga tillgången på billig energi, främst lättillgänglig olja. Arbetets söner och döttrar bidrog med sin arbetskraft och naturen bidrog med högkvalitativ energi i olika former. Bland humanekologerna har exploateringsteorier utvecklats där utsugningen av naturen följer ett liknande mönster som utsugningen av arbetskraften under kapitalismen (känsliga läsare får ursäkta den marxistiska jargongen) där jordens näringsämnen successivt förflyttats till industriella, urbana centra och förvandlas till avfall, vilket i sin tur skeppas tillbaka till naturen (i form av koldioxid eller annan miljöförstörelse). Nestorn inom ekologisk ekonomi Herman Daly påpekade redan för trettio år sedan att jorden kan hantera detta avfall så länge ”båten inte är full”. Med sju miljarder människor som gör allt för att sitta i samma båt som vi i Sverige gör, är denna kapacitet på många områden redan långt överskriden (ett slags teori om ekonomins storlek som de neo-klassiska ekonomerna helt ignorerar).

Medan naturen i socialdemokratisk historieskrivning alltså spelar en mycket marginell roll för det ekonomiska välståndsbygget, är det för de ekologiska ekonomerna uppenbart att framför allt oljan har spelat en av huvudrollerna sedan den industriella revolutionen. De rika ländernas tillgång till ”billiga” naturresurser och energi från fattiga länder, samt möjlighet att exportera de värsta miljöförstörande produktionsverksamheterna och avfallet dit, upprätthålls fortfarande idag av ett orättvist globalt handelssystem. Som humanekologen Alf Hornborg påpekat gör maktförhållandena i det globala handelssystemet att utbytet av värde i monetära termer kan se ut att vara någorlunda jämlikt mellan rika och fattiga länder på världsmarknaden, medan det i själva verket pågår en nettoöverföring av högkvalitativ energi och värde från fattiga länder i syd till rika länder i nord – en överföring som snarare ökar än minskar i takt med att vi fortsätter att bygga ut vår resursslukande teknologipark här i nord medan de basala överlevnadsmöjligheterna för människor i syd undermineras.

För den socialdemokratiska politiska självbilden innebär detta att idén om att tillväxten är något människan skapat via arbete måste kompletteras med insikten om att tillväxten också skapas av att naturen orkar ge energi (främst olja) och ta emot avfall – vilket den inte längre kan i samma utsträckning som tidigare! De grundläggande, naturliga betingelserna för det svenska välståndet och välfärden byggd på tillväxt ser alltså ut att ha förändrats i takt med att naturkapitalet utarmats. Även om det i det innevarande partiprogrammet således finns skrivningar om vikten av hållbarhet och ”hushållning med jordens resurser” osv., fördjupas egentligen inte denna förståelse av naturens centrala roll för välståndet. Genom att undvika att gå på djupet med frågan om utsugningen av naturen (som alltså till skillnad från arbetskraften inte reproducerar sig i oändlighet) kan man visserligen upprätthålla en bild av att vi kan skapa ”grön, evig tillväxt” genom att modifiera 1900-talets tillväxtmodell i marginalen. Men att ignorera miljökapitalets grundläggande och förändrade betydelse för den svenska välfärden/modellen är i verkligheten både farligt och naivt.

Läs mer

Kajsa Borgnäs: Klimatfrågan kräver ett nytt socialdemokratiskt tänkande. Del 1

För att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle idag, krävs en verkligt modig trolöshet mot tidigare medel, skriver den socialdemokratiska debattören Kajsa Borgnäs. Denna trolöshet innebär att socialdemokratin, om man är intresserad av dessa överlevnadsfrågor, också måste sätta sig in i ett antal nya kunskapsområden, ny teoretisk debatt, hitta nya intellektuella auktoriteter, slakta heliga kor, och över huvud taget våga vara så intellektuellt ödmjuka som miljöfrågan faktiskt kräver. Det är inget lätt jobb, varken tidsmässigt eller känslomässigt.

I de båda socialdemokratiska partiprogrammen från 1990 och 2001 har man försökt integrera miljöfrågorna på ett mer genomgripande sätt i socialdemokratins samhällsekonomiska analys. Båda programmen pekar på farorna med de växande miljöproblemen, att den ekonomiska tillväxten inte får ”skapas genom en förbrukning av ändliga naturresurser” samt att internationellt samarbete och teknikutveckling kan hjälpa till att skapa en ”verklig” tillväxt – en tillväxt som inte längre sliter på miljön. I programmet från 2001 står bland annat, under stycket ”Det gröna folkhemmet”, att:

”Det [hållbar utveckling] förutsätter mycket kraftiga minskningar av dagens resursförbrukning, något som kräver förändringar i både produktions- och konsumtionsmönster. Det kräver en ny syn på ekonomisk rationalitet, nya linjer i samhällsplaneringen och ett individuellt ansvar för den egna resursförbrukningen. Hänsynen till miljöns krav måste byggas in i produktionsprocessen redan från början.”

Sedan det senaste partiprogrammet skrevs har världens befolkning vuxit med en miljard, det globala BNP har fördubblats, de globala koldioxidutsläppen per capita har ökat med 25 procent, den totala ansamlingen koldioxid i atmosfären har ökat från 370 till 390 ppm, det globala oljepriset har mer än fördubblats, målet att hålla de globala temperaturökningarna till max två grader har i praktiken övergivits, Kyotoprotokollet har misslyckats, extremt och dödligt väder blir allt vanligare osv. osv. i all tröttsam oändlighet. För Sveriges del har vissa delar av miljöutvecklingen gått åt rätt håll (exempelvis energieffektiviseringar och förbättrad produktionsteknik) medan annat, framför allt miljöpåverkan från växande privatkonsumtion, resor och handel, går åt helt fel håll. Glappet mellan de båda programmens förhoppningar och den faktiska utvecklingen under de senaste decennierna är stort, och tyvärr växande. Trots detta är intresset för klimat- och miljöfrågor knappast större nu än det var för ett decennium sedan. Varför?

Läs mer

Kristian Lundberg: Ett nytt statarsamhälle

Det svenska statarsamhället avskaffades 1945. Det var början på en ny tid. Man upplevde systemet som helt orättfärdigt. Förändringen kom till stånd genom en enad front, där inte minst författare som Ivar-Lo Johansson kom att beskriva vanmakten och tröstlösheten i den här mycket speciella utsattheten.

En statare var i grunden helt utlämnad åt sin godsherre. Osäkerheten var hans dagliga bröd. Hans anställningstrygghet var i det närmaste obefintlig. Ofta flyttade familjen. År efter år. Från plats till plats. Den svenska arbetarrörelsen, folkbildningen och delar av nykterhetsrörelsen lyckades på kort tid bygga upp ett folkhem där människan, den enskilde människans utsatthet, stod i fokus. Aldrig mer ett statarsamhälle. Aldrig mer ett samhälle där världen delas upp i de som äger och de som blir ägda.

Istället: en anständig bostad. Ett anständigt arbete. Solidaritet. Folkbildning i form av bildningsförbund. Fackförbund som skulle värna arbetarna, föra deras talan. Aldrig mer skulle vi böja rygg inför en orimlig arbetsbörda. Aldrig mer skulle maktlösheten vara en daglig, ständigt återkommande känsla. Istället skulle vi formulera ett svar på frågan: Skall jag ta hand om min broder – och det svaret skulle vara ett kollektivt ja.

Hur kunde det då komma sig att vi idag har skapat ett system som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är? Hur kan det då komma sig att vi genom exempelvis bemanningsföretagen har lyckats med att åsidosätta alla de landvinningar som arbetarrörelsen kämpade sig fram till? Hur kommer det sig att vård och omsorg blev en fråga om ören och kronor?

Jag arbetade en kort tid på en arbetsplats som kallades för Yarden. Det var en stor omställningsplats för fabriksnya bilar. Vi var alla anställda genom bemanningsföretag. Vi fick arbete på beting, en dag i taget. Vi var helt utlämnade. Jag skall ge ett konkret exempel. En vän klagade på att arbetskläderna var för tunna. De släppte in väta. Han klagade också på att skorna var av dålig kvalité. Morgonen efter samlades vi vid arbetet. Det var uppenbart att han saknades. Han ringdes inte in till arbete nästa dag. Och aldrig kom någon att klaga på kläderna igen, på skorna.

Hur kunde det bli så här? Rädsla är den känsla som dominerar arbetsmarknaden. Hur kunde våra år av kamp  – våra vinster och förluster – plötsligt kidnappas bakom vår rygg? Vem stal vår trygghet? Vem sade plötsligt en dag ”Nej. Vi skall inte ta hand om vår broder!” och tvingade oss in i ett system av orättfärdighet. Vem tog bort vår möjlighet att välja? På Yarden  – detta miniatyrsverige bakom galler och staket – hade de flesta två eller fler arbeten. De dagliga samtalen handlade allt som oftast om konkreta frågor: busskort eller nya gymnastikskor till barnen? Lunch till mig eller matsäck åt barnen på deras utflykt? Någonstans, någonstans långt borta i avlägsna direktionsrum och partiöverläggningar fattades det makrobeslut som vi fick verkställa genom våra liv på mikronivå. Äta eller ätas?

Det har skett så snabbt, så närapå omärkligt. Plötsligt har vi skapat en återgång till statarsamhället, plötsligt har vi skapat en nygammal klass av egendomslösa som skeppas omkring på osäkerhetens hav. Igen står vi där med rädslan i blicken när godsherren rider förbi, igen kröker vi rygg inför en omänsklig börda. Detta är inte värdigt. Vårt svar måste igen bli ett rungande ”Ja” på frågan om vi skall ta hand om vår broder. Vi måste genomlysa bemanningsföretagens moral, ekonomi och syn på sina anställda.

Kristian Lundberg (författare till bland annat Yarden och Och allt ska vara kärlek)

Fler bloggar på Netroots.

Mohammad Fazlhashemi: Islamofobi före och efter 11 september

Efter terrorattackerna den 11 september 2001 lämnade islamofobiska föreställningar periferin och blev allt mer rumsrena, skriver Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Idag visar statistiken en ökande tendens när det gäller hatbrott riktade mot muslimer i Sverige och runt om i Europa. Men den islam- och muslimfientliga idétraditionen och praktiken är inte något nytt, utan går långt tillbaka i historien.

Terrorattackerna den 11 september 2001 blev en avgörande vändpunkt för den islamofobiska idétraditionens ställning i samhället. Islamofobiska föreställningar lämnade periferin, skakade av sig den konspirationsteoretiska stämpeln och blev allt mer rumsrena.

Det var inte längre enbart främlingsfientliga partier, högerpopulister och extremistiska nätsajter som omhuldade den s.k. Euroarabien genrens stolliga föreställningar om hur muslimerna ”är” och vad islam ”egentligen” står för och vilka konspirationsplaner de smider för att ta över Europa. Allt fler inom vad som beskrivs som huvudfåran i den sociala, politiska och kulturella offentligheten reproducerade kärnan i den islamofobiska idétraditionen som framställer islam som ett politiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt hot.

Ur ett skillnadstänkande framställdes islam som den totala motsatsen till västerlandets religion, kultur, livsstil och civilisation. Den framställdes som någonting oföränderligt, outvecklat och otidsenligt. Muslimer framställdes som en primitiv monolitisk grupp utan inre utveckling och mångfald och som den totala motsatsen till normala européer, som om de härstammade från en annan människoart, Homo Islamicus.

Den vagt definierade gruppen muslimer framställdes som en ekonomisk belastning och ett tärande kollektiv som hotade välfärden genom att snylta på välfärdssystemet och ta resurser som behövdes inom sjukvård, skola, äldreomsorg etcetera.

Till detta hör också framställningen av muslimer som en våldsbenägen och manipulativ grupp av människor som får leva med kollektivt skuldbeläggande och avkrävs på offentligt avståndstagande och avbön från handlingar begångna av våldsbejakande extremistiska individer eller grupper.

Långt innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen kunde vi se dessa tendenser. I november 2003 varnade en känd liberal ledarskribent på Dagens Nyheters debattsida för muslimska smittoeffekter på den svenska kulturen och framställde islam som ett främmande element som urholkar den svenska nationen och dess kulturella gemenskap.

I en ledare på Svenska Dagbladet skrev en ledarskribent i juli 2007, efter ett terrordåd som hade begåtts i Storbritannien av islamistiska terrorister, att det ”finns ett enormt problem någonstans inne i islam” som gör att muslimer begår sådana terrorhandlingar.

Långt innan SD-politiker spydde galla över islam och muslimer från riksdagens talarstol fick den holländska högerpolitikern Ayaan Hirsi Ali ta emot Folkpartiets Demokratipris i den svenska riksdagen. Hon hyllades på kultursidor och bjöds in till teve-soffor på SVT och TV4 där hon fick ta emot hedersbetygelser av bl.a. en f.d. ABBA-musiker. Hirsi Ali  har beskrivit islam per se som en skadlig bakterie som inte hör hemma i Europa och som måste bekämpas likt sjukdomen tyfoid.

Islamofobi står för en intolerant syn på islam och muslimer i linje med rasism och antisemitism och xenofobi. Det är en samlande term för fördomar om och aversioner mot islam och hat mot muslimer. Det är också praktiker varigenom människor som identifieras som muslimer blir utsatta för mobbning, verbala trakasserier, fysiska angrepp, social exkludering och diskriminering.

Svenska och europeiska rapporter − exempelvis rapporter och statistik från BRÅ och EU:s centrum för bevakning av rasism och främlingsfientlighet − visar entydigt en ökande tendens när det gäller hatbrott riktade mot muslimer i Sverige och runt om i Europa.

Faktum kvarstår att även om denna islam- och muslimfientliga idétradition och praktik blev allt mer rumsren efter terrorattackerna den 11 september 2001, går dess historia mycket längre tillbaka i tiden än händelserna i början av 2000-talet.

Mohammad Fazlhashemi

Fler bloggar på Netroots.

Ulf Bjereld: Solidaritet i ett individualiserat informationssamhälle

Sverige är ett av världens mest individualiserade länder, konstaterar Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap i Göteborg. Men individualisering är på gott och på ont, menar han. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas. Nu bör socialdemokratin ta chansen att utveckla en röd frihetsvision, som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Det visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självständiga opinionsyttringar, individuella rättigheter och självförverkligande. Kollektiva tillhörigheter som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.

Vad innebär individualiseringen för makt och demokrati i Sverige? Vilka nya sociala grupper och vilka nya politiskt relevanta skiljelinjer växer fram i individualiseringens spår? Är det slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualism med en vilja att värna gemenskapsvärden?

Läs mer

Jenny Wrangborg: Ship to Gaza

Mitt i en diskussion om de

spanska fotbollsspelarnas eventuella seger

ploppade en ruta upp på min datorskärm.

Nio fredsaktivister skjutna på internationellt vatten.

Ljudet av kulorna studsade in i mitt sovrum

skriken från människorna sögs in genom mitt fönster

en tårgaspatron landade på mitt golv

och jag låg där på parketten

sträckte ut en hand över haven

förblödde på däck medan vi fortsatte

att diskutera Spaniens chanser

i världsmästerskapen.

Jenny Wrangborg

Se gärna SVT:s Kulturnyheters inslag om denna blogg: ”Socialdemokraterna tar hjälp av författare”. Läs kommentarer från Peter Högberg, Johan Westerholm, Helena Ericson och Martin Moberg. Fler bloggar på Netroots.

Majgull Axelsson: Kan socialdemokratin återupprätta sin förlorade moraliska auktoritet?

På område efter område har vi i Sverige nu fått vad man skulle kunna kalla kosmetiska politiska beslut, skriver författaren Majgull Axelsson. De ser snygga ut på papperet och är bra att ha i debatten, men de fungerar i praktiken inte alls, eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar. En stor del av dessa kosmetiska beslut har fattats av riksdagen under de senaste tjugo åren, en riksdag som sedan raskt har skjutit över ansvaret på landstingen och kommunerna.

Detta mönster är ingenting som socialdemokratin ensam ansvarar för, men det vore direkt lögnaktigt att påstå att partiet inte i hög grad har medverkat till denna utveckling. Dock: priset har varit högre för socialdemokratin än för något av de andra partierna. De kosmetiska besluten har nämligen undergrävt den moraliska auktoritet som en gång var det socialdemokratiska partiets största tillgång. Och sanningen är ju att socialdemokratin är det enda politiska parti i Sverige som någonsin har haft denna tillgång.

Läs mer

Välkommen att delta i diskussionen!

Det senaste socialdemokratiska partiprogrammet antogs 2001. Mycket har hänt sedan dess – och utan att förstå dessa samhällsförändringar kan vi i programkommissionen inte skriva ett bra nytt partiprogram. Därför har vi bjudit in en rad gästskribenter – författare, forskare och kulturpersonligheter – och bett dem beskriva en viktig samhällsförändring som skett sedan 2001. Vår förhoppning är att dessa texter ska bidra till att stimulera en bred och viktig diskussion om samhället, och om hur det nya socialdemokratiska partiprogrammet ska se ut.

De kommande veckorna kommer vi att publicera svaren vi fått från de inbjudna gästskribenterna. Längre fram kommer vi också att publicera delar av de många svar vi fått in på det diskussionsmaterial programkommissionen skickade ut till Socialdemokraternas medlemmar.

Vi hoppas att bloggen kan fungera som inspiration till en fortsatt intensiv diskussion – på nätet, i studiecirklar, på seminarier och s-föreningsmöten – om dagens samhälle och socialdemokratins plats i detsamma.

Välkommen att delta!

PS. De gästskribenter vi bjudit in är inte nödvändigtsvis socialdemokrater – flera av dem är det helt säkert inte. De åsikter de för fram delas inte nödvändigtvis av programkommissionen eller Socialdemokraterna som parti. Vi har bjudit in brett, eftersom vi tror att det blir ett intressantare samtal, och i förlängningen ett bättre partiprogram, på det sättet.