Politikens frihet består i att medborgarna genom rösten och rösträtten kan vara med och påverka de principer som ska styra samhällets utveckling och samtidigt vila i förvissningen om att ansvaret för politiken delas av alla. Det är den senare aspekten som nedmonteras idag. Privatiseringen av den gemensamma viljan förlägger ansvaret för politiken på enskilda individer, och därmed förlorar demokratin sin kombination av handling och vila, skriver Sofia Näsström, docent vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala. I en tid av globalisering, individualisering och medialisering bör politiken vara inkluderande istället för exkluderande, och den måste göra demokratin till navet i en alltmer kosmopolitisk vardag.
Historieskrivning, vare sig den handlar om att beskriva det politiska läget i Sverige de senaste tio eller hundra åren är ett ihågkommande. Det är ett sätt att säga ”det här bör vi minnas”. Eftersom vi inte lägger alla händelser och skeenden på minnet är det också ett urskiljande. Det lägger undan några saker inför framtiden och lämnar andra därhän. Eller som författaren Marguerite Yourcenar uttrycker det, att minnas är som att gå i skogen och samla en gren här, en gren där och plötsligt har man tillräckligt för att tända en helt ny brasa.[1] Vad bör vi då minnas av de senaste tio åren?
Jag skulle vilja ta min utgångspunkt i en föreläsning om frihet som jag höll på Stockholms universitet hösten 2009. Frihet är ett begrepp som bara kan förstås i relation till vad man ser som ofrihet, och under historiens gång har uppfattningen om frihetens och ofrihetens innebörd skiftat. Frihet har setts som motsats till slaveri, som frihet från andras godtyckliga vilja, som frihet från statlig inblandning i privatlivet, som kollektivt självförverkligande och som en frigörelse från kapitalistiskt och patriarkaliskt förtryck.[2] Efter att ha föreläst om olika frihetsbegrepp ber jag studenterna vända sig till sin närmaste granne och kort diskutera vad de ser som det största hindret för friheten idag. Tanken är att vi genom att försöka ringa in vari ofriheten ligger kanske skulle kunna få syn på en ny förståelse av frihet som tar sin utgångspunkt i den verklighet som studenterna lever i och upplever idag. När tiden för diskussion är slut ber jag dem att berätta hur de resonerat, och en av studenterna räcker ivrigt upp handen. Hon säger att hon uppfattar det som en stor inskränkning i hennes frihet att hon måste gå och rösta vart fjärde år.
Det vore enkelt att avfärda det här svaret som ett uttryck för ett odemokratiskt sinnelag alternativt ungdomlig aningslöshet och försök till provokation. Hur ska man annars förstå påståendet att det som är själva grunden för vår frihet, nämligen det faktum att vi genom demokratiska val kan vara med och påverka hur samhället ska se ut är en ofrihet. Bristande kunskap eller till och med en slags ”bortskämdhet” är kanske också en tanke som flimrar förbi. Här riskerar människor sina liv i Tunisien och Egypten för valfrihet och yttrandefrihet och i Sverige sitter studenterna med laptops i föreläsningssalen och slänger ur sig illa förberedda påståenden. Det finns forskare som i det här sammanhanget varnar för en förtroendefälla.[3] De säger att i stabila västerländska demokratier har medborgarna utvecklat en osund tillit till demokratin. Demokratin har blivit som luften vi andas. Den antas finnas där som en förutsättning för allt vi gör snarare än något som vi själva måste medverka till att upprätthålla. Därav den fatala ”bortskämdheten”.
Det ligger någonting i alla dessa förklaringar. Ändå tror jag att de är vilseledande då själva utgångspunkten för analysen är felaktig. Vi missar någonting väsentligt om vi utgår ifrån att studenten har missat någonting. Människor är inga dumbomar, och särskilt inte unga människor.
