Förslag till nytt partiprogram

Idag lägger programkommissionen fram sitt förslag till nytt socialdemokratiskt partiprogram, Ett program för förändring. I samband med detta reflekterar Lars Engqvist, programkommissionens sekreterare, kring vad som skiljer Socialdemokraterna från andra partier.

Socialdemokratins allra första program från 1897 inleddes med följande ord:

”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetareklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen”.

Det är intressant öppning av ett partiprogram; de allra första orden bygger på insikten att det som motiverar ett politiskt parti, det som är dess politiska legitimitet, är vad som skiljer det från alla andra.

Denna insikt är naturligtvis giltig också idag. Åsikter som förenar partier är självfallet viktiga när det gäller att bygga nödvändiga allianser, men om ett politiskt partis samhällsanalys, grundläggande idéer och program lika väl, eller bättre, förs fram av andra, har det förlorat sitt egentliga existensberättigande.

Det är framförallt tre hållningar som skiljer det socialdemokratiska partiet från övriga politiska rörelser och som utgör grunden för partiets legitimitet.

Läs mer

Tjuvkik på det nya partiprogrammet

Om några timmar släpper programkommissionen sitt förslag till nytt partiprogram. Det är en speciell tid att skriva ett nytt socialdemokratisk program. De socialdemokratiska idéerna har under decennier varit på reträtt. Partiet har varit på defensiven. Men någonting har hänt. Allt fler av samtidens utmaningar pekar åt ett nytt håll. Under lång tid har politiker, forskare och människor i allmänhet sökt efter lösningar i det enskilda, i växande klyftor och på marknaden, kort sagt: någon annanstans än hos socialdemokratin. Det har inte fungerat. Samhällsproblemen har inte lösts genom att privatiseras. Ökande klyftor har inte åstadkommit högre tillväxt och fler jobb, utan istället skapat nya spänningar. Och de nya marknadslösningarna i exempelvis välfärden har inte levererat vad som utlovats.

Vår tids stora utmaningar är globala. Det handlar om klimatkrisen, om växande klyftor och om finansmarknadernas inneboende instabilitet. Rätt hanterade innebär dessa utmaningar fantastiska möjligheter att skapa en bättre tillvaro för alla världens människor. Och det speciella är hur tydligt det är att svaren på dessa stora utmaningar ligger i det gemensamma. Det går inte att lösa dem annat än tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna. De kan inte lämnas varken åt individen eller åt marknaden.

Kort sagt: Det är tydligare än på mycket länge att svaren på framtidens utmaningar ligger hos socialdemokratin.

Nedan följer ett utdrag ur programkommissionens förslag.

Vår tids stora utmaningar – och lösningar

Vi lever i globaliseringens tidevarv. Världens människor är beroende av varandra i en utsträckning vi inte sett tidigare.

Den intensifierade världshandeln och spridningen av demokratiska värderingar, ny teknik och vetenskapliga innovationer har skapat ett välstånd som lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom. Medellivslängden i världen ökar, barnadödligheten minskar, allt fler människor lär sig läsa och allt fler länder räknas som demokratiska.

Globaliseringen och den allt intensivare internationella handeln har lett till att exporten av varor och tjänster fått en kraftigt ökad betydelse för den svenska ekonomin. Exporten motsvarar idag ungefär hälften av Sveriges BNP. Denna ökning har bidragit till sysselsättning och välfärd. Men den har också gjort det svenska samhället allt mer beroende av den ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.

Med globaliseringen sker en gradvis förskjutning av makten i världen. Där västländerna tidigare har utgjort världens maktcentrum, är det idag i andra länder som den ekonomiska tillväxten är som starkast och mest ihållande. Detta kommer att få stora konsekvenser, inte bara för den ekonomiska ordningen i världen, utan också för den politiska och kulturella. Samtidigt som det är positivt att det skett en global maktförskjutning från de tidigare dominerande ekonomierna i norr till de växande ekonomierna i söder, är det ett allvarligt hot mot friheten och demokratin när vissa av de länder som spelar en växande roll är icke-demokratiska och saknar respekt för de mänskliga rättigheterna. Internationaliseringen innebär också nya utmaningar för den demokratiska delaktigheten. Många politiska beslut, som tidigare kunde tas på nationell nivå, kräver idag internationella överenskommelser.

Kapitalet flyter närmast fritt över gränserna. De ekonomiska intressena har blivit mindre beroende av en nationell bas och ägarstrukturerna har förändrats. Risken finns att fokus flyttas från långsiktiga och produktiva investeringar till kortsiktiga vinster. Finansiella bubblor växer och spricker, med katastrofala konsekvenser för miljontals människor i form av växande arbetslöshet och fattigdom.

Det finns en spricka mellan den reala ekonomins sårbarhet och den finansiella ekonomins framgångar. Att börsen går bra behöver inte betyda att arbetslösheten sjunker eller att människors levnadsstandard ökar. Koncentrationen av storföretag till allt större, världsomspännande koncerner skapar stora ekonomiska maktcentra utanför demokratisk kontroll. Det växande välståndet bygger många gånger på att arbetskraft utnyttjas till låga löner och hänsynslösa anställningsvillkor.

Samtidigt finns växande motkrafter. Det fackliga internationella samarbetet växer i styrka. Ökad transparens och en ökad mediebevakning ger de fackliga strävandena nya möjligheter. Allt fler företag inser att det ligger i deras egna, långsiktiga intressen att ta ett socialt ansvar och att respektera arbetstagarnas rättigheter.

Utarmningen av naturresurser och hotet mot miljö och klimat känner inte heller några nationsgränser. Människans förbränning av fossila bränslen har medfört kraftigt förhöjda halter av koldioxid i atmosfären. Medeltemperaturen stiger i hela världen. Detsamma gäller havsytan. Marknadens oförmåga att hushålla med resurser som saknar pris har lett till en exploatering som hotar allas vår existens. Än har världen inte lyckats vända utvecklingen och åstadkomma den nödvändiga minskningen av utsläppen av växthusgaser. Klimatkrisen är kanske mänsklighetens svåraste utmaning. Det handlar, bokstavligen, om allas vår överlevnad.

Samtidigt som miljontals människor lyfts ur extrem fattigdom, växer nya klyftor fram. Ojämlikheten inom länder ökar i världen och den ekonomiska utvecklingen riskerar att stagnera när allt mer av välståndet samlas i fåtalets händer, samtidigt som stora grupper saknar tillräckliga resurser för att hålla uppe efterfrågan i ekonomin. Migrationen växer: människor dras till de nya jobben för att fånga möjligheterna till ett bättre liv, och allt fler människor i världen bor i städer. Det innebär både fantastiska möjligheter att skapa sig ett bättre liv och risk för utslagning i nya slumområden.

Svåra fördelningskonflikter har tillfälligt kunnat undvikas genom att skuldsättningen i den rika delen av världen har vuxit: när reallönerna inte har ökat i samma takt som det totala välståndet, har människor kompenserat detta med att ta större lån. Detta har bidragit till den instabila skuldekonomi som utlöste den stora finanskrisen i slutet på 00-talet.

Både globaliseringen, klimatfrågan och den växande ojämlikheten visar hur djupt och ömsesidigt beroende vi människor är av varandra. Den globala arbetsdelning, som bidragit till de kraftigaste välståndsökningarna i mänsklighetens historia, innebär att miljontals människor samverkar med varandra i invecklade nätverk utan att någonsin träffas. De varor vi konsumerar en vanlig dag bär spår av ett oräkneligt antal människor, i många olika länder, som på många olika sätt bidragit till att produkten ska hamna i just våra händer. Det ekonomiska systemet och de privata företagen är helt beroende av sin omvärld: av de resurser naturen har att erbjuda; av det regelverk och den infrastruktur som bara samhälleliga organ kan skapa och upprätthålla; av de anställda som med sitt kunnande skapar produktionen; och av de konsumenter, som med sin efterfrågan betalar produktionens kostnader.

I det moderna samhället är beroendeformerna globala, abstrakta och opersonliga. De otaliga människor som gör våra liv möjliga är ansiktslösa för oss. Vi hyser samtidigt en så stark tillit till dessa omfattande beroendeförhållanden att vi tar dem för givna, förmodligen därför att tillvaron annars skulle kännas outhärdligt osäker. Detta förstärker en känsla hos oss av att vi i själva verket är individuellt oberoende, en föreställning som paradoxalt nog tycks bli starkare ju mer omfattande de samhälleliga beroendeförhållandena faktiskt är.

Dessa beroenden har alltid funnits, men är starkare idag än tidigare. Det är tydligare än någonsin att svaren på samtidens stora utmaningar ligger i det gemensamma. Dessa utmaningar går inte att lösa annat än tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna. De kan inte lämnas varken åt individen eller åt marknaden.

Det är vi människor tillsammans som måste fatta de svåra, men helt nödvändiga besluten kring hur vi vill leva tillsammans framöver.

Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 3

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en helt ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet. I denna tredje och avslutande del av Anders Nilssons och Örjan Nyströms text beskrivs i punktform vad denna strategi består av. Första delen av texten finns här, den andra här.

En strategi för sociala investeringar i humankapitalet kan med några nedslag beskrivas på följande sätt:

  • Det näringspolitiska spåret bör inriktas mot att utveckla processorienterade lärande organisationer i arbetslivet som främjar icke-kodifierad kunskapsproduktion på djupet i arbetsorganisationen. Med icke-kodifierad kunskap menas färdigheter som inte kan förmedlas med bokstäver eller siffror. Man kan beskriva det som det kvalificerade hantverkets återkomst på en högre teknisk nivå i den digitala revolutionen. Kvalificerad icke-kodifierad kunskap kan i interaktion med avancerad, forskningsbaserad kodifierad kunskap i produktutveckling och tillverkning skapa unika och svårkopierade innovationer som är uthålligt konkurrenskraftiga på globala marknader, där kodifierade innovationer snabbt kopieras eller efterliknas av konkurrenter (Nonaka & Takeuchi 1995). En central del av detta handlar om att arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar utvecklar strategier för att främja icke-hierarkiska, inom forskningen om arbetsorganisation kallade High Performance Workplace Organisations, HPWO, som förmår mobilisera de anställdas inre motivationsfaktorer och göra arbetet till en del av självförverkligandet (Bauer 2004; CTU 2010). Vi bör söka en till svenska förhållanden anpassad trepartsöverenskommelse i likhet med den pakt för att med gemensamma krafter främja utvecklingen av HPWO som fackföreningarna, arbetsgivarorganisationerna och staten i Nya Zeeland träffade år 2010. Det skulle kunna bli ett nytt Saltsjöbadsavtal i vår tid. I ett litet land som Sverige behöver vi stärka sammanhållningen i den globala konkurrensen.
  • De outnyttjade resurser för folkhushållet som i dag disponeras för överskottsmålet för de offentliga finanserna och det gigantiska överskottet i bytesbalansen (6-7 procent av BNP) bör så långt det är möjligt styras om från finansiellt sparande i utlandet till inhemska investeringar, såväl reala som i humankapitalet, för att rusta Sverige starkare inför utmaningarna i det globaliserade kunskapssamhället.
  • Forskningen talar om för oss att den kognitiva förmåga som blir allt mer avgörande för människors framgång i skolan, deras attraktivitet på arbetsmarknaden och livschanser i stort i mycket hög grad formas under de första sex levnadsåren (Esping-Andersen 2009; Marmot et al 2011). Det betyder att föräldrars skilda förutsättningar att forma familjen till en stimulerande och lärande miljö innan barnen når skolåldern är en hävstång för polariseringen i morgondagens samhälle. En stor del av de ökade sociala investeringar i humankapitalbildningen vi vill se handlar om att säkra uppväxtvillkor för alla barn som ger god kognitiv stimulans, främjar känslan av sammanhang (KASAM) och försvagar det sociala arvets makt. Här kan vi göra väldigt mycket med små medel om vi låter vår reformistiska fantasi vägledas av forskningens nyare rön.
  • Att investera i barn och utjämna livschanser ger utdelning först i ett tjugofemårsperspektiv. Vi behöver också etablera en infrastruktur för att redan i dag främja livslångt lärande i arbetslivet och större rörlighet på en arbetsmarknad som allt mer präglas av hastig och disruptiv strukturomvandling. Samtidigt är kompetens en bristvara vi hushållar dåligt med. Forskningen visar att ungefär en tredjedel av dem som arbetar i Sverige är överkvalificerade för de arbetsuppgifter de har (Le Grand, Szulkin & Tåhlin 2004; Åberg 2002; Näringsdepartementet Ds 2000:49). Befolkningsutvecklingen kommer att förvärra arbetsgivarnas svårigheter att klara kompetensförsörjningen med extern rekrytering på en arbetsmarknad som allt mer präglas av bristande överensstämmelse mellan de arbetssökandes meriter och vakansernas kravprofiler. En infrastruktur för offentliga insatser för validering av reella kompetenser i kombination med individanpassade kompletterande utbildningsinsatser av redan anställda för att bistå arbetsgivarna att klara rekryteringsbehov högre upp på kompetensstegen med ökat bruk av interna karriärvägar skulle öppna luckor längre ner på kompetensstegen som det är rimligare att rusta dem som står utanför arbetsmarknaden till.
  • Ytterligare en insats som skulle sänka barriärer till arbetslivet för dem med svag attraktionskraft, och samtidigt hålla tillbaka okontrollerad löneglidning för dem med hög attraktivitet vilka arbetsgivarna i allt starkare konkurrens tävlar om att rekrytera, är att göra arbetsgivaravgifterna progressiva. Med rätt utformning skulle det utan tvivel bli en stark kraft för en sammanhållen lönebildning, samtidigt som det skulle vara en generell politik för att sänka barriärer in till arbetsmarknaden för dem som har svårt att göra gällande, utan de snedvridande effekter för konkurrensvillkoren på marknaden som följer av den borgerligt selektiva politiken att sänka arbetsgivareavgifterna för vissa grupper (ungdomar), branscher (RUT, restaurangbranschen) eller särskilda ekonomiska zoner (som de har sagt sig vilja införa i resurssvaga förorter i storstäderna). Man ska lägga märke till att negativa tröskel- och marginaleffekter som kan följa av progressiva inkomstskatter helt uteblir då arbetsgivaravgifter betalas av arbetsgivaren och bara har indirekta effekter för individens inkomster och beteende. Den mer sammanhållna lönebildning och jämnare inkomstspridning som blir följden av progressiva arbetsgivareavgifter skulle samtidigt främja mobiliteten på arbetsmarknaden och motverka friktioner vid omställning i samband med strukturomvandling. Betydelsen av så kallad utbildningsbonus är inte så stor i ett samhälle med kostnadsfri högre utbildning och allmän studiefinansiering (men det kanske finns behov av att se över studiemedelssystemet).
  • Även om stimulerad inre rörlighet uppåt längs kompetensstegen för redan anställda och progressiva arbetsgivaravgifter skulle öppna luckor och sänka barriärer in till arbetslivet för de som av olika anledningar har svårt att göra sig gällande, så tror vi inte att det räcker. Det behövs ytterligare insatser för ett inkluderande arbetsliv. År 2005 presenterade vi ett förslag i rapporten Återupprätta arbetslinjen, som gavs ut av en för LO Göteborg och Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt gemensam arbetsgrupp för sysselsättningsfrågor. Vi har sedan i en rad böcker, rapporter, rådslagsmaterial och olika skrifter bearbetat och utvecklat tankarna. Det handlar om att i ny form och med nytt innehåll återskapa de anpassningsgrupper som verkade på lokal nivå på svensk arbetsmarknad under 1970- och 80-talet med stöd av Främjandelagen. För att skilja de nya grupperna från de gamla har vi kallat dem arbetsanpassningsgrupper. Det är viktigt att inse att det inte är någon ny, regelstyrd arbetsmarknadspolitisk åtgärd vi föreslår, utan vi tänker oss en fri förhandlingsarena där allt är möjligt och tillåtet så länge samtliga parterna i den lokala arbetsanpassningsgruppen – facket, arbetsgivaren och samhällets företrädare – är överens. Det handlar om att använda resurser som samhället lägger på att försörja människor utanför arbetsmarknaden på ett klokare sätt, genom att bereda plats i arbetslivet med anpassning av arbetsuppgifter och prestationskrav utifrån individernas förutsättningar. Vi tror att det är en mer framkomlig väg att komma tillrätta med det samhällsproblem som moderaterna satte ljus på med begreppet ”utanförskap”, men som piskan i deras ”nya arbetslinje” hittills visat sig oförmögen att påverka. Man kan anta att skiftet i befolkningsutvecklingen kommer att få såväl offentliga som privata arbetsgivare mer benägna att ta tillvara de outnyttjade arbetskraftsreserver som finns, i synnerhet om det finns en morot i form av en medfinansiering från samhällets sida. Tanken är att inte bara baxa människor till en position där de med föga framgång intar en plats i arbetskraftsutbudet utan träffsäkert med riktade insatser på individuell nivå öka efterfrågan på denna arbetskraft.

Göteborg i oktober 2012

Anders Nilsson & Örjan Nyström

Referenser

Läs mer

Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 2

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en helt ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet.

Detta är andra delen av Anders Nilssons och Örjan Nyströms text. Första delen finns här, den tredje och avslutande här.

Det finns de som vill förklara den numera vertikalt raka Beveridgekurvan i Förenta staterna med att fallande fastighetspriser efter finanskraschen har minskat rörligheten på den amerikanska arbetsmarknaden. Folk sitter fast i hus som de inte kan sälja därför att köpeskillingen inte räcker till att lösa lånen, och då kan de inte flytta till de lediga jobben. Det kan ha betydelse på marginalen men knappast vara en huvudförklaring. Det är orimligt att alla vakanser skulle uppkomma geografiskt avskiljda från de arbetssökande. Man undrar hur ett sådant samhälle ser ut – människorna på ett ställe och jobben på ett annat. Vi ser i figur 2 att utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden går i samma riktning som i Förenta staterna. Mönstret går igen i stora delar av OECD-området.

Ett exempel som illustrerar vad det egentligen handlar om är att vi år 2010 fick en rekyl på arbetsmarknaden med en tämligen snabb ökning av vakanser efter att arbetslösheten hade stigit under åren innan till följd av den internationella finanskrisen. Nära hälften (47 procent) av de arbetsgivare som försökte rekrytera fann det ”svårt eller mycket svårt” att finna den personal de sökte (Svenskt Näringsliv 2010). Då fanns fortfarande över 400 000 personer inskrivna som aktivt arbetssökande arbetslösa vid arbetsförmedlingen! Vi ser att den allt mer vertikala Beveridgekurvan är ett utslag av att två decenniers polarisering mellan de som är attraktiva på arbetsmarknaden och de som inte är det har forcerats under de allra senaste åren, och det tycks vara en trend i hela västvärlden.

Vi hamnar här i ett tredje spår i socialdemokratins diskussioner i sysselsättningsfrågan. Låt oss kalla det för det utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska spåret. Man får hålla med Jan Edling när han skriver ”att blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb”, men om det finns vakanser torde matchning numera, mot bakgrund av vad vi ser på Beveridgekurvan, vara av mer avgörande betydelse än någonsin tidigare för att få ner arbetslösheten. Detta är klassisk mark för socialdemokratin och den aktiva arbetsmarknadspolitiken, och föga förvånande finner vi LO i främsta ledet för detta spår. Här finns även ett arv att förvalta från Kunskapslyftet, då LO och dess förbund spelade en viktig roll som samverkanspart med den kommunala vuxenutbildningen runt om i landet.

Läs mer

Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 1

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken, skriver de socialdemokratiska ideologerna Anders Nilsson och Örjan Nyström. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet.

I en analys för den franska tidskriften La Vie des Idés av valförlusten år 2006 skrev vi: ”För att tala klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten” (på svenska i Nilsson & Nyström 2008a). Hur är det med den saken i dag, när vi ostörda av regeringsbestyr har haft sex år på oss att utveckla politiken?

I den socialdemokratiska diskussionen om sysselsättningen ser vi ett antal spår, som i debatten ibland ställs emot varandra. Ett kan vi kalla det näringspolitiska spåret. Här förenas en samförståndstradition i Saltsjöbadsanda med moderna rön från vad som kallas den nya ekonomiska geografin. Centrala begrepp är kluster, triple helix och en distinktion mellan nätverksstad och centralortsstad. Det handlar om att verka för fler arbetstillfällen och högre sysselsättning genom att stimulera samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv för innovationsdriven produktutveckling, branschutveckling och starkare konkurrenskraft på globala marknader – men också om att främja inhemska tjänstesektorer genom urban tillväxt, förtätning och regionförstoring.

En som länge argumenterat i denna riktning är förre LO-utredaren Jan Edling, numera verksam vid Vinnova. En handlingens man som tidigt var inne på detta spår är Göran Johansson i Göteborg. Det är väl knappast att fara med osanning eller avslöja någon hemlighet om man påstår att också vår partiordförande med sin bakgrund i IF Metall är en tillskyndare i sammanhanget. Även vi har medverkat i utvecklingen av en regional socialdemokratisk näringspolitik med denna inriktning i Göteborgsområdet.

Vad vi dock – och bestämt – vill beskriva som en avart av detta spår är när socialdemokrater stämmer upp i det småföretagande tjänstesamhällets visa. I det rådslagsmaterial som togs fram efter valförlusten år 2006 tycktes det på sina ställen som om vi skulle kontra moderaternas anspråk att vara det nya arbetarpartiet med att utropa oss själva till tjänstesamhällets nya småföretagarparti. Som vi visar i vår nya bok ”Jämlikhetsnormen” är den gängse bilden av att vi gått från ett storföretagande industrisamhälle till ett småföretagande tjänstesamhälle en sanning med mycket stor modifikation (Nilsson & Nyström 2012).

Läs mer

Remissvaren

Remisstiden för förslaget på partiprogram gick ut i fredags. Nu pågår det intensiva arbetet med att bearbeta texten efter de många kloka synpunkter som kommit in. För den intresserade redovisas här samtliga remissvar som kommit in från partidistrikt, arbetarekommuner och sidoorganisationer. Trevlig läsning!

Partidistriktens remissvar

Arbetarekommunernas remissvar

Sidoorganisationernas remissvar

Seminarium: Socialdemokratin och feminismen

S-studenters och programkommissionens seminarium ”Socialdemokraterna är ett feministiskt parti – hur gör vi för att det också ska synas i vår ekonomiska politik?”

Medverkar gör:

Lena Sommestad, ordförande S-kvinnor
Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO samt ledamot av programkommissionen
Emma von Essen, doktorand i nationalekonomi vid Stockholms universitet

Moderator är Elin Molin, Socialdemokratiska ekonomklubben vid Handelshögskolan (SEK)

Seminariet är från den 4 oktober 2012, och filmat på Sveavägen 68 i Stockholm

Vi beklagar den bitvis dåliga ljudkvaliteten.

Seminarium: Socialdemokratin och hållbarheten

S-studenter och programkommissionens seminarium:

Socialdemokraterna står för hållbar utveckling – hur förenar vi välstånd med minimal resursförbrukning?

Medverkande:

Olof Kolte, universitetslektor i industridesign
Sara Karlsson, riksdagsledamot (s) i miljö- och jordbruksutskottet
Morgan Johansson, riksdagsledamot (s) och representant programkommissionen
Modererar gör Maja Nordström, redaktör för tidskriften Tvärdrag

Seminariet hölls den 18 oktober i Lund.

Seminarium: En internationell socialdemokrati

Tidigare i höstas anordnade S-studenter tillsammans med programkommissionen fyra seminarier på olika teman. Här finns filmen från seminariet ”Socialdemokratin är internationell – hur bygger vi förutsättningar för en god ekonomisk utveckling och rättvis global handel?”

Medverkande:
Sven Tengstam, forskare i utvecklingsekonomi vid Göteborgs Universitet
Monika Arvidsson, utredningschef Arbetarrörelsens tankesmedja
Peter Persson, riksdagsledamot (s) samt ledamot av programkommissionen
Magnus Nilsson, ordförande S-studenter
Samtalet modereras av Eva Thalén, Socialdemokratiska Handelsstudenter

Seminariet hölls på Handelshögskolan i Göteborg den 15 oktober.

Peter Persson: Återskapa självförtroendet

Att skriva ett nytt partiprogram är viktigt i den stolta historia som det socialdemokratiska partiet bär på. Våra programrevisioner har någon gång tydligt tagit sikte mot framtidens uppgifter, men mer ofta bekräftat partiets pragmatiska förhållningssätt och fastlagt den politiska linje som i samtid vunnit framgångar i  målet mot ett jämlikt samhälle.

Det allra viktigaste med programrevisioner i modern tid har nog varit att partiets medlemmar samlats till diskussioner och motionsskrivande kring frågor som ligger bortom den nödvändiga dagspolitiken. Jag tror att i princip alla partiprogram utom 2001 skrivits i en känsla av att socialdemokratin inte bara vill styra landet, utan också tydligt har idéer som skiljer från alla andra partier. Andra partier fick förhålla sig till socialdemokratin och inte tvärtom.

För några år sedan besökte jag Helsingör och samtalade med den lokala partiordföranden i vårt broderparti om politiska utvecklingen i Danmark. Han sade då i koncentrat att partiet led svårt av bristande självförtroende.

Den tidigare ordföranden Svend Auken hade några år tidigare fått lämna eftersom han ansågs ha för skarp profil och inte kunde bygga nödvändiga koalitioner. I hans ställe valdes den mer pragmatiska Paul Nyrup Rasmussen. Siffrorna sjönk ännu mer och särskilt högerpopulisterna med främlingsfientlig anstrykning Dansk Folkeparti gjorde stora inbrytningar i traditionellt socialdemokratiska väljargrupper. Då valde, enligt honom, partiet att flytta sig lite för att återfå de flyktade väljargrupperna. Stödet fortsatte att minska och man flyttade sig lite till. Så småningom började man tala om, var står socialdemokraterna egentligen. Idag kan väl de flesta konstatera att dansk politik kraftigt förflyttades därför att man överlät politikens mittpunkt till andra.

Nyligen hemkommen från Danmark konstaterar jag att invandrarfrågan inte är lika central i dansk politik. Nu handlar det om att arbetslösa och socialbidragstagare ska avstå resurser och medverka till finansieringen av skattesänkningar till de arbetande. Detta trots att klyftorna ökar och vi åter har en socialdemokratisk statsminister.

Jag tror utan jämförelser i övrigt att svensk socialdemokrati sedan 2001 lidit av dåligt självförtroende. Den nyliberala stormvågen sköljde in också över oss. Avreglering, marknad, privatisering, kund och konkurrens blev begrepp som vi inte orkade värja oss mot. Jag moraliserar inte och är ej heller fördömande mot de som var med och fattade beslut. Men jag konstaterar att vi flera gånger valde vägar till återvändsgränder.

Varje tid följs av en annan och det är väl idag tydligt att privatiseringar, vinster i välfärden och skolsystem, som åter sorterar barnen, inte åtnjuter stor folklig popularitet.

Pengsystem och privatisering är dessutom bara inledningen av en strategi där privat finansiering för bättre kvalitet ska bli möjlig. Om det inträffar har det solidariska kontraktet som är välfärdsamhällets fundament brutits.

Kring detta måste ett nytt program skapa sådan klarhet att socialdemokratin har en särart som kan återskapa bestämmandet över dagordningen.

För det behövs självförtroende.

Peter Persson är suppleant i programkommissionen.