Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 3

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en helt ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet. I denna tredje och avslutande del av Anders Nilssons och Örjan Nyströms text beskrivs i punktform vad denna strategi består av. Första delen av texten finns här, den andra här.

En strategi för sociala investeringar i humankapitalet kan med några nedslag beskrivas på följande sätt:

• Det näringspolitiska spåret bör inriktas mot att utveckla processorienterade lärande organisationer i arbetslivet som främjar icke-kodifierad kunskapsproduktion på djupet i arbetsorganisationen. Med icke-kodifierad kunskap menas färdigheter som inte kan förmedlas med bokstäver eller siffror. Man kan beskriva det som det kvalificerade hantverkets återkomst på en högre teknisk nivå i den digitala revolutionen. Kvalificerad icke-kodifierad kunskap kan i interaktion med avancerad, forskningsbaserad kodifierad kunskap i produktutveckling och tillverkning skapa unika och svårkopierade innovationer som är uthålligt konkurrenskraftiga på globala marknader, där kodifierade innovationer snabbt kopieras eller efterliknas av konkurrenter (Nonaka & Takeuchi 1995). En central del av detta handlar om att arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar utvecklar strategier för att främja icke-hierarkiska, inom forskningen om arbetsorganisation kallade High Performance Workplace Organisations, HPWO, som förmår mobilisera de anställdas inre motivationsfaktorer och göra arbetet till en del av självförverkligandet (Bauer 2004; CTU 2010). Vi bör söka en till svenska förhållanden anpassad trepartsöverenskommelse i likhet med den pakt för att med gemensamma krafter främja utvecklingen av HPWO som fackföreningarna, arbetsgivarorganisationerna och staten i Nya Zeeland träffade år 2010. Det skulle kunna bli ett nytt Saltsjöbadsavtal i vår tid. I ett litet land som Sverige behöver vi stärka sammanhållningen i den globala konkurrensen.

• De outnyttjade resurser för folkhushållet som i dag disponeras för överskottsmålet för de offentliga finanserna och det gigantiska överskottet i bytesbalansen (6-7 procent av BNP) bör så långt det är möjligt styras om från finansiellt sparande i utlandet till inhemska investeringar, såväl reala som i humankapitalet, för att rusta Sverige starkare inför utmaningarna i det globaliserade kunskapssamhället.

• Forskningen talar om för oss att den kognitiva förmåga som blir allt mer avgörande för människors framgång i skolan, deras attraktivitet på arbetsmarknaden och livschanser i stort i mycket hög grad formas under de första sex levnadsåren (Esping-Andersen 2009; Marmot et al 2011). Det betyder att föräldrars skilda förutsättningar att forma familjen till en stimulerande och lärande miljö innan barnen når skolåldern är en hävstång för polariseringen i morgondagens samhälle. En stor del av de ökade sociala investeringar i humankapitalbildningen vi vill se handlar om att säkra uppväxtvillkor för alla barn som ger god kognitiv stimulans, främjar känslan av sammanhang (KASAM) och försvagar det sociala arvets makt. Här kan vi göra väldigt mycket med små medel om vi låter vår reformistiska fantasi vägledas av forskningens nyare rön.

• Att investera i barn och utjämna livschanser ger utdelning först i ett tjugofemårsperspektiv. Vi behöver också etablera en infrastruktur för att redan i dag främja livslångt lärande i arbetslivet och större rörlighet på en arbetsmarknad som allt mer präglas av hastig och disruptiv strukturomvandling. Samtidigt är kompetens en bristvara vi hushållar dåligt med. Forskningen visar att ungefär en tredjedel av dem som arbetar i Sverige är överkvalificerade för de arbetsuppgifter de har (Le Grand, Szulkin & Tåhlin 2004; Åberg 2002; Näringsdepartementet Ds 2000:49). Befolkningsutvecklingen kommer att förvärra arbetsgivarnas svårigheter att klara kompetensförsörjningen med extern rekrytering på en arbetsmarknad som allt mer präglas av bristande överensstämmelse mellan de arbetssökandes meriter och vakansernas kravprofiler. En infrastruktur för offentliga insatser för validering av reella kompetenser i kombination med individanpassade kompletterande utbildningsinsatser av redan anställda för att bistå arbetsgivarna att klara rekryteringsbehov högre upp på kompetensstegen med ökat bruk av interna karriärvägar skulle öppna luckor längre ner på kompetensstegen som det är rimligare att rusta dem som står utanför arbetsmarknaden till.

• Ytterligare en insats som skulle sänka barriärer till arbetslivet för dem med svag attraktionskraft, och samtidigt hålla tillbaka okontrollerad löneglidning för dem med hög attraktivitet vilka arbetsgivarna i allt starkare konkurrens tävlar om att rekrytera, är att göra arbetsgivaravgifterna progressiva. Med rätt utformning skulle det utan tvivel bli en stark kraft för en sammanhållen lönebildning, samtidigt som det skulle vara en generell politik för att sänka barriärer in till arbetsmarknaden för dem som har svårt att göra gällande, utan de snedvridande effekter för konkurrensvillkoren på marknaden som följer av den borgerligt selektiva politiken att sänka arbetsgivareavgifterna för vissa grupper (ungdomar), branscher (RUT, restaurangbranschen) eller särskilda ekonomiska zoner (som de har sagt sig vilja införa i resurssvaga förorter i storstäderna). Man ska lägga märke till att negativa tröskel- och marginaleffekter som kan följa av progressiva inkomstskatter helt uteblir då arbetsgivaravgifter betalas av arbetsgivaren och bara har indirekta effekter för individens inkomster och beteende. Den mer sammanhållna lönebildning och jämnare inkomstspridning som blir följden av progressiva arbetsgivareavgifter skulle samtidigt främja mobiliteten på arbetsmarknaden och motverka friktioner vid omställning i samband med strukturomvandling. Betydelsen av så kallad utbildningsbonus är inte så stor i ett samhälle med kostnadsfri högre utbildning och allmän studiefinansiering (men det kanske finns behov av att se över studiemedelssystemet).

• Även om stimulerad inre rörlighet uppåt längs kompetensstegen för redan anställda och progressiva arbetsgivaravgifter skulle öppna luckor och sänka barriärer in till arbetslivet för de som av olika anledningar har svårt att göra sig gällande, så tror vi inte att det räcker. Det behövs ytterligare insatser för ett inkluderande arbetsliv. År 2005 presenterade vi ett förslag i rapporten Återupprätta arbetslinjen, som gavs ut av en för LO Göteborg och Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt gemensam arbetsgrupp för sysselsättningsfrågor. Vi har sedan i en rad böcker, rapporter, rådslagsmaterial och olika skrifter bearbetat och utvecklat tankarna. Det handlar om att i ny form och med nytt innehåll återskapa de anpassningsgrupper som verkade på lokal nivå på svensk arbetsmarknad under 1970- och 80-talet med stöd av Främjandelagen. För att skilja de nya grupperna från de gamla har vi kallat dem arbetsanpassningsgrupper. Det är viktigt att inse att det inte är någon ny, regelstyrd arbetsmarknadspolitisk åtgärd vi föreslår, utan vi tänker oss en fri förhandlingsarena där allt är möjligt och tillåtet så länge samtliga parterna i den lokala arbetsanpassningsgruppen – facket, arbetsgivaren och samhällets företrädare – är överens. Det handlar om att använda resurser som samhället lägger på att försörja människor utanför arbetsmarknaden på ett klokare sätt, genom att bereda plats i arbetslivet med anpassning av arbetsuppgifter och prestationskrav utifrån individernas förutsättningar. Vi tror att det är en mer framkomlig väg att komma tillrätta med det samhällsproblem som moderaterna satte ljus på med begreppet ”utanförskap”, men som piskan i deras ”nya arbetslinje” hittills visat sig oförmögen att påverka. Man kan anta att skiftet i befolkningsutvecklingen kommer att få såväl offentliga som privata arbetsgivare mer benägna att ta tillvara de outnyttjade arbetskraftsreserver som finns, i synnerhet om det finns en morot i form av en medfinansiering från samhällets sida. Tanken är att inte bara baxa människor till en position där de med föga framgång intar en plats i arbetskraftsutbudet utan träffsäkert med riktade insatser på individuell nivå öka efterfrågan på denna arbetskraft.

Göteborg i oktober 2012

Anders Nilsson & Örjan Nyström

Referenser

Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 2

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en helt ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet.

Detta är andra delen av Anders Nilssons och Örjan Nyströms text. Första delen finns här, den tredje och avslutande här.

Det finns de som vill förklara den numera vertikalt raka Beveridgekurvan i Förenta staterna med att fallande fastighetspriser efter finanskraschen har minskat rörligheten på den amerikanska arbetsmarknaden. Folk sitter fast i hus som de inte kan sälja därför att köpeskillingen inte räcker till att lösa lånen, och då kan de inte flytta till de lediga jobben. Det kan ha betydelse på marginalen men knappast vara en huvudförklaring. Det är orimligt att alla vakanser skulle uppkomma geografiskt avskiljda från de arbetssökande. Man undrar hur ett sådant samhälle ser ut – människorna på ett ställe och jobben på ett annat. Vi ser i figur 2 att utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden går i samma riktning som i Förenta staterna. Mönstret går igen i stora delar av OECD-området.

Ett exempel som illustrerar vad det egentligen handlar om är att vi år 2010 fick en rekyl på arbetsmarknaden med en tämligen snabb ökning av vakanser efter att arbetslösheten hade stigit under åren innan till följd av den internationella finanskrisen. Nära hälften (47 procent) av de arbetsgivare som försökte rekrytera fann det ”svårt eller mycket svårt” att finna den personal de sökte (Svenskt Näringsliv 2010). Då fanns fortfarande över 400 000 personer inskrivna som aktivt arbetssökande arbetslösa vid arbetsförmedlingen! Vi ser att den allt mer vertikala Beveridgekurvan är ett utslag av att två decenniers polarisering mellan de som är attraktiva på arbetsmarknaden och de som inte är det har forcerats under de allra senaste åren, och det tycks vara en trend i hela västvärlden.

Vi hamnar här i ett tredje spår i socialdemokratins diskussioner i sysselsättningsfrågan. Låt oss kalla det för det utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska spåret. Man får hålla med Jan Edling när han skriver ”att blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb”, men om det finns vakanser torde matchning numera, mot bakgrund av vad vi ser på Beveridgekurvan, vara av mer avgörande betydelse än någonsin tidigare för att få ner arbetslösheten. Detta är klassisk mark för socialdemokratin och den aktiva arbetsmarknadspolitiken, och föga förvånande finner vi LO i främsta ledet för detta spår. Här finns även ett arv att förvalta från Kunskapslyftet, då LO och dess förbund spelade en viktig roll som samverkanspart med den kommunala vuxenutbildningen runt om i landet.

Nilsson och Nyström: En ny socialdemokratisk sysselsättningspolitik. Del 1

Sambandet mellan arbetslösheten och antalet lediga jobb har förändrats dramatiskt. Det innebär helt nya förutsättningar för sysselsättningspolitiken, skriver de socialdemokratiska ideologerna Anders Nilsson och Örjan Nyström. Svaret ligger varken i en för ensidig tro på en näringspolitik för tjänstesektorn och småföretagandet, eller på att makroekonomiska stimulanser – ”sedelpress och skuldsättning” – skulle vara vägen mot minskad arbetslöshet. Det som behövs är istället en ny strategi för sociala investeringar i humankapitalet.

I en analys för den franska tidskriften La Vie des Idés av valförlusten år 2006 skrev vi: ”För att tala klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten” (på svenska i Nilsson & Nyström 2008a). Hur är det med den saken i dag, när vi ostörda av regeringsbestyr har haft sex år på oss att utveckla politiken?

I den socialdemokratiska diskussionen om sysselsättningen ser vi ett antal spår, som i debatten ibland ställs emot varandra. Ett kan vi kalla det näringspolitiska spåret. Här förenas en samförståndstradition i Saltsjöbadsanda med moderna rön från vad som kallas den nya ekonomiska geografin. Centrala begrepp är kluster, triple helix och en distinktion mellan nätverksstad och centralortsstad. Det handlar om att verka för fler arbetstillfällen och högre sysselsättning genom att stimulera samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv för innovationsdriven produktutveckling, branschutveckling och starkare konkurrenskraft på globala marknader – men också om att främja inhemska tjänstesektorer genom urban tillväxt, förtätning och regionförstoring.

En som länge argumenterat i denna riktning är förre LO-utredaren Jan Edling, numera verksam vid Vinnova. En handlingens man som tidigt var inne på detta spår är Göran Johansson i Göteborg. Det är väl knappast att fara med osanning eller avslöja någon hemlighet om man påstår att också vår partiordförande med sin bakgrund i IF Metall är en tillskyndare i sammanhanget. Även vi har medverkat i utvecklingen av en regional socialdemokratisk näringspolitik med denna inriktning i Göteborgsområdet.

Vad vi dock – och bestämt – vill beskriva som en avart av detta spår är när socialdemokrater stämmer upp i det småföretagande tjänstesamhällets visa. I det rådslagsmaterial som togs fram efter valförlusten år 2006 tycktes det på sina ställen som om vi skulle kontra moderaternas anspråk att vara det nya arbetarpartiet med att utropa oss själva till tjänstesamhällets nya småföretagarparti. Som vi visar i vår nya bok ”Jämlikhetsnormen” är den gängse bilden av att vi gått från ett storföretagande industrisamhälle till ett småföretagande tjänstesamhälle en sanning med mycket stor modifikation (Nilsson & Nyström 2012).

Peter Persson: Återskapa självförtroendet

Att skriva ett nytt partiprogram är viktigt i den stolta historia som det socialdemokratiska partiet bär på. Våra programrevisioner har någon gång tydligt tagit sikte mot framtidens uppgifter, men mer ofta bekräftat partiets pragmatiska förhållningssätt och fastlagt den politiska linje som i samtid vunnit framgångar i  målet mot ett jämlikt samhälle.

Det allra viktigaste med programrevisioner i modern tid har nog varit att partiets medlemmar samlats till diskussioner och motionsskrivande kring frågor som ligger bortom den nödvändiga dagspolitiken. Jag tror att i princip alla partiprogram utom 2001 skrivits i en känsla av att socialdemokratin inte bara vill styra landet, utan också tydligt har idéer som skiljer från alla andra partier. Andra partier fick förhålla sig till socialdemokratin och inte tvärtom.

För några år sedan besökte jag Helsingör och samtalade med den lokala partiordföranden i vårt broderparti om politiska utvecklingen i Danmark. Han sade då i koncentrat att partiet led svårt av bristande självförtroende.

Den tidigare ordföranden Svend Auken hade några år tidigare fått lämna eftersom han ansågs ha för skarp profil och inte kunde bygga nödvändiga koalitioner. I hans ställe valdes den mer pragmatiska Paul Nyrup Rasmussen. Siffrorna sjönk ännu mer och särskilt högerpopulisterna med främlingsfientlig anstrykning Dansk Folkeparti gjorde stora inbrytningar i traditionellt socialdemokratiska väljargrupper. Då valde, enligt honom, partiet att flytta sig lite för att återfå de flyktade väljargrupperna. Stödet fortsatte att minska och man flyttade sig lite till. Så småningom började man tala om, var står socialdemokraterna egentligen. Idag kan väl de flesta konstatera att dansk politik kraftigt förflyttades därför att man överlät politikens mittpunkt till andra.

Nyligen hemkommen från Danmark konstaterar jag att invandrarfrågan inte är lika central i dansk politik. Nu handlar det om att arbetslösa och socialbidragstagare ska avstå resurser och medverka till finansieringen av skattesänkningar till de arbetande. Detta trots att klyftorna ökar och vi åter har en socialdemokratisk statsminister.

Jag tror utan jämförelser i övrigt att svensk socialdemokrati sedan 2001 lidit av dåligt självförtroende. Den nyliberala stormvågen sköljde in också över oss. Avreglering, marknad, privatisering, kund och konkurrens blev begrepp som vi inte orkade värja oss mot. Jag moraliserar inte och är ej heller fördömande mot de som var med och fattade beslut. Men jag konstaterar att vi flera gånger valde vägar till återvändsgränder.

Varje tid följs av en annan och det är väl idag tydligt att privatiseringar, vinster i välfärden och skolsystem, som åter sorterar barnen, inte åtnjuter stor folklig popularitet.

Pengsystem och privatisering är dessutom bara inledningen av en strategi där privat finansiering för bättre kvalitet ska bli möjlig. Om det inträffar har det solidariska kontraktet som är välfärdsamhällets fundament brutits.

Kring detta måste ett nytt program skapa sådan klarhet att socialdemokratin har en särart som kan återskapa bestämmandet över dagordningen.

För det behövs självförtroende.

Peter Persson är suppleant i programkommissionen.

Berit Högman: Att åter våga lyfta blicken

Sedan vi senast skrev ett partiprogram har politik än mer kommit att bli synonymt med ekonomisk politik. Den är ju självklart av en helt avgörande betydelse, men utvecklingen riskerar att göra dagens ekonomiska politik till mål och inte medel. Den sätter effektivt de yttre ramarna för den ideologiska diskussionen. Detta är särskilt problematiskt då den idag ofta utgår från ett snävt nationalekonomiskt och nyliberalt perspektiv om vad som anses vara en nödvändig utveckling. Politikens uppgift blir att rätta sig efter marknadens spelregler och vem som kan bedriva den mest effektiva ekonomiska politiken, och göra ”det som fungerar”, snarare än försöka greppa och leda hela samhällsutvecklingen med de resurser vi har.

Politik och ekonomi ses allt mindre som ömsesidigt beroende av varandra. Politiken ska istället begränsas för att uppnå största möjliga ekonomiska effektivitet. Demokratin riskerar att inte ses som en nödvändig balanserande kraft utan alltmer som resultatet av en fri marknad där det yttersta målet är att var och ens enskilda valfrihet ska öka. De gemensamma angelägenheterna och visionerna privatiseras och förs av dagordningen.

Samtidigt genomgår det politiska arbetet en snabb förändring med ökande komplexitet och tilltagande specialisering. Medier och ”experter” får ett allt större utrymme. Det offentliga samtalet snuttifieras och individualiseras. Förutsättningarna för långsiktighet och breda perspektiv minskar och grogrunden är god för stuprörstänkande och samhällelig splittring. Politiskt arbete blir en fråga om att vara bäst på att leverera de ekonomiska nyttigheter som det idag råder konsensus om, snarare än att erbjuda idéer om samhällets samlade behov och utveckling.

Medborgare blir i denna utveckling till kunder och politik kommer primärt att handla om att skapa så goda förutsättningar som möjligt för marknaden och dess kunder inom samhällets samtliga delar. Vinstjakt och konkurrens är de krafter som främst leder fram till goda och rationella beslut. Som kriskommissionen konstaterar så likställs social effektivitet med ekonomisk effektivitet. Socialt värde likställs med ekonomiskt värde och den ekonomiska sfären tillåts dominera över alla andra delar av samhället. Alla samhällsfunktioner utvärderas alltmer enbart efter ”naturliga” kvantitativa mål på effektivitet och lönsamhet inom sina olika stuprör.

Detta gäller inte minst dagens syn på kultur och utbildning, där det kortsiktiga ekonomiska nyttotänkandet begränsar deras betydelse för den samlade och långsiktiga samhällsutvecklingen. Kultur riskerar att definieras som en separat nyttighet som mer och mer utvärderas efter dess underhållningsvärde och tillväxtpotential. Utbildning och grundforskning inom samhällsvetenskap och humaniora får i allt högre grad stå tillbaka och kopplas till dess tänka ekonomiska nytta. Men vad får vi för samhälle där utvecklad kunskap om samhället självt nedprioriteras? Vad får vi för demokrati utan en kritisk och folkbildande kultur som en central utvecklingskraft för hela människan och hela samhället?

Om vi inte ser helheten och till olika samhällsfunktioners intima samspel så riskerar paradoxalt nog också ett enögt och kortsiktigt perspektiv att leda till just ineffektivitet och minskad utvecklingspotential. Den svenska modellen lyfts idag fram internationellt som den mest framgångsrika och hållbara ekonomiska modellen inför framtiden. Humlan flyger. Frågan är dock om vi idag skulle ha haft kraften att utveckla den?

Min önskan är att vi i vårt nya partiprogram ska ha mod att åter betona ett nytänkande helhetsperspektiv som vågar ifrågasätta dagens etablerade sanningar och konventioner. Vår framtidsdiskussion måste börja med de grundläggande idéer som bär den ekonomiska politiken. Att samhällsutveckling inte bara är något som händer, utan något som kan påverkas och styras tillsammans. Att vi i detta lyckas beskriva och visa att ett värdigt samhälle är ett samhälle som ser hela människan – inte bara dennes kläder eller bostad. Där kultur och bildning inte ses som grädde på moset.

Idag visar all forskning och empiri att vi som människor behöver bägge hjärnhalvorna för att fungera.

Detta gäller också samhället i sin helhet och det är det vi måste visa.

 

Berit Högman är ersättare i programkommissionen.

Morgan Johansson: En modern socialdemokrati. Del 3

3. Klimatfrågorna och arbetstiden

Om det är något som verkligen hänt under de tio år som gått sedan det förra programmet, så är det att klimatfrågorna och de utmaningar för samhället som detta innebär brutit fram på bred front. Jag tvekar inte att påstå att klimatförändringen är vår generations största politiska fråga, och den har följder på nästan alla politikområden: naturligtvis miljöpolitiken, men också utrikespolitiken, migrationspolitiken, socialpolitiken, den ekonomiska politiken – för att bara nämna något.

Med de apokalyptiska scenarier som målas upp om vi inte lyckas vända utvecklingen, så är det en fråga av nästan existentiell karaktär. Det handlar i grunden om huruvida mänskligheten ska kunna tygla sina egna inneboende drivkrafter och därmed kunna överleva på jorden som varelse – eller om hon inte ska klara det.

Det vore emellertid fel att påstå att det är helt nya frågor. Växthuseffekten nämndes redan i mina gamla grundskoleläroböcker från början av 1980-talet, och Olof Palme resonerade om klimatfrågorna på 1970-talet. Men det är ju först nu, när de fysiska förändringarna väl sker – när isarna smälter och öknarna breder ut sig – som det går upp för de flesta att något riktigt obehagligt faktiskt kan vara på väg att inträffa.

Morgan Johansson: En modern socialdemokrati. Del 2

2. Välfärdsstatens framtid

Globaliseringen gör välfärdsstaten ännu viktigare

På 1990-talet fördes en intensiv debatt om huruvida välfärdsstaterna skulle kunna klara sig i en globaliserad värld. Argumentet var att det helt enkelt inte skulle vara möjligt att upprätthålla skattenivån för att kunna finansiera välfärden. 1990-talskrisen i Sverige användes av högern, både i Sverige och utomlands, som ett bevis på att välfärdsstaten inte klarade sig i den moderna världen. Med ett så högt skatteuttag som välfärdsstaten krävde så skulle företagen fly utomlands och med dem arbetstillfällena.

De hade fel. Efter budgetsaneringen visade den svenska modellen sin styrka. När socialdemokratin väl klarat upp de statsfinansiella problemen, så minskade också arbetslösheten kraftigt. På fyra år halverades arbetslösheten, från 8 procent 1996 till 4 procent år 2000. Runt millennieskiftet framstod Sverige dessutom som världens modernaste land – visserligen med höga skatter, men också med målmedvetna satsningar på IT, forskning, högre utbildning och miljöteknik. Välfärdssystemen stärktes och socialbidragstagandet sjönk. Vi hade god tillväxttakt, låg inflation och ökade reallöner. Nu började man tala om Sverige som humlan som kunde flyga trots att den inte borde kunna det enligt mekanikens lagar.

Globaliseringen innebar inte en strukturell kris för välfärdsstaten, även om många gärna ville tro det. Utvecklingen under 2000-talets första år visade att de stora skattebaserna arbete och konsumtion trots allt är ganska trögrörliga. De mindre skattebaserna kapital och förmögenheter är kanske något mer känsliga, men inte alls i den omfattning som många vill göra gällande.

Jag skulle dessutom vilja ta resonemanget ett steg längre. Vi socialdemokrater säger ofta att det visst visat sig vara möjligt att upprätthålla en stark välfärdsstat, eftersom de eventuella minuseffekterna till följd av ett högt skatteuttag mer än väl vägs upp av alla välfärdsstatens pluseffekter: bra utbildningssystem, omfattande forskningsresurser, högt arbetskraftsdeltagande till följd av utbyggd barnomsorg, möjlighet för alla att läsa vidare, toppmodern infrastruktur, social sammanhållning som minskar konfliktriskerna etc.

Det är sant. Men det är en alltför defensiv hållning. Enligt min mening hotar inte globaliseringen välfärdsstaten, den gör tvärtom välfärdsstaten ännu mer nödvändig. En genomgripande förändring är ju att globaliseringen inneburit ett ännu större och ständigt pågående omvandlingstryck i ekonomin. Gamla jobb ersätts av nya. Om Sverige ska hänga med i utvecklingen måste alltså ännu större resurser sättas av till forskning, vidareutbildning och kompetensutveckling av arbetskraften och utbildning av de arbetslösa.

Morgan Johansson: En modern socialdemokrati. Del 1

Vi i programkommissionen har ombetts att skriva ett blogginlägg utifrån frågeställningen om vad som har förändrats sedan den förra programrevisionen, och vilka följder det får för den socialdemokratiska idédebatten.

Det är en stor uppgift, och man måste välja tema. Men ett stort parti måste våga ta i de stora frågorna, och därför är det nödvändigt att det nya partiprogrammet visar att socialdemokratin förstått vad som hänt inom de tre stora frågekomplexen den ekonomiska politiken, välfärdsfrågorna och klimatfrågorna. Det är således till dessa tre områden jag kommer att hålla mig, skriver Morgan Johansson, ersättare i programkommissionen.

1.  Det nödvändiga uppbrottet från normpolitiken

Klassiskt vs Keynes

Sedan den moderna nationalekonomins barndom har två skolor stått emot varandra. Den ena har menat att om marknaden och kapitalismen lämnas ifred, får verka fritt utan statlig inblandning och med så små regleringar som möjligt, så skapas bäst förutsättningar för välstånd, tillväxt och sysselsättning. Denna grundsyn har haft olika namn genom åren – klassisk, laissez-faire, nyklassisk, nyliberal – men det har alltid varit varianter på samma tema.

Den andra skolan har menat att en oreglerad kapitalism i grunden är en instabil kapitalism. Utan statliga interventioner och regleringar så kommer ekonomin att svänga i kraftiga konjunkturcykler, där långa perioder av massarbetslöshet och dåligt resursutnyttjande växlar med perioder av överhettning och hög inflation. Enligt detta synsätt ges staten en central roll för att med penning- och finanspolitik stabilisera ekonomin. Också denna skola har haft många namn, men det mest använda är keynesianism, efter dess upphovsman John Maynard Keynes.

Keynesianismen formulerades på 1930-talet och praktiserades i bl a USA och Sverige för att bryta depressionen, men den bröt fram på bred front i västvärlden efter andra världskriget. Fram till 1980-talets början dominerade den det nationalekonomiska tankesättet, och lade enligt min mening grunden för den stabila ekonomiska utveckling som präglade nästan hela denna tid.

Peter Weiderud: Stärk de mänskliga rättigheterna i Sverige

I programarbetet är det värt att på allvar se hur vi kan utveckla vår politik för mänskliga rättigheter, inte bara i världen utanför Sverige, utan också i vårt eget land, skriver Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Vi måste bygga en civilisation som kan överleva perioder även när majoriteter inte är progressiva, och stå upp för rättigheter även i lägen där en majoritet har annan uppfattning över tiden. Det finns också tydliga tecken på att S är på väg i en riktning där fler rättigheter befästs i lag.

I juni 1941, mitt under brinnande världskrig, höll USAs president Franklin D. Roosevelt sitt årliga tal om tillståndet i Nationen – State of the Union.

Det var ett visionärt och hoppingivande tal, som kom att kallas för de fyra friheternas tal. Han beskrev de fyra fundamentala friheter, på vilka han menade att civilisationen ska byggas. Han talade om yttrandefrihet och religionsfrihet, samt frihet från fattigdom och rädsla.

“In the future days, which we seek to make secure, we look forward to a world founded upon four essential human freedoms.

The first is freedom of speech and expression—everywhere in the world.

The second is freedom of every person to worship God in his own way—everywhere in the world.

The third is freedom from want—which, translated into world terms, means economic understandings which will secure to every nation a healthy peacetime life for its inhabitants-everywhere in the world.

The fourth is freedom from fear—which, translated into world terms, means a world-wide reduction of armaments to such a point and in such a thorough fashion that no nation will be in a position to commit an act of physical aggression against any neighbor—anywhere in the world.”

(Översättning här)

Magnus Nilsson: S och moderniteten

Vår oförmåga att känna av aktuella samhällsförändringar, våga diskutera dessa och slutgiltigt komma fram till vår gemensamma hållning har skapat bilden av en stelnad rörelse, skriver Magnus Nilsson, ordförande för s-studenter. Vi behöver återigen skapa arenor inom rörelsen där fri åsiktsbildning ses som något fint, och kunna skilja på det partiet tycker som politiskt parti i valda församlingar (där ordning, partilinje och tydlighet är viktiga attribut) och vad rörelsen pratar om ute i debatten.

Socialdemokratins strävan att vara modern tar sig många uttryck. Nobelpristagaren Willy Brandt beskrev en gång de reformistiska rörelsernas yttersta utmaning som att alltid befinna sig på toppen av tidens våg, en ganska sliten men ändå målande beskrivning av en grupp partier vars ambition alltid måste vara att se framåt. Svensk socialdemokrati är förmodligen en av de reformistiska rörelser som tydligast speglat just förändringsvilja och som ofta(st) lyckats ifrågasätta sin egen roll som statsbärande parti på såväl nationell som lokal nivå även under långa perioder av regeringsinnehav. Den allmänna rösträttens införande, det tidiga facklig-politiska samarbetet med löntagargrupperna i LO, välfärdssamhällets uppbyggnad och utbyggnad och viktiga interndemokratiska reformer som varannan damernas är bara ett fåtal exempel på reformer som gjorts i tider då man tvingats utmana förutfattade sanningar från förr.

Att ett socialdemokratiskt parti med så pass omfattande och långvarig inflytande över staten och samhället på sätt och vis växer ihop med desamma är inte märkligt och därför är det inte heller konstigt att vissa statsvetare anser att Sverige nu är någon sorts socialdemokratisk himmelrike. Synen på Sverige som ett progressivt, jämställt, modernt och inte minst socialdemokratiskt präglat land finns också återberättat på många håll inom såväl populärkultur som i historiebeskrivningar. Ett exempel på detta är den underhållande och förtjänstfulla beskrivningen i SVTs ”Världens modernaste land”. Men trots allt detta kan vi också konstatera att inget varar för evigt och finns det något som historien ständigt verkar motbevisa så är det påståenden om att politik är något beständig.

Socialdemokratin är nämligen plötsligt inte längre modern; faktum är att många väljare anser att Socialdemokraterna är det mest omoderna, tråkiga och idélösa partiet i hela Sverige. Hur hamnade vi där?

Ett parti som i princip vuxit samman med statsapparaten har givetvis den stora fördelen att landet och dess befolkning på många sätt delar dess värderingar (siffran att 80 procent av befolkningen är Socialdemokrater brukar flitigt citeras från P.O Enquist). Nackdelen är att organisationen i sig får allt svårare att förhålla sig samhällskritisk till sin egen skapelse. Risken att framstå som gammal, konservativ och bakåtsträvande blir allt större efter varje valvinst.

Så vad innebär det att vara modern och hur kunde Sveriges socialdemokratiska arbetareparti plötsligt falla från tronen och framstå som så brutalt omoderna som vi idag gör? Att definiera modernitet är en fråga som kräver en uppsats i sig själv och jag tänkte inte lägga hela mitt blogginlägg på att beskriva detta utan hoppas istället kunna konstatera att det moderna (oavsett vad det är) är ett helt avgörande begrepp i svensk politik och att en socialdemokratisk rörelse också måste vara en modern progressiv rörelse för att åter kunna vinna val. Därför presenterar jag här nedan ett antal tips eller kanske snarare resonemang kring hur vi (som har modet att förändras) kan återvinna beskrivningen av det moderna och därmed även den eftertraktade makten över dagordningen.