Sandro Scocco: Nyliberalismen har haft fel på punkt efter punkt

De som ska skriva ett nytt partiprogram har tyvärr ingen ny tydlig färdriktning att hålla sig till. Men ändå är situationen påtagligt annorlunda mot 2001 års partiprogram, skriver Sandro Scocco, chefekonom på Global Utmaning. Idag finns inga framgångar att försvara och ingen anledning att så okritiskt följa de senaste trettio årens färdriktning i tangentens riktning. Tvärtom finns all anledning att förhålla sig kritiskt till utvecklingen och aktivt söka en ny färdriktning för ökad rättvisa och full sysselsättning.

Varje decennium har sitt bidrag till historieböckerna. 00-talet utgör definitivt inget undantag. IT-bubbla, 9/11, finanskris, Kina som stormakt, EMU-kris och andra händelser har förändrat vårt sätt att tänka och förstå världen. I början av 00-talet skrevs förra partiprogrammet i en sinnesstämning som idag känns avlägsen. Då skrevs partiprogrammet mot bakgrunden av kommunismens fall, marknadsliberalismens allt starkare grepp om både forskning och samhällsdebatt samt socialdemokratins framgångsrika hantering av 90-talskrisens.

När förra partiprogrammet skrevs hade dock redan zenit för det marknadsliberala (nyliberala) paradigmet passerats, vilket får skrivas till någon gång andra hälften av 90-talet när seger i kalla kriget inkasserats och den amerikanska ekonomin såg stark ut på ryggen av en IT-våg och en snabb kredittillväxt.

Det visade sig dock i efterhand att just runt 2001 inträffade en rad händelser som förebådade ett kraftigt skifte i synen på marknadsliberalismens tro på skattesänkningar, avregleringar och marknadens ofelbarhet – inte minst finansmarknadens.

Isobel Hadley-Kamptz: Har S glömt reformismen?

”Titta på stödpengarna till bankerna”, sade den särskilda revisionsdirektören för det amerikanska bailout-systemet Christy Romero i en intervju med Huffington Post, ”de pengarna gick i iväg inom några dagar. Nu två år senare har bara tre procent av stödet kommit ända ner till bostadsägarna.”

Bankbailouterna är närmast sagoboksillustrativa. Pengar i bokstavligen svindlande mängder hälls över bankdirektörer för att rädda de finansiella systemen, samtidigt som de enskilda människor som inte kan betala sina bolån, vilket från början hotade systemen, lämnas åt sitt öde. Enligt en ny undersökning för BBC World Service anser mer än hälften av befolkningen i 17 av 22 undersökta länder att det finns stor ekonomisk orättvisa i deras hemländer. I USA delas uppfattningen av ungefär två tredjedelar. Det finns ett samband här.

Man kan nu definiera rättvisa på olika sätt. Den amerikanska definitionen är i allmänhet liberal, det vill säga att man tycker att det bör finnas ett samband mellan ansträngning och utfall. Den som gör bra saker och arbetar hårt ska kunna njuta frukterna av det, den som misslyckas får hantera konsekvenserna, och försöka igen.

Det blir allt mer plågsamt tydligt att det sambandet inte längre finns. Åtminstone inte för dem högst upp i samhällshierarkin. De populistiska proteströrelser som frodas i USA, både Tepartismen och Occupy-aktivismen, bygger ytterst på en moralisk upprördhet över just detta. De där 1 procenten, de allra rikaste, utgörs nästan enbart av folk från finanssektorn. Och där finns ingen som helst koppling mellan ansträngning, risk och ersättning. Lönsamheten i bankerna hålls uppe med skattemedel, och med den bonusar och andra ersättningssystem till dem som ursprungligen var ansvariga för den ekonomiska katastrofen.

Det är enkelt att uppröras över det här. Finansminister Anders Borg gör det närmast dagligen. Det tycks dock oändligt svårt för honom att gå från skall till handling. Lika svårt verkar det vara för socialdemokraterna, som knappt  säger ett ord om finansbranschen och dess subventionerade excesser, än mindre kommer med skarpa förslag om vad man skulle kunna göra.

Som fastlåsta i en debattrymd där kritik mot just finansvärlden är en sysselsättning för revolutionärer tittar SAP besvärat bort. Men om man ser på vilka som internationellt driver en reformagenda i de här frågorna så är det minst lika mycket liberaler som vänstermänniskor. Den liberala rättvisan är en av grunderna för kapitalismen. Om vi inte längre upplever att det finns en sådan rättvisa hotas också legitimiteten för hela systemet.

En av socialdemokratins paradgrenar genom historien har varit att hitta och definiera en balans mellan olika samhällsintressen. Ja till marknadsekonomi, samtidigt som löntagarnas rättigheter respekteras och skyddas. Ja till frihet, genom välfärdsstaten. Oavsett vad man anser om resultatet har detta varit självklara utgångspunkter.

Det är därför förvånande att partiet i dag knappt ens verkar notera att balansskålarna helt tippat. Hanteringen av krisen i Europa har också helt byggt på att hålla bankerna skadeslösa samtidigt som skattebetalarna både får stå för deras festnota och konfrontera extrem åtstramning och medföljande oundviklig lågkonjunktur. Finanskapitalismen har blivit en egen värld, långt från de vanliga reglerna, samtidigt som den indirekt sätter ramarna för all annan ekonomisk och politisk verksamhet.

I sammanhanget är det intressant att det parti som av borgerliga debattörer fortfarande ofta beskylls för kommunism, vänsterpartiet, är det enda i Sverige som faktiskt försökt ta i frågan politiskt, med ett antal intressanta reformförslag. Precis som tidigare i historien är det ju reformer vi behöver, om vi vill kunna undvika revolution.

Isobel Hadley-Kamptz (författare och frilansskribent)

Kjell-Olof Feldt: Klarar S den generella välfärden i framtiden?

Den generella välfärden är Socialdemokraternas främsta profilfråga, men den står inför stora utmaningar, skriver den socialdemokratiske före detta finansministern Kjell-Olof Feldt. Demografiska förändringar och ständigt höjda förväntningar gör det osäkert hur finansieringen ska räcka till i framtiden – exempelvis är pensionssystemet underfinansierat. Idag har vi inte längre ett skatteuttag som kan garantera den generella välfärden. Om detta borde Socialdemokraterna tala klarspråk.

Att socialdemokratin anser sig behöva ett nytt eller åtminstone reviderat partiprogram redan efter drygt 10 år (det gamla antogs år 2001) måste tolkas som att politikens förutsättningar, dvs verkligheten, förändrats i icke oväsentliga avseenden. Visserligen förändras verkligheten nästan hela tiden. Men det finns en förändring som får konsekvenser för partiets mest tydliga profilfråga – och största ideologiska seger – nämligen den generella välfärdspolitiken.

Vi börjar veta en hel del om de påfrestningar den kommer att utsättas för under de närmaste två decennierna. En del kommer ur det faktum att allt färre kommer att få försörja allt fler. Antalet invånare över 65 år växer med mer än en halv miljon medan antalet mellan 20 och 64 år minskar med ca 300 000. En nettoinvandring per år med 30 000 arbetsföra personer krävs för att hålla arbetskraften oförändrad. En rad institutioner har räknat på vad som händer med kommunernas och landstingens utgifter för skolan, sjukvården och omsorgen om barn och gamla. Det är dels den s k Välfärdsberedningen inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) dels finansdepartementets långtidsutredning 2008 och samma departements Expertgrupp för studier av offentlig ekonomi (ESO). Utgår man från att kostnaden per elev, patient, omsorgstagare ligger kvar på dagens nivå ökar utgifterna med knappt en procent om året. Det betyder framför allt oförändrad bemanning överlag, inga standardhöjningar vad gäller boende och tillgänglighet, ingen ny eller förbättrad service.

Men ingen, inte ens finansdepartementets långtidsutredning, anser att det är realistiskt. Redan idag vill medborgarna ha kortare väntetider, ökad tillgänglighet, bättre resultat i landets skolor, fler hjälpande händer i omsorgen, bättre bot för fler sjukdomar. En speciell tyngd har demensvården. Nära hälften av de som lever efter 85 år lider av demenssjukdomar. De kommer att bli ungefär 70 000 fler per årtionde om inte bot upptäcks för Alzheimers sjukdom.