Socialdemokratins allra första program från 1897 inleddes med följande ord:

”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetareklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen”.

Det är intressant öppning av ett partiprogram; de allra första orden bygger på insikten att det som motiverar ett politiskt parti, det som är dess politiska legitimitet, är vad som skiljer det från alla andra.

Denna insikt är naturligtvis giltig också idag. Åsikter som förenar partier är självfallet viktiga när det gäller att bygga nödvändiga allianser, men om ett politiskt partis samhällsanalys, grundläggande idéer och program lika väl, eller bättre, förs fram av andra, har det förlorat sitt egentliga existensberättigande.

Det är framförallt tre hållningar som skiljer det socialdemokratiska partiet från övriga politiska rörelser och som utgör grunden för partiets legitimitet.

Det första är sättet att beskriva samhället.

Socialdemokratin har alltid utgått från ett klassperspektiv; dess politiska program och handlingar har byggt på en förståelse för hur grundläggande produktionen och produktionsförhållandena är för samhället och för människors livsvillkor

Så här formuleras det i det nya programförslaget:

”De klassmönster som skapas i det ekonomiska livet är central för förståelsen av ojämlikhetens problem. Klassbegreppet beskriver de systematiska skillnader i människors livsvillkor, som skapas av produktionslivet. Klassklyftorna beskär människors frihet. De klassbundna orättvisorna fortplantar sig från de vuxnas liv in i barnens villkor på ett sätt som innebär hot om växande klyftor också i framtiden.”

Till klassperspektivet har förts insikten att ” över- och underordning inte skapas bara av förhållanden inom arbetslivet” och att ”åtgärder enbart mot klassorättvisor därför inte räcker för verklig jämlikhet. Det kräver en medveten kamp också mot andra maktstrukturer och förtryckande normer.”  Sådana strukturer är könsmaktsordningen och rasismen.

Borgerliga partier och rörelser har alltid försökt se orättvisorna i andra dimensioner. En gemensam nämnare i borgerlig samhällsanalys har varit att orättvisor i första hand bör hänföras till individuella tillkortakommanden, till att individen inte förstått sitt eget bästa och inte haft förmåga att göra rätt val i livet.

Den andra är synen på förhållandet mellan jämlikhet och frihet.

I inledningen till det nya programförslaget finns följande definition av friheten:

”Människan ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv, forma sin tillvaro efter egna önskningar och påverka det egna samhället. Denna frihet ska gälla alla. Därför är jämlikhet frihetens förutsättning.”

Den politiska borgerligheten har alltid haft svårt att se hur friheten och jämlikheten på detta sätt är kopplade till varandra. Den har varit helt upptagen av föreställningen om att jämlikhet i första hand, eller uteslutande, handlar om att ge alla medborgare lika möjligheter vid starten i livet. För den som ser livet som en kapplöpning och samhället som en tävlingsbana kan det förefalla logiskt. Alla ska få stå på samma startlinje. Sedan får loppet – och livet – ha sin gång. Någon kommer i mål före alla andra. Och en del kommer inte i mål alls.

Men samhället ska inte vara en tävlingsbana! Människan utvecklas genom hela livet. Vi möter nya människor och utvecklar vår gemenskap, vi förvärvar nya kunskaper och utvecklar våra intressen, vi byter miljö och finner nya arbetsuppgifter. Vi möter ständigt nya utmaningar och gör ständigt nya val. Socialdemokratins idé om jämlikhet handlar om att alla människor ska ha samma frihet i de vägval, som livets skiften erbjuder oss.

Den tredje hållningen är synen på relationen mellan demokratin och marknaden.

Den unga socialdemokratin föreställde sig att arbetarklassens befrielse krävde att den privata äganderätten till produktionsmedlen. Denna uppfattning växte naturligen ur de förhållanden som rådde i arbetarrörelsens barndom; då var den politiska makten förbehållen de besuttna, och den ägande hade likaså en närmast oinskränkt rätt att förfoga över det ägda, oberoende av följderna för andra människor eller för samhället i stort.

Med den allmänna rösträtten och den politiska demokratin ändrades emellertid dessa förutsättningar. Den politiska makten knöts till medborgarskapet, inte till ägandet av produktionsmedlen. Därmed kunde den politiska makten användas i folkmajoritetens intresse för att förverkliga folkliga krav på samhällsutveckling och samhällsförändring. Starka fackliga organisationer kunde i arbetslivet hävda de arbetandes intressen gentemot kapitalägarnas.

Den privata äganderätten kvarstod visserligen, men den kapitalistiska produktionsordningen, där det enskilda vinstintresset är överordnat alla andra intressen, förändrades på avgörande punkter. Socialdemokratin insåg att marknaden bara kunde fungera för det allmänna bästa om samhället byggde ordentliga ramverk och spelregler för den att hålla sig till. Annars skulle sammanhållningen sprängas sönder av marknadens resurspolarisering.

För den moderna socialdemokratin blev det en central uppgift att hävda demokratins företräde före marknaden.

Vår generations utmaningar?

Förslaget till nytt partiprogram skiljer sig från de tidigare främst genom skiftet av perspektiv. Såväl i samhällsbeskrivningen som i redovisningen av den långsiktiga politiken tar programmet sin utgångspunkt i den globala utvecklingen.

Klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Där produktion och reproduktion kan organiseras på många olika sätt, är naturens ramar absoluta. De sätter gränser för vad som är möjligt att göra. Därför är det nödvändigt att ställa om vårt sätt att förhålla oss till naturen. Tillväxten som vi känner den idag bygger på användandet av ändliga resurser. Detta måste ändras. Att ställa om till en hållbar tillväxt, som tar hänsyn till även kommande generationer, är en av samtidens mest tvingande uppgifter.

Den intensifierade världshandeln och spridningen av demokratiska värderingar, ny teknik och vetenskapliga innovationer har skapat ett välstånd som lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom. Medellivslängden i världen ökar, barnadödligheten minskar, allt fler människor lär sig läsa och allt fler länder räknas som demokratiska. Men med globaliseringen har också följt en maktförskjutning från demokratin till det globala kapitalet, en växande arbetslöshet och ökade ekonomiska klyftor.

Det är tydligare än någonsin att svaren på samtidens stora utmaningar ligger i det gemensamma. Dessa utmaningar går inte att lösa annat än tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna. De kan inte lämnas varken åt individen eller åt marknaden.

Det är vi människor tillsammans som måste fatta de svåra, men helt nödvändiga besluten kring hur vi vill leva tillsammans framöver.

Det är, kort sagt, tid för socialdemokratin!

Lars Engqvist, sekreterare i programkommissionen

Vår tids stora utmaningar är globala. Det handlar om klimatkrisen, om växande klyftor och om finansmarknadernas inneboende instabilitet. Rätt hanterade innebär dessa utmaningar fantastiska möjligheter att skapa en bättre tillvaro för alla världens människor. Och det speciella är hur tydligt det är att svaren på dessa stora utmaningar ligger i det gemensamma. Det går inte att lösa dem annat än tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna. De kan inte lämnas varken åt individen eller åt marknaden.

Kort sagt: Det är tydligare än på mycket länge att svaren på framtidens utmaningar ligger hos socialdemokratin.

Nedan följer ett utdrag ur programkommissionens förslag.

Vår tids stora utmaningar - och lösningar

Vi lever i globaliseringens tidevarv. Världens människor är beroende av varandra i en utsträckning vi inte sett tidigare.

Den intensifierade världshandeln och spridningen av demokratiska värderingar, ny teknik och vetenskapliga innovationer har skapat ett välstånd som lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom. Medellivslängden i världen ökar, barnadödligheten minskar, allt fler människor lär sig läsa och allt fler länder räknas som demokratiska.

Globaliseringen och den allt intensivare internationella handeln har lett till att exporten av varor och tjänster fått en kraftigt ökad betydelse för den svenska ekonomin. Exporten motsvarar idag ungefär hälften av Sveriges BNP. Denna ökning har bidragit till sysselsättning och välfärd. Men den har också gjort det svenska samhället allt mer beroende av den ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.

Med globaliseringen sker en gradvis förskjutning av makten i världen. Där västländerna tidigare har utgjort världens maktcentrum, är det idag i andra länder som den ekonomiska tillväxten är som starkast och mest ihållande. Detta kommer att få stora konsekvenser, inte bara för den ekonomiska ordningen i världen, utan också för den politiska och kulturella. Samtidigt som det är positivt att det skett en global maktförskjutning från de tidigare dominerande ekonomierna i norr till de växande ekonomierna i söder, är det ett allvarligt hot mot friheten och demokratin när vissa av de länder som spelar en växande roll är icke-demokratiska och saknar respekt för de mänskliga rättigheterna. Internationaliseringen innebär också nya utmaningar för den demokratiska delaktigheten. Många politiska beslut, som tidigare kunde tas på nationell nivå, kräver idag internationella överenskommelser.

Kapitalet flyter närmast fritt över gränserna. De ekonomiska intressena har blivit mindre beroende av en nationell bas och ägarstrukturerna har förändrats. Risken finns att fokus flyttas från långsiktiga och produktiva investeringar till kortsiktiga vinster. Finansiella bubblor växer och spricker, med katastrofala konsekvenser för miljontals människor i form av växande arbetslöshet och fattigdom.

Det finns en spricka mellan den reala ekonomins sårbarhet och den finansiella ekonomins framgångar. Att börsen går bra behöver inte betyda att arbetslösheten sjunker eller att människors levnadsstandard ökar. Koncentrationen av storföretag till allt större, världsomspännande koncerner skapar stora ekonomiska maktcentra utanför demokratisk kontroll. Det växande välståndet bygger många gånger på att arbetskraft utnyttjas till låga löner och hänsynslösa anställningsvillkor.

Samtidigt finns växande motkrafter. Det fackliga internationella samarbetet växer i styrka. Ökad transparens och en ökad mediebevakning ger de fackliga strävandena nya möjligheter. Allt fler företag inser att det ligger i deras egna, långsiktiga intressen att ta ett socialt ansvar och att respektera arbetstagarnas rättigheter.

Utarmningen av naturresurser och hotet mot miljö och klimat känner inte heller några nationsgränser. Människans förbränning av fossila bränslen har medfört kraftigt förhöjda halter av koldioxid i atmosfären. Medeltemperaturen stiger i hela världen. Detsamma gäller havsytan. Marknadens oförmåga att hushålla med resurser som saknar pris har lett till en exploatering som hotar allas vår existens. Än har världen inte lyckats vända utvecklingen och åstadkomma den nödvändiga minskningen av utsläppen av växthusgaser. Klimatkrisen är kanske mänsklighetens svåraste utmaning. Det handlar, bokstavligen, om allas vår överlevnad.

Samtidigt som miljontals människor lyfts ur extrem fattigdom, växer nya klyftor fram. Ojämlikheten inom länder ökar i världen och den ekonomiska utvecklingen riskerar att stagnera när allt mer av välståndet samlas i fåtalets händer, samtidigt som stora grupper saknar tillräckliga resurser för att hålla uppe efterfrågan i ekonomin. Migrationen växer: människor dras till de nya jobben för att fånga möjligheterna till ett bättre liv, och allt fler människor i världen bor i städer. Det innebär både fantastiska möjligheter att skapa sig ett bättre liv och risk för utslagning i nya slumområden.

Svåra fördelningskonflikter har tillfälligt kunnat undvikas genom att skuldsättningen i den rika delen av världen har vuxit: när reallönerna inte har ökat i samma takt som det totala välståndet, har människor kompenserat detta med att ta större lån. Detta har bidragit till den instabila skuldekonomi som utlöste den stora finanskrisen i slutet på 00-talet.

Både globaliseringen, klimatfrågan och den växande ojämlikheten visar hur djupt och ömsesidigt beroende vi människor är av varandra. Den globala arbetsdelning, som bidragit till de kraftigaste välståndsökningarna i mänsklighetens historia, innebär att miljontals människor samverkar med varandra i invecklade nätverk utan att någonsin träffas. De varor vi konsumerar en vanlig dag bär spår av ett oräkneligt antal människor, i många olika länder, som på många olika sätt bidragit till att produkten ska hamna i just våra händer. Det ekonomiska systemet och de privata företagen är helt beroende av sin omvärld: av de resurser naturen har att erbjuda; av det regelverk och den infrastruktur som bara samhälleliga organ kan skapa och upprätthålla; av de anställda som med sitt kunnande skapar produktionen; och av de konsumenter, som med sin efterfrågan betalar produktionens kostnader.

I det moderna samhället är beroendeformerna globala, abstrakta och opersonliga. De otaliga människor som gör våra liv möjliga är ansiktslösa för oss. Vi hyser samtidigt en så stark tillit till dessa omfattande beroendeförhållanden att vi tar dem för givna, förmodligen därför att tillvaron annars skulle kännas outhärdligt osäker. Detta förstärker en känsla hos oss av att vi i själva verket är individuellt oberoende, en föreställning som paradoxalt nog tycks bli starkare ju mer omfattande de samhälleliga beroendeförhållandena faktiskt är.

Dessa beroenden har alltid funnits, men är starkare idag än tidigare. Det är tydligare än någonsin att svaren på samtidens stora utmaningar ligger i det gemensamma. Dessa utmaningar går inte att lösa annat än tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna. De kan inte lämnas varken åt individen eller åt marknaden.

Det är vi människor tillsammans som måste fatta de svåra, men helt nödvändiga besluten kring hur vi vill leva tillsammans framöver.

En strategi för sociala investeringar i humankapitalet kan med några nedslag beskrivas på följande sätt:

• Det näringspolitiska spåret bör inriktas mot att utveckla processorienterade lärande organisationer i arbetslivet som främjar icke-kodifierad kunskapsproduktion på djupet i arbetsorganisationen. Med icke-kodifierad kunskap menas färdigheter som inte kan förmedlas med bokstäver eller siffror. Man kan beskriva det som det kvalificerade hantverkets återkomst på en högre teknisk nivå i den digitala revolutionen. Kvalificerad icke-kodifierad kunskap kan i interaktion med avancerad, forskningsbaserad kodifierad kunskap i produktutveckling och tillverkning skapa unika och svårkopierade innovationer som är uthålligt konkurrenskraftiga på globala marknader, där kodifierade innovationer snabbt kopieras eller efterliknas av konkurrenter (Nonaka & Takeuchi 1995). En central del av detta handlar om att arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar utvecklar strategier för att främja icke-hierarkiska, inom forskningen om arbetsorganisation kallade High Performance Workplace Organisations, HPWO, som förmår mobilisera de anställdas inre motivationsfaktorer och göra arbetet till en del av självförverkligandet (Bauer 2004; CTU 2010). Vi bör söka en till svenska förhållanden anpassad trepartsöverenskommelse i likhet med den pakt för att med gemensamma krafter främja utvecklingen av HPWO som fackföreningarna, arbetsgivarorganisationerna och staten i Nya Zeeland träffade år 2010. Det skulle kunna bli ett nytt Saltsjöbadsavtal i vår tid. I ett litet land som Sverige behöver vi stärka sammanhållningen i den globala konkurrensen.

• De outnyttjade resurser för folkhushållet som i dag disponeras för överskottsmålet för de offentliga finanserna och det gigantiska överskottet i bytesbalansen (6-7 procent av BNP) bör så långt det är möjligt styras om från finansiellt sparande i utlandet till inhemska investeringar, såväl reala som i humankapitalet, för att rusta Sverige starkare inför utmaningarna i det globaliserade kunskapssamhället.

• Forskningen talar om för oss att den kognitiva förmåga som blir allt mer avgörande för människors framgång i skolan, deras attraktivitet på arbetsmarknaden och livschanser i stort i mycket hög grad formas under de första sex levnadsåren (Esping-Andersen 2009; Marmot et al 2011). Det betyder att föräldrars skilda förutsättningar att forma familjen till en stimulerande och lärande miljö innan barnen når skolåldern är en hävstång för polariseringen i morgondagens samhälle. En stor del av de ökade sociala investeringar i humankapitalbildningen vi vill se handlar om att säkra uppväxtvillkor för alla barn som ger god kognitiv stimulans, främjar känslan av sammanhang (KASAM) och försvagar det sociala arvets makt. Här kan vi göra väldigt mycket med små medel om vi låter vår reformistiska fantasi vägledas av forskningens nyare rön.

• Att investera i barn och utjämna livschanser ger utdelning först i ett tjugofemårsperspektiv. Vi behöver också etablera en infrastruktur för att redan i dag främja livslångt lärande i arbetslivet och större rörlighet på en arbetsmarknad som allt mer präglas av hastig och disruptiv strukturomvandling. Samtidigt är kompetens en bristvara vi hushållar dåligt med. Forskningen visar att ungefär en tredjedel av dem som arbetar i Sverige är överkvalificerade för de arbetsuppgifter de har (Le Grand, Szulkin & Tåhlin 2004; Åberg 2002; Näringsdepartementet Ds 2000:49). Befolkningsutvecklingen kommer att förvärra arbetsgivarnas svårigheter att klara kompetensförsörjningen med extern rekrytering på en arbetsmarknad som allt mer präglas av bristande överensstämmelse mellan de arbetssökandes meriter och vakansernas kravprofiler. En infrastruktur för offentliga insatser för validering av reella kompetenser i kombination med individanpassade kompletterande utbildningsinsatser av redan anställda för att bistå arbetsgivarna att klara rekryteringsbehov högre upp på kompetensstegen med ökat bruk av interna karriärvägar skulle öppna luckor längre ner på kompetensstegen som det är rimligare att rusta dem som står utanför arbetsmarknaden till.

• Ytterligare en insats som skulle sänka barriärer till arbetslivet för dem med svag attraktionskraft, och samtidigt hålla tillbaka okontrollerad löneglidning för dem med hög attraktivitet vilka arbetsgivarna i allt starkare konkurrens tävlar om att rekrytera, är att göra arbetsgivaravgifterna progressiva. Med rätt utformning skulle det utan tvivel bli en stark kraft för en sammanhållen lönebildning, samtidigt som det skulle vara en generell politik för att sänka barriärer in till arbetsmarknaden för dem som har svårt att göra gällande, utan de snedvridande effekter för konkurrensvillkoren på marknaden som följer av den borgerligt selektiva politiken att sänka arbetsgivareavgifterna för vissa grupper (ungdomar), branscher (RUT, restaurangbranschen) eller särskilda ekonomiska zoner (som de har sagt sig vilja införa i resurssvaga förorter i storstäderna). Man ska lägga märke till att negativa tröskel- och marginaleffekter som kan följa av progressiva inkomstskatter helt uteblir då arbetsgivaravgifter betalas av arbetsgivaren och bara har indirekta effekter för individens inkomster och beteende. Den mer sammanhållna lönebildning och jämnare inkomstspridning som blir följden av progressiva arbetsgivareavgifter skulle samtidigt främja mobiliteten på arbetsmarknaden och motverka friktioner vid omställning i samband med strukturomvandling. Betydelsen av så kallad utbildningsbonus är inte så stor i ett samhälle med kostnadsfri högre utbildning och allmän studiefinansiering (men det kanske finns behov av att se över studiemedelssystemet).

• Även om stimulerad inre rörlighet uppåt längs kompetensstegen för redan anställda och progressiva arbetsgivaravgifter skulle öppna luckor och sänka barriärer in till arbetslivet för de som av olika anledningar har svårt att göra sig gällande, så tror vi inte att det räcker. Det behövs ytterligare insatser för ett inkluderande arbetsliv. År 2005 presenterade vi ett förslag i rapporten Återupprätta arbetslinjen, som gavs ut av en för LO Göteborg och Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt gemensam arbetsgrupp för sysselsättningsfrågor. Vi har sedan i en rad böcker, rapporter, rådslagsmaterial och olika skrifter bearbetat och utvecklat tankarna. Det handlar om att i ny form och med nytt innehåll återskapa de anpassningsgrupper som verkade på lokal nivå på svensk arbetsmarknad under 1970- och 80-talet med stöd av Främjandelagen. För att skilja de nya grupperna från de gamla har vi kallat dem arbetsanpassningsgrupper. Det är viktigt att inse att det inte är någon ny, regelstyrd arbetsmarknadspolitisk åtgärd vi föreslår, utan vi tänker oss en fri förhandlingsarena där allt är möjligt och tillåtet så länge samtliga parterna i den lokala arbetsanpassningsgruppen – facket, arbetsgivaren och samhällets företrädare – är överens. Det handlar om att använda resurser som samhället lägger på att försörja människor utanför arbetsmarknaden på ett klokare sätt, genom att bereda plats i arbetslivet med anpassning av arbetsuppgifter och prestationskrav utifrån individernas förutsättningar. Vi tror att det är en mer framkomlig väg att komma tillrätta med det samhällsproblem som moderaterna satte ljus på med begreppet ”utanförskap”, men som piskan i deras ”nya arbetslinje” hittills visat sig oförmögen att påverka. Man kan anta att skiftet i befolkningsutvecklingen kommer att få såväl offentliga som privata arbetsgivare mer benägna att ta tillvara de outnyttjade arbetskraftsreserver som finns, i synnerhet om det finns en morot i form av en medfinansiering från samhällets sida. Tanken är att inte bara baxa människor till en position där de med föga framgång intar en plats i arbetskraftsutbudet utan träffsäkert med riktade insatser på individuell nivå öka efterfrågan på denna arbetskraft.

Göteborg i oktober 2012

Anders Nilsson & Örjan Nyström

Referenser

Bauer, T.K. (2004) High Performance Workplace Practices and Job Satisfaction, Bonn: IZA 2004

Carlén, S. & Persson, C. (2012) Åter till full sysselsättning, Stockholm: Tiden debatt

CTU (2010) Building High Performance Work Places. The Union Approach,Wellington: NZ Council of Trade Unions

Esping-Andersen, G. (2009), The Incomplete Revolution. Adapting Welfare States to Women’s New Roles, Cambridge: Polity Press

Jansson, J.O. (2008) Tjänstesektorn och skatteplikten, Stockholm: Globaliseringsrådet

Le Grand, C., Szulkin, R. & Tåhlin, M. (2004), ”Överutbildning eller kompetensbrist? Matchning på den svenska arbetsmarknaden 1974 – 2000″, i Bygren, M., Gähler, M. och Nermo, M. (red.) Familj och arbete – vardagsliv i förändring. Stockholm: SNS förlag

LO (2012) Full sysselsättning, Stockholm

Marmot, M. et al (2011), Fair Society, Healthy Lives, London: University College London

Nilsson, A. & Nyström, Ö. (2012) Jämlikhetsnormen, Göteborg: Tankeverksamheten/ABF

Nilsson, A. & Nyström, Ö. (2011) Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder, Stockholm: Arbetarrörelsens Tankesmedja

Nilsson, A. & Nyström, Ö. (2009) Strukturomvandlingen och trygghetssystemen, Stockholm: Arbetarrörelsens Tankesmedja

Nilsson, A. & Nyström, Ö. (2008a) ”Den svenska modellen har drabbats av en insider/outsider-problematik”, Bengtsson, H.A. (red.) Agenda 2010+, Stockholm: Premiss förlag

Nilsson, A. & Nyström, Ö. (2008b), Reformismens möjligheter, Stockholm: Premiss förlag

Nilsson, A. & Nyström, Ö. (2005) Den sociala demokratins andra århundrade?, Stockholm: Atlas förlag

Nonaka, I. & Takeuchi, H. (1995) The Knowledge Creating Company, New York: OxfordUniversity Press

Näringsdepartementet DS 2000:49, Kompetensparadoxen

Svenskt Näringsliv (2010) Rekryteringsenkät, Stockholm

Tillväxtverket (2011) Företagens villkor och verklighet, Stockholm

Åberg, R., (2002) ”Överutbildning – ett arbetsmarknadspolitiskt problem?”, kap. 3 i Abrahamsson, K., Abrahamsson, L., Björkman, T., Ellström, P-E. & Johansson, J. (red.), Utbildning, kompetens och arbete. Lund: Studentlitteratur

Detta är andra delen av Anders Nilssons och Örjan Nyströms text. Första delen finns här, den tredje och avslutande här.

Det finns de som vill förklara den numera vertikalt raka Beveridgekurvan i Förenta staterna med att fallande fastighetspriser efter finanskraschen har minskat rörligheten på den amerikanska arbetsmarknaden. Folk sitter fast i hus som de inte kan sälja därför att köpeskillingen inte räcker till att lösa lånen, och då kan de inte flytta till de lediga jobben. Det kan ha betydelse på marginalen men knappast vara en huvudförklaring. Det är orimligt att alla vakanser skulle uppkomma geografiskt avskiljda från de arbetssökande. Man undrar hur ett sådant samhälle ser ut – människorna på ett ställe och jobben på ett annat. Vi ser i figur 2 att utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden går i samma riktning som i Förenta staterna. Mönstret går igen i stora delar av OECD-området.

Ett exempel som illustrerar vad det egentligen handlar om är att vi år 2010 fick en rekyl på arbetsmarknaden med en tämligen snabb ökning av vakanser efter att arbetslösheten hade stigit under åren innan till följd av den internationella finanskrisen. Nära hälften (47 procent) av de arbetsgivare som försökte rekrytera fann det ”svårt eller mycket svårt” att finna den personal de sökte (Svenskt Näringsliv 2010). Då fanns fortfarande över 400 000 personer inskrivna som aktivt arbetssökande arbetslösa vid arbetsförmedlingen! Vi ser att den allt mer vertikala Beveridgekurvan är ett utslag av att två decenniers polarisering mellan de som är attraktiva på arbetsmarknaden och de som inte är det har forcerats under de allra senaste åren, och det tycks vara en trend i hela västvärlden.

Vi hamnar här i ett tredje spår i socialdemokratins diskussioner i sysselsättningsfrågan. Låt oss kalla det för det utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska spåret. Man får hålla med Jan Edling när han skriver ”att blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb”, men om det finns vakanser torde matchning numera, mot bakgrund av vad vi ser på Beveridgekurvan, vara av mer avgörande betydelse än någonsin tidigare för att få ner arbetslösheten. Detta är klassisk mark för socialdemokratin och den aktiva arbetsmarknadspolitiken, och föga förvånande finner vi LO i främsta ledet för detta spår. Här finns även ett arv att förvalta från Kunskapslyftet, då LO och dess förbund spelade en viktig roll som samverkanspart med den kommunala vuxenutbildningen runt om i landet.

Matchning handlar inte bara om utbildning utan också om subventionerade anställningar. Vi har länge argumenterat för att behoven av sådana har ökat kraftigt med förändrade prestationskrav i arbetslivet, parallellt med att vi också ser behov av nya former för en mer flexibel anpassning av insatser efter individens förutsättningar och de lokala villkoren på en arbetsplats. Vi har vid upprepade tillfällen lagt en rad konkreta förslag i denna riktning (se Nilsson & Nyström 2012; 2011; 2009; 2008b; 2005). Glädjande nog ser vi att LO nu kommer till liknande slutsatser (LO 2012).

Det är naturligtvis olyckligt att den moderatledda regeringen mer eller mindre har lagt ner arbetsmarknadsutbildningarna. Samtidigt måste man konstatera att arbetslivet förändras på ett sätt som nog kräver en nyorientering på detta område. Under den senaste tolvåriga socialdemokratiska regeringsperioden såg vi hur arbetsmarknadspolitikens tidigare så framgångsrika instrument för att främja ett inkluderande arbetsliv visade sig dysfunktionella för att hantera den omfattande utsorteringsvåg ur arbetslivet på individuell nivå som följde på 1990-talskrisens skapande förstörelse och starka förändringstryck till ökad effektivitet. Förfallet berodde delvis på att tyngden av volymer förde med sig en förskjutning från yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning med hög kvalitet till billigare insatser. För många som var i behov av omställning verkade därtill utsorteringen genom den passiva sjukförsäkringen. Men man måste erkänna att den ”mismatch” som vi ser i dag på arbetsmarknaden är av ett mer komplext och svårbemästrat slag än på den tid då friställda kollektiv av textilarbetare via en kortare svets- eller svarvkurs enkelt blev anställningsbara inom verkstadsindustrin. Vi tror att det behövs helt nya grepp.

Det gäller inte bara detta utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska spår. Vi ser utvecklingsbehov också när det gäller de andra spår i den socialdemokratiska sysselsättningspolitiska debatten vi har tagit upp här. Vår bedömning är att inget av dessa spår i nuvarande tappning förmår skapa vad vi kallar full sysselsättning. Den slutsats vi drog efter 2006 års valförlust, att det i nuläget inte finns något socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten, är nog fortfarande giltig.

Ska vi kunna utveckla en ny framgångsrik socialdemokratisk sysselsättningspolitik kan det inte handla om att ställa dessa spår mot varandra och träta om vad som är den rätta vägen, utan att ta fasta på och utveckla vad som är hållbart inom respektive spår och foga samman dem till en ny sammanhållen politik för att så långt det är möjligt mobilisera och utveckla samhällets mänskliga resurser i den demokratiska, sociala och produktiva samhällsgemenskapen. Vi talar om en samlad strategi för sociala investeringar i humankapitalet som rustar människor för arbetslivets nya anspråk.

I denna text har vi med Beveridgekurvans förändring satt en punktvis blixtbelysning på de fundamentala förändringar som den ekonomiska produktionen, arbetslivet och arbetsmarknaden befinner sig i. I vår bok ”Jämlikhetsnormen” gör vi en åtskilligt mycket bredare och djupare analys av detta. En central slutsats är att om vi inte utvecklar och vinner stöd för en ny socialdemokratisk tillväxt- och välfärdsregim som är anpassad till vår tid och dess utmaningar så kommer strukturomvandlingen att driva på en fortsatt allt skarpare polarisering mellan dem som är attraktiva på arbetsmarknaden och de som inte är det – och därmed av samhällslivet i dess helhet. De bjärta kontraster vi i dag ser mellan resurssvaga stadsdelar från miljonprogrammet med hög arbetslöshet, låga inkomster, klen folkhälsa, låg utbildningsnivå och svaga skolresultat, och å den andra välmående villaområden och innerstadsdelar i den socioekonomiska skalans andra ända, är sannolikt inte slutpunkten för dessa förlopp.

Vi ska avsluta med några exempel på hur vi menar att de tre spår i sysselsättningsfrågan vi har granskat kan utvecklas och fogas samman till en strategi för sociala investeringar i humankapitalet. Men det ska understrykas att det är punktvisa nedslag i den analys vi gör i ”Jämlikhetsnormen”.

Fortsättning här

I en analys för den franska tidskriften La Vie des Idés av valförlusten år 2006 skrev vi: ”För att tala klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten” (på svenska i Nilsson & Nyström 2008a). Hur är det med den saken i dag, när vi ostörda av regeringsbestyr har haft sex år på oss att utveckla politiken?

I den socialdemokratiska diskussionen om sysselsättningen ser vi ett antal spår, som i debatten ibland ställs emot varandra. Ett kan vi kalla det näringspolitiska spåret. Här förenas en samförståndstradition i Saltsjöbadsanda med moderna rön från vad som kallas den nya ekonomiska geografin. Centrala begrepp är kluster, triple helix och en distinktion mellan nätverksstad och centralortsstad. Det handlar om att verka för fler arbetstillfällen och högre sysselsättning genom att stimulera samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv för innovationsdriven produktutveckling, branschutveckling och starkare konkurrenskraft på globala marknader – men också om att främja inhemska tjänstesektorer genom urban tillväxt, förtätning och regionförstoring.

En som länge argumenterat i denna riktning är förre LO-utredaren Jan Edling, numera verksam vid Vinnova. En handlingens man som tidigt var inne på detta spår är Göran Johansson i Göteborg. Det är väl knappast att fara med osanning eller avslöja någon hemlighet om man påstår att också vår partiordförande med sin bakgrund i IF Metall är en tillskyndare i sammanhanget. Även vi har medverkat i utvecklingen av en regional socialdemokratisk näringspolitik med denna inriktning i Göteborgsområdet.

Vad vi dock – och bestämt – vill beskriva som en avart av detta spår är när socialdemokrater stämmer upp i det småföretagande tjänstesamhällets visa. I det rådslagsmaterial som togs fram efter valförlusten år 2006 tycktes det på sina ställen som om vi skulle kontra moderaternas anspråk att vara det nya arbetarpartiet med att utropa oss själva till tjänstesamhällets nya småföretagarparti. Som vi visar i vår nya bok ”Jämlikhetsnormen” är den gängse bilden av att vi gått från ett storföretagande industrisamhälle till ett småföretagande tjänstesamhälle en sanning med mycket stor modifikation (Nilsson & Nyström 2012).

Cirka 80 procent av marknaderna för tjänster handlar om vad man kan kalla tjänstefierad varuförädling, dvs. insatser som i statistiken bokförs som tjänster men riktas mot tillverkningen och cirkulationen av varor (Jansson 2008). En hög andel av de små och medelstora företagen har inte bara sin existens som leverantörer åt storföretag – cirka en tredjedel av de aktiva småföretagen och över 90 procent (!) av de medelstora ingår i själva verket i storföretagskoncerner eller kedjor (Tillväxtverket 2011).

Sverige har aldrig tidigare varit så beroende av den industriella och storföretagsdominerade exporten som i dag. Den motsvarar ungefär hälften av vår bruttonationalprodukt, att jämföra med en tredjedel på 90-talet och strax över en femtedel på 60-talet. Det är en grov förvanskning av verkligheten att framställa det som om vi numera huvudsakligen lever av att gå på restaurang, klippa håret på varandra och utbyta hushållstjänster.

Berättelsen om att vi i dag lever i ett småföretagsdominerat tjänstesamhälle är en tendentiös och slirig diskurs som definierar arbetarrörelsen, vår arbetsmarknadsmodell och den generella välfärdspolitiken som relikter från ett svunnet industrisamhälle, illa ägnade åt att svara mot den nya tidens krav. Socialdemokratin måste naturligtvis utveckla politiken utifrån en analys av hur samhället förändras, och samhällsförändringarna är verkligen mycket stora sedan Folkhemmets glanstid, men sanningen måste sökas i fakta om sakförhållanden, inte i skenet av gängse och av särintressen närda föreställningar.

Vi menar att det näringspolitiska spåret befriat från mytbilden om att vi nu lever i det småföretagande tjänstesamhället utgör en nödvändig och viktig del av en ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Men vi tror inte att det räcker. En komplikation i sammanhanget är om ”affärsplanen för Sverige” kombineras med ett fasthållande vid de strama restriktioner för penning- och finanspolitiken som 1990-talskrisen lämnade efter sig. När överskottsmålet och kommunallagens strikta balanskrav infördes fanns en rationalitet för det, dels mot bakgrund av att vi hade en drygt tjugoårig period av förödande inflation att blicka tillbaka på, dels för att det då i hög grad handlade om att undvika sänkt kreditvärdighet och högre räntor för stat och kommuner. Men inget av detta är aktuellt i dag.

Här tar ett annat spår i socialdemokratins diskussioner i sysselsättningsfrågan vid. Vi kan kalla det för det makroekonomiska stimulansspåret – eller vi kanske ska skriva spåren i pluralis, då det finns lite olika varianter. Ibland skiljer man inom akademin på en radikalt lite ostyrig postkeynesianism och en mera måttfull nykeynesianism. Inom arbetarrörelsen kan vi kanske se en liknande spännvidd. Å ena sidan odlas på sina håll en konspiratorisk legend om hur allt ont tog sin början när socialdemokratin med nyliberalismens genombrott på 1980-talet övergav den tidigare så framgångsrika politiken för att åstadkomma full sysselsättning med efterfrågestimulanser. Den lösning som mot denna bakgrundsteckning anbefalls är lika enkel som självklar. Det handlar bara om att återställa den fulla sysselsättningen med omfördelningspolitisk offensiv och finanspolitisk expansion.

Som vi har visat i en rad skrifter är historieskrivningen falsk (senast i Nilsson & Nyström 2012). Den stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Den Rehn-Meidnerska modell socialdemokratin tillämpade under de framgångsrika efterkrigsdecennierna kännetecknades inte av efterfrågestimulanser utan tvärtom av en restriktiv penning- och finanspolitik för att undvika överhettning i denna period av starka internationella konjunkturer. Det var en helt annan tid än vår och det går inte att dra paralleller. Inte heller var det nyliberalismen som gjorde slut på de goda tiderna. Tvärtom fick den sitt genombrott som en reaktion på att den långa expansionsfasen i västvärlden efter det andra världskriget nådde vägs ände med samtidigt stigande inflation och arbetslöshet, något som den dåvarande politiken stod maktlös inför.

Vi tror inte att lösningar på sysselsättningsfrågan som anbefalls av dem som så grovt förvanskar nutidshistorien är att rekommendera. Sedelpress och skuldsättning är inte vägar till en uthållig hög sysselsättning.

Å andra sidan hör vi i dag allt fler nationalekonomer som ifrågasätter överskottsmålet och det rigida balanskravet för kommunerna med andra, mer kunniga och mindre verklighetsfrämmande resonemang. Det är inte ofta vi finner anledning att instämma med Assar Lindbeck, men i dessa frågor slaktar han vad som blivit heliga kor i svensk politik. Här finns också någon slags gråzon mellan vad som alltmer framstår som två olika makroekonomiska stimulansspår inom arbetarrörelsen, ett ostyrigt postkeynesianskt med anknytningar till EU-motståndet och ett mer måttfullt och realistiskt. Stefan Carléns och Christer Perssons nya bok ”Åter till full sysselsättning” må i titeln vara en blinkning åt de ostyriga, men till innehållet är den en saklig och övertygande argumentering för ett balansmål över konjunkturen för de offentliga finanserna – och därmed avveckling av överskottsmålet. I boken finns också en välformulerad kritik av riksbanken för dess räntepolitik som ständigt skjutit under inflationsmålet. Så långt är det inte svårt att hålla med.

Problemet är inte så mycket vad de skriver, utan de komplikationer de inte tar upp. Vi ställer oss i hög grad skeptiska till om en makroekonomisk reglering ”von oben” av det slag de förordar verkligen är tillräcklig för att förse åtskilliga hundratusentals människor med nya arbeten, vilket faktiskt är vad som krävs om vi, med Carléns och Perssons formulering, ska ”åter till full sysselsättning”. För att komma någonvart i den riktningen krävs det nog att vi angriper problemen mer konkret i gyttjebrottning nere på marken. Det framgår med stor tydlighet av en betraktelse av hur det samband på arbetsmarknaden som visas med den s.k. Beveridgekurvan utvecklas.

Figur 1. Teoretisk Beveridgekurva

Kurvan demonstrerar helt enkelt att om antalet lediga jobb (vakanser) ökar och vi rör oss från B till A på kurvan så sjunker arbetslösheten – och vice versa. Men det finns också en tendens att kurvan av och till med tiden skiftar ut till höger i diagrammet. I Sverige såg vi det för första gången på 1970-talet. Det betyder att det behövs fler lediga jobb än tidigare för att få samma effekt på arbetslösheten. I figur 2 ser vi utvecklingen under de allra senaste åren.

Figur 2. Beveridgekurva, Sverige 2007-2011

Vi kan lägga märke till att kurvan inte bara förskjuts till höger utan också rätas upp. Denna förändring av Beveridgekurvan ser vi i praktiskt taget hela EU och den har nått ännu längre i Förenta staterna (figur 3).

Figur 3. Beveridgekurva, Förenta staterna, före (grönt), under (rött) och efter (blått) finanskraschen 2008

De blå punkterna, som visar de allra senaste årens utveckling, bildar ett mer eller mindre vertikalt streck. Det betyder att antalet lediga jobb inte längre har någon inverkan på sysselsättningen. Fundera ett ögonblick på vad det betyder för möjligheterna att råda bot på arbetslösheten med makroekonomiska efterfrågestimulanser.

Läs andra delen av Nilssons och Nyströms text här, och den tredje och avslutande här.

Partidistriktens remissvar

Arbetarekommunernas remissvar

Sidoorganisationernas remissvar

Medverkar gör:

Lena Sommestad, ordförande S-kvinnor
Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO samt ledamot av programkommissionen
Emma von Essen, doktorand i nationalekonomi vid Stockholms universitet

Moderator är Elin Molin, Socialdemokratiska ekonomklubben vid Handelshögskolan (SEK)

Seminariet är från den 4 oktober 2012, och filmat på Sveavägen 68 i Stockholm

Vi beklagar den bitvis dåliga ljudkvaliteten.

Socialdemokraterna står för hållbar utveckling – hur förenar vi välstånd med minimal resursförbrukning?

Medverkande:

Olof Kolte, universitetslektor i industridesign
Sara Karlsson, riksdagsledamot (s) i miljö- och jordbruksutskottet
Morgan Johansson, riksdagsledamot (s) och representant programkommissionen
Modererar gör Maja Nordström, redaktör för tidskriften Tvärdrag

Seminariet hölls den 18 oktober i Lund.

Medverkande:
Sven Tengstam, forskare i utvecklingsekonomi vid Göteborgs Universitet
Monika Arvidsson, utredningschef Arbetarrörelsens tankesmedja
Peter Persson, riksdagsledamot (s) samt ledamot av programkommissionen
Magnus Nilsson, ordförande S-studenter
Samtalet modereras av Eva Thalén, Socialdemokratiska Handelsstudenter

Seminariet hölls på Handelshögskolan i Göteborg den 15 oktober.

Det allra viktigaste med programrevisioner i modern tid har nog varit att partiets medlemmar samlats till diskussioner och motionsskrivande kring frågor som ligger bortom den nödvändiga dagspolitiken. Jag tror att i princip alla partiprogram utom 2001 skrivits i en känsla av att socialdemokratin inte bara vill styra landet, utan också tydligt har idéer som skiljer från alla andra partier. Andra partier fick förhålla sig till socialdemokratin och inte tvärtom.

För några år sedan besökte jag Helsingör och samtalade med den lokala partiordföranden i vårt broderparti om politiska utvecklingen i Danmark. Han sade då i koncentrat att partiet led svårt av bristande självförtroende.

Den tidigare ordföranden Svend Auken hade några år tidigare fått lämna eftersom han ansågs ha för skarp profil och inte kunde bygga nödvändiga koalitioner. I hans ställe valdes den mer pragmatiska Paul Nyrup Rasmussen. Siffrorna sjönk ännu mer och särskilt högerpopulisterna med främlingsfientlig anstrykning Dansk Folkeparti gjorde stora inbrytningar i traditionellt socialdemokratiska väljargrupper. Då valde, enligt honom, partiet att flytta sig lite för att återfå de flyktade väljargrupperna. Stödet fortsatte att minska och man flyttade sig lite till. Så småningom började man tala om, var står socialdemokraterna egentligen. Idag kan väl de flesta konstatera att dansk politik kraftigt förflyttades därför att man överlät politikens mittpunkt till andra.

Nyligen hemkommen från Danmark konstaterar jag att invandrarfrågan inte är lika central i dansk politik. Nu handlar det om att arbetslösa och socialbidragstagare ska avstå resurser och medverka till finansieringen av skattesänkningar till de arbetande. Detta trots att klyftorna ökar och vi åter har en socialdemokratisk statsminister.

Jag tror utan jämförelser i övrigt att svensk socialdemokrati sedan 2001 lidit av dåligt självförtroende. Den nyliberala stormvågen sköljde in också över oss. Avreglering, marknad, privatisering, kund och konkurrens blev begrepp som vi inte orkade värja oss mot. Jag moraliserar inte och är ej heller fördömande mot de som var med och fattade beslut. Men jag konstaterar att vi flera gånger valde vägar till återvändsgränder.

Varje tid följs av en annan och det är väl idag tydligt att privatiseringar, vinster i välfärden och skolsystem, som åter sorterar barnen, inte åtnjuter stor folklig popularitet.

Pengsystem och privatisering är dessutom bara inledningen av en strategi där privat finansiering för bättre kvalitet ska bli möjlig. Om det inträffar har det solidariska kontraktet som är välfärdsamhällets fundament brutits.

Kring detta måste ett nytt program skapa sådan klarhet att socialdemokratin har en särart som kan återskapa bestämmandet över dagordningen.

För det behövs självförtroende.

Peter Persson är suppleant i programkommissionen.